För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

     Ett par veckor in på terminen kommer en ny elev till min sjua. Klara började på en annan skola först i grannkommunen, men bytte efter några dagar. Hon trivdes inte på sin gamla skola utan grät mycket och ville byta till min skola - den skola hon skulle gått på från början då hon hör till upptagningsområdet. Vi får lära känna varandra i ungefär två veckor - sedan byter hon tillbaka. Till den skola hon just hade lämnat.
     På hennes sista dag kommer Klara fram till mig, överlämnar dator, några böcker och lite papper. Jag önskar henne lycka till och ger henne en stor varm kram. Hon börjar gråta och springer sedan ut. Under kort tid har jag träffat på henne i centrum två gånger. Den första gången ser hon mig på långt håll och börjar vifta och vinka och jag går så klart fram och småpratar lite, hälsar på hennes kompisar och frågar om de är klasskamrater. Den andra gången, för ett par dagar sedan, kommer Klara från ingenstans när jag är på väg in på ICA och ger mig en stor kram. Hennes kompis reagerar:
- Öh....en gammal gubbe?
- Nej, min gamla lärare, svarar Klara och skrattar. Och jag frågar som vanligt hur det är på den nya skolan. Och så måste jag säga det:
- När kommer du tillbaka till oss?
Klara skrattar och ler och svarar:
- Kanske snart, jag vet inte...

    Man får ursäkta det faktum att jag själv är barnlös och har sålunda ingen erfarenhet av att vara förälder. Jag har dock 20 års erfarenhet av att jobba med barn, som fritidsledare, kolloledare, språkreseledare och grundskolelärare. Men jag kan och jag försöker sätta mig in en förälders situation när ens barn gråter för att man saknar en kompis som bytt skola, för att barnet för stunden upplever att man inte har "några kompisar alls!" och att man för stunden är just därför väldigt ledsen. Jag skriver "för stunden" för utan erfarenhet av föräldraskap men med desto större erfarenhet av att själv ha varit ett barn som grät sig till sömns hela första veckan i åk 1 men som snart började älska skolan. Och jag har erfarenhet av att trösta barn som på kollo eller språkresa har hemlängtan och gråter sig svullna i ansiktet. Framför allt har jag erfarenhet av att det är just för stunden.

  Jag har mött elever som innan de ens börjat år 7 har bytt skola allt från 3 till 8 gånger. På riktigt. Det är sant. En före detta kollega som jag har stor respekt för än idag, fann ingen annan utväg än att under ett möte med föräldrarna säga som det är:
- Ditt barn är välkommen till oss, men det är sista gången ni byter skola och ni måste lova mig det. Eleven sökte till år 7 och hade varit runt på en si så där fem skolor. Redan. Tidigare.

  Jag har arbetat på många skolor (som den obehöriga lärare jag är), hela nio stycken faktiskt, men jag har alltid mött kompetenta, fantastiska och omtänksamma lärare. De finns överallt, på alla skolor oavsett friskola eller kommunal skola! Så lärarna kan inte vara problemet, tänker jag. Och eleverna, vi pratar barn nu, kan inte heller vara problemet, tänker jag.
  Men de som drabbas hårdast av ett fritt skolval som gått för långt, är just barnen. Att komma till ett nytt sammanhang, en ny plats, en ny organisation, nya människor - ja, det tänker jag är en del av livet. Ju tidigare man förstår det desto bättre är det. Ibland är gräset inte grönare på andra sidan och ibland behöver vi stanna upp och fråga varför vi tror det. Och framför allt så behöver vi sluta att ta de besluten åt andra - våra barn.

Så frågan är som lyder:
- För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

Och jag vet inte. Det enda jag vet är att om jag hade fått följa Klara under hennes tre år på högstadiet, så hade jag gjort allt för henne. Jag tror säkert att hennes lärare idag tänker och gör det samma och jag är så glad över det. Men det handlar inte om mig som lärare eller mina kolleger på andra skolor, utan faktiskt - om föräldrarna.

