En syriansk pojke förändrade hela min lärarroll och mig som människa, genom en fråga

För andra gången höll jag min lektion om språkmedvetenhet, näthat och språkets makt. Precis som första gången tog det på krafterna att utsätta mig själv för det - men vad gör man inte? Men den den här texten handlar inte om den lektionen. Den handlar om språk, semantik och hur jag själv ibland misslyckas att leva som jag lär. Och hur jag upptäckte att jag inte lever som jag lär...

När jag pratar om språk gör jag som en lärare och människa som försöker leva som han lär men som inte alltid gör det. Det är min hemlighet att jag ibland, säkert mer ofta än jag vågar tänka på, har grodor som hoppar ur mig mun och kvackar högljutt. Om grodorna kommer så är det inte för att jag vill eller har en tanke bakom det - utan för att.... Och det är här det blir intressant. På riktigt. Och det är kanske handlar om den här tiden vi lever i med internet, media och allt hat och hur den  avspeglar sig på alla.. För språket och hur vi använder det, visar sig vara mer komplicerat, men inte mindre intressant, än jag tänkt.

Och den som fick mig att tänka till härom dagen, var en syriansk pojke i år 8 som levt i Sverige i knappt ett år och som jag inte vet namnet på. Han var en av många elever i en klass jag inte undervisar enligt schema utan som jag fick äran att vikariera i då min kollega var sjuk. Nu är jag inte den som suckar och stönar för att "jag måste vikariera i en kollegas klass", utan jag tillhör gruppen lärare som tänker "åh, det är alltid trevligt att träffa en ny elevgrupp!". Kanske är det också därför jag gärna vikarierar om det fungerar med mitt schema.

Min kollega skulle starta ett nytt arbetsområde och jag ville inte förstöra för henne, så jag ledde gruppen in på vägen mot "min lektion om språkmedvetenhet, näthat och språkets makt". Jag tänker alltid att om man vill utveckla sig språkligt så behöver man förstå språket och därför lägger jag också stor vikt vid just språkmedvetenhet - det är mer än ord och ljud, helt enkelt.

En lektion blir aldrig som man tänkt och det ser jag som det bästa med att vara lärare. Den kan spreta åt olika håll och resultera i olika saker och det ser jag som det mest fantastiska med att vara lärare. Jag älskar att gå till jobbet utan att veta hur dagen ska te sig. Just den här dagen avslutades med att jag fick mig en tankeställare, som lärare och människa. Och det är någonting jag