Det handlar om "för stunden". Det handlar om att "för stunden" och hur vi reagerar på det, faktiskt kan vara en björntjänst för våra barn. Det är inte jag som vuxen, som lärare eller som potential (?) förälder som drabbas hårdast - utan det är barnen. Vid varje skolbyte utsätts de nämligen för att finna nya vänner, lära känna nya lärare och att finna sin plats i ett sammanhang. Jag hoppas att det inte finns en enda vuxen därute som inte vet hur svårt och tungt det kan vara.

Så frågan är som lyder:
- För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag möter på tok för många barn som fått lida av det.
Barn som inte längre är i centrum.

I let my students hate me and it was fantastic!

The primary purpose of the lesson was to conduct a little experiment with the help of my students; I wanted them to reflect on the differences between colloquial and written language to determine if it could be an explanation for cyberbullying and, more importantly, if both should be considered one and the same. My intention is to use the results to see how we could work on this process in schools. The idea was to use myself (as I so often do) so I wrote some offensive things on paper that I have either had said to me, sent via text or things I believe some would say/write to me given the chance. This turned into six very personal and offensive sentences (bear with the translations as not all work in english so well):

Fucking wog(nigger) pig, go back home!

You are so fucking fat, you fatso!

Do you understand how fucking stupid you look in a skirt? Fucking gay!

Fucking nigger! Go die!

For fuck sake, you are supposed to be a man but have tits! Diet, you’re repulsive!

Nobody likes you, everybody hates you how do you not get that?









I described the exercise as clearly as possible and six of my students volunteered to stand up, receiving each a piece of paper containing of one of the sentences.
First: Each student with a sentence came forth one by one and showed what was on the paper they had received
Second: Each student got to come out to me, outside the classroom one by one, and read out what was on the paper.
Epilogue: My initial thoughts were that it would be intensely difficult but in some ways very clear, and so it was. The students thought the lesson was tough but having to read these derogatory statements to me was far more difficult than just showing me the paper!
Some of the students' feedback:
- The most difficult thing was that I had to say something I didn’t like or think.
- It was horrible because it felt like I had hurt you despite not wanting to.
- It was far easier to just show you the note than to say the words to you.
Afterwards we had a lengthy discussion about what we just did, for example, was there a difference between hiding behind the note and looking me in the eye and reading it? How come? Is it a part of the cyberbullying problem we face today? The atmosphere in the classroom was magic to say the least, vibrant! From a teacher's perspective as magical as it gets! The students contributed with mature, well thought through interjections and comments which as a teacher just warmed my heart!
I asked: “How did people hate before the internet do you think?” and told of how I, at their age, was bullied (sometimes even the bully) and that these are the biggest reasons I am a teacher today - to, in some way, repent for things I myself did as a child. I was nearly in tears, but I wasn’t the only one. Simply put an emotional yet powerful lesson for all.
What I hadn’t given any consideration to when planning the exercise was how it would affect me emotionally. I did not expect to react the way I did, even if for the students sake I wore a smile it caused a lot of pain. It was painful to read the words despite being the one who wrote them. It was unbelievably difficult to hear them from somebody else. It was not the easiest thing to express how it felt for me to the students, but it was necessary…
This lessons was one of those lessons that nobody I know has been part of or has had themselves. This lesson though was one of the biggest experiences in my teaching career - it felt important, it felt direct and it felt necessary.

(Thanks to my friend Howard for helping me translate)

En påminnelse till vuxna - våra barn är fantastiska!

Jag brukar sätta en ganska svår uppgift i händerna på nya elever för dem att fundera över. Det är lite som en variant av den den klassiska "Det här är jag"-texten, men med en liten twist. Jag får lära känna mina elever på ett helt annat sätt än var deras föräldrar heter och jobbar med eller vad de tycket om att göra på fritiden. I stället får jag veta hur de tänker och vad de tänker om ganska stora frågor som rör dem själva, deras uppväxt och framtid.

  När jag läser de texter som jag får in från 12-15-åringar blir jag alldeles varm i hjärtat och mitt jobb som lärare får plötsligt en ny både viktigare och djupare mening. Och jag har länge önskat att fler människor, lärare och vuxna, skulle få ta del av vad dessa unga tonåringar skriver när de utmanas att fundera lite extra.


 Uppgiften ger jag både på engelska och svenska, beroende på grupp, men resultaten är alltid de samma.

Välkomna att läsa, med mina elevers tillåtelse, utdrag ur texter där eleverna skriver "A letter to my unborn child!" och jag hoppas de kan påverka dig på samma sätt som de påverkar mig.

Pojke, år 9,engelska:


"Hello my unborn child, this is your father writing.


I’m writing this letter to you so  you will be prepared for all the things that will happend in your life. You can say that this will be like an early experience boost, like in video games.
    Wheen you start school a smart tip is to get a friend, or friends. Someone you can trust, someone you really like and enjoy being with. And remember that not all of your friends will remain friends with you when your’re grown up [...]


School is important and you need to do your homework etc. But you don’t need to stress out just because you think your work isn’t  good enough. This isn’t just about school, life has its difficult parts but it will get better. You can say that  life is like a video game, it has easy parts and difficult parts. But in life there’s no way to cheat or skip the hard parts, you’ll need to face it and go through it even if it seems impossible. However when your through the tough part you will discover that life is going to get a lot better."


Flicka, år 9,engelska:

"Dear child.


I’m not sure if you’re going to read this, but I really wish and want that.
Anyway, I hope that you have lived your life until now, and that you have enjoyed every moment in your whole life even if I have’nt been there for you so many times. I’m sorry.


Now when you are a little bit older, maybe you need some advice from me, your mother, to the future. With my experiences i know a lot of things that you should’nt do, that you should do and also things that you need to think about.


I don’t know if you have any friends yet, if not, go and talk to people and be kind. Listen to them, and the two almost most important things in life is to respect other people and be yourself. It’s not just important for friends, it’s for boyfriends, girlfriends or whatever you are into and all the other peoples you’re going to meet too.


Flicka, år 9,engelska:

"You are turning ten years now, big girl.


For the next coming years you will experience so many new things. All of it won’t be that fun. But you will learn and have fun, I promise you that.
Do things that feels good and make you happy. It might take a while, but please try not to care what others think. You will meet new people and you won’t be friends or like everyone, but there will be people who will like you for who you are. People will always judge you, because that’s what people do, but don’t forget that you are enough for the persons who wants to be with you. They will not judge you by the clothers you’re wearing or your looks, they will love you just for you. I can’t tell you that you’re only going to meet nice persons out there. Many of them will be cruel to you to get what they want. The true friends you will find keep them close and never let them go. You and your friends will have so much fun together. Don’t try to be like all the others, be who you are and your friends will love you for you, and you will love them because they are who they are. "


Pojke, år 9,engelska:

" Hi my child! This is a letter from me, your dad, when i was going my last year at *** school (9:th grade). I’m really looking forward to raise you and to help you accomplish your life the way you want it to be. I remember that it seemed very hard for me to know what to do with my life when i was in your age, and i suppose you will have as much questions about life as i had. Who will i be when i grow up? Where will i work and with what type of people?
Nowadays i have learned that it is a lot easier than it seems to be. As long as you do the right things you enjoy and like to do, those hard questions you might have asked yourself before will brighten and you’ll understand a lot more about life than what you used to do.
Unfortunately, sometimes you have to do things you don’t like, you didn’t count to do or even bad things you have to get through. Despite the fact life comes with setbacks, the most problems gets solved and turns into someting good. Right in that rough moment it might be hard to see, believe and follow that small little glimpse of light, but trust me, it will get better afterwords. "


Flicka, år 8,engelska:

" This is a letter for you, from me as a 13 year old girl in 8th grade. Here are some tips that you maybe gonna have some use of, when you're in my age. First of all is to be careful with your friends.
When you have a hard time you need your friends. Don't ever let yourself ruin it. Of course there's gonna be fights sometimes but don't ever do something you'll regret, you may not ever be able to fix it again. But If some things went wrong and you made a mistake that's okay. Explain everything for that person and give the person time to forgive. Just tell the person how you feel about everything and tell everything you want him/her to know. No'ne is perfect and everyone makes mistakes. But always try to do the right thing to. Remember that if you're friend made a mistake. Then you would want her/him to forgive you. Sometimes you just need to believe in forgiving, give people a second chance. Take your time but don't let your true friends go. "


Pojke, år 8, engelska:

" Hello dear son.
I’m just waiting now. Waiting for you. Waiting for your life to begin. And I will not tolerate any lie from you.


You’ll probably not goin’ to read this but here is some advice for you:
First of all, you need to focus on school to get a good job and all that kinda stuff.


I know that you probably are going to hate school but you need to do the best that can."

Sluta stirra på PISA

Jag tar alla PISA-resultat med ro. Svenska elever ligger i topp vad gäller viktiga saker som undersökningen inte tar upp - men som spelar roll ur ett större perspektiv än PISA.

Svensk skola har nämligen ett annat uppdrag som måhända just idag, är viktigare än någonsin. Och där är åtminstone jag trygg.

För teori är en sak och praktik en annan. Vi alla vet att det är vad du gör med din kunskap, är det som verkligen räknas. Och därför förstår jag inte vitsen med PISA. Om skolan har som mål att våra elever ska prestera idag och inte framöver, ja då ger jag upp.

Mät hellre hur vi är som vuxna.

Det är lätt.

Läs nyheterna.

Mobiler i klassrummet - för sista gången

En elev frågade mig idag:
- Vill du ha min mobil?
Han sneglade mot lådan som finns på katedern där det står "Mobiltelefoner" på med stora bokstäver. Jag förstod inte vad han menade så jag svarade:
- Nej tack, behåll den du. Varför frågade du?
Han blev tyst för ett par sekunder och svarade:
- Nä men våra lärare vill att vi lämnar bort dem, så jag tänkte att det vill du med...

Jag tänkte själv ett par sekunder, tänkte att tanken aldrig slagit mig och svarade:
- Mitt mål med mina lektioner är att de ska vara så intressanta, så bra och så engagerade att mina elever aldrig kommer på tanken att hellre leka med sina mobiler än att lyssna på vad jag har att säga eller ta sig an de uppgifter jag ger ut.

Han stirrade på mig.

Och jag inledde ett nytt arbete i engelska med att prata om Malala, flickan som höll på att dö för sin kamp för allas rätt till utbildning.

En syriansk pojke förändrade hela min lärarroll och mig som människa, genom en fråga

För andra gången höll jag min lektion om språkmedvetenhet, näthat och språkets makt. Precis som första gången tog det på krafterna att utsätta mig själv för det - men vad gör man inte? Men den den här texten handlar inte om den lektionen. Den handlar om språk, semantik och hur jag själv ibland misslyckas att leva som jag lär. Och hur jag upptäckte att jag inte lever som jag lär...

När jag pratar om språk gör jag som en lärare och människa som försöker leva som han lär men som inte alltid gör det. Det är min hemlighet att jag ibland, säkert mer ofta än jag vågar tänka på, har grodor som hoppar ur mig mun och kvackar högljutt. Om grodorna kommer så är det inte för att jag vill eller har en tanke bakom det - utan för att.... Och det är här det blir intressant. På riktigt. Och det är kanske handlar om den här tiden vi lever i med internet, media och allt hat och hur den  avspeglar sig på alla.. För språket och hur vi använder det, visar sig vara mer komplicerat, men inte mindre intressant, än jag tänkt.

Och den som fick mig att tänka till härom dagen, var en syriansk pojke i år 8 som levt i Sverige i knappt ett år och som jag inte vet namnet på. Han var en av många elever i en klass jag inte undervisar enligt schema utan som jag fick äran att vikariera i då min kollega var sjuk. Nu är jag inte den som suckar och stönar för att "jag måste vikariera i en kollegas klass", utan jag tillhör gruppen lärare som tänker "åh, det är alltid trevligt att träffa en ny elevgrupp!". Kanske är det också därför jag gärna vikarierar om det fungerar med mitt schema.

Min kollega skulle starta ett nytt arbetsområde och jag ville inte förstöra för henne, så jag ledde gruppen in på vägen mot "min lektion om språkmedvetenhet, näthat och språkets makt". Jag tänker alltid att om man vill utveckla sig språkligt så behöver man förstå språket och därför lägger jag också stor vikt vid just språkmedvetenhet - det är mer än ord och ljud, helt enkelt.

En lektion blir aldrig som man tänkt och det ser jag som det bästa med att vara lärare. Den kan spreta åt olika håll och resultera i olika saker och det ser jag som det mest fantastiska med att vara lärare. Jag älskar att gå till jobbet utan att veta hur dagen ska te sig. Just den här dagen avslutades med att jag fick mig en tankeställare, som lärare och människa. Och det är någonting jag aldrig glömmer.

Vi pratade om språkets makt, hur vi uttrycker oss, ordval och skillnaden mellan text och tal och huruvida det finns en skillnad. Vi pratade om Ghandi och hans antivåldsteori som en elev tog upp på frågan "Hur gör man om man själv utsätts för hat och elakheter?" Jag berättade om min fars engagemang för att starta skolor i Pakistan för flickor och kvinnor och talibanernas rädsla för utbildning. Kanske sade jag någonting där - jag minns inte.

Strax efter att jag avslutat min del av lektionen och jag lät eleverna plugga inför kommande SO-förhör, kommer en pojke fram till mig.
- Varför sa du "muslimer med vapen" och inte "terrorister"?

Jag blev stum. Jag blev chockad. Jag blev bedrövad. Hade jag sagt det eller finns det en "språkbarriär"? Hade han hört fel? Eller hade jag verkligen i stundens hetta, faktiskt sagt det där?  Jag hade just pratat om språkets makt och jag...
  Det spelar ingen roll. Missuppfattade han mig, sade jag orden - det är oviktigt. Avsändaren måste anpassa sitt språk till mottagaren och här har jag brustit. Och det är mitt ansvar och mitt misstag som avsändare.

Jag sökte upp pojken efter lektionen. Jag var bedrövad, ledsen och nästan gråtfärdig. Fumligt och knasigt, tror jag att jag fick honom att förstå hur jag ledsen jag var och hur mycket jag skäms och hur...hur glad jag är att han kom fram till mig och frågade mig den där frågan.
- Det är tredje gången jag hör en lärare säga samma sak, säger han på mycket god svenska.
Och jag går lite sönder inombords.

Idag sågs vi igen. Han kommer fram mot mig med ett stort leende. Och så räcker han fram en knuten näve och jag "bumpar" tillbaka. Den "bumpen" betydde så mycket och jag kände hur någonting inom mig på något sätt förlöstes. Jag kände att vi har en relation nu som jag måste förvalta. Och imorgon ska jag berätta för honom hur han faktiskt förändrade mitt liv som lärare i språk, en språknörd men framför allt, som människa.

I min lektion och i mina föreläsningar för elever om språk och dess makt, upptäcker jag att jag har glömt att fokusera på svårigheterna. Jag utsätter mig själv för hat och näthat i mina övningar för att få mina elever att förstå eller att åtminstone, tänka till. Men mitt egna språk, min språkmedvetenhet och vad som gör att jag själv väljer vissa ord - det har jag inte reflekterat över. Förrän nu.

Jag ägnar ingen tanke åt huruvida jag sa de där orden. Jag ägnar tankar åt hur mina ord mottas och tolkas. Jag visste inte att den här pojken är den han är - men jag måste tänka på att faktiskt tänka på det. Vi alla måste det!

Att pojken har levt i Sverige i ett år och kommer från Syrien - det har jag fått veta efteråt. Att jag inte tänkte eller såg mina elever utifrån ett större perspektiv utan gick in där och tänkte att de var som alla andra - det är någonting jag förstått efteråt är ett misstag.

Det handlar inte om språk, det handlar inte om skola. Det handlar om människosyn. Hur vi tänker på människor, hur vi bedömer och dömer människor. Idag är det kanske viktigare än någonsin.

Och hans leende när vi sågs idag och "bumpade våra nävar" - oslagbart.
Och det måste han få veta.

Jag vet numera vad han heter.

Fortsättning följer.

Jag lät mina elever hata mig och det blev fantastiskt

Det primära syftet med lektionen var egentligen att jag ville göra ett litet experiment med hjälp av eleverna. Syftet var att jag ville få eleverna att reflektera över skillnaden mellan talspråk och skriftspråk och huruvida det kan vara en förklaring till näthat och att de båda språken borde betraktas som ett och samma och i så fall, hur man i så fall kan arbeta med den processen i skolan.


Idén var att använda mig själv, som jag så ofta brukar. Jag skrev upp på lappar saker som jag antingen fått sagda till mig, fått skickade i text eller saker som jag tror man skulle skriva eller säga till mig. Det blev sex mycket personliga meningar:



- JÄVLA BLATTESVIN, STICK TILLBAKA HEM!
- DU ÄR SÅ JÄVLA FET, DITT SVULLO!
- FATTAR DU HUR JÄVLA DUM DU SER UT I KJOL, BÖGJÄVEL!
- NEGERJÄVEL, GÅ OCH DÖ!
- FY FAN, DU ÄR JU MAN MEN HAR TUTTAR, BANTA DITT ÄCKEL!
- INGEN GILLAR DIG, ALLA HATAR DIG, FATTAR DU INTE DET?




Jag informerade och beskrev övningen så gott jag kunde och fick sex frivilliga elever att ställa upp. De fick varsin lapp.


Första delen:
Varje elev med lapp gick fram en och en till mig och visade upp vad som stod på lappen.


Andra delen:
Varje elev fick komma ut till mig utanför klassrummet, en och en, och säga till mig vad som stod på lappen.


Efterspel:
Jag hade så klart tänkt på att det skulle bli intensivt, tungt, svårt och på något sätt väldigt tydligt. Och det blev det. Eleverna tyckte det var mycket jobbigt, framför allt att säga till mig vad som stod på lappen.


Några elevkommentarer:
  • Det svåraste och jobbigaste var att jag skulle säga någonting jag inte tycker.
  • Det var jobbigt för att det kändes som om jag sårade dig utan att jag ville.
  • Det var lättare att bara visa dig lappen än att säga orden till dig.


Efteråt diskuterade vi länge om det vi nyss gjort. Var det någon skillnad att “gömma sig bakom lappen” än att se mig i ögonen och säga orden? Varför är det så? Är det en del av problemet med näthat idag?
 Stämningen i klassrummet var magisk. Vibrerande. Ur ett lärarperspektiv så magiskt det bara kan bli. Eleverna bidrog med mogna, genomtänkta och fantastiska inlägg och kommentarer och jag blev alldeles varm i hjärtat.
 Jag frågade: “Hur hatade man före internet tror ni?” och berättade sedan om hur jag i deras ålder själv var mobbad och samtidigt mobbare. Och att det är den största anledningen idag att jag är lärare - för att på något sätt gottgöra för det jag själv gjorde som barn. Då hade jag nära till tårar och även många elever. Starkt, helt enkelt.


Det som jag inte hade tänkt på när jag planerade övningen var hur jag skulle känna det. Jag trodde inte jag skulle reagera som jag gjorde. Även om jag för elevernas skull hade ett snällt och litet leende ansiktsuttryck, så gjorde det ordentligt ont inom mig. Det var tungt att läsa orden, trots att jag själv skrivit dem. Det var otroligt jobbigt att höra dem från någon annan. Det var inte det lättaste att berätta hur det kändes för mig, för eleverna. Men det var nödvändigt.


Den här lektionen blev en lektion som ingen annan jag någonsin varit med om eller haft. Den här lektionen blev dock en av de största upplevelserna i min lärarkarriär - den kändes viktig, den kändes ärlig och den kändes nödvändig.

Och jag hoppas att eleverna som var närvarande kände samma sak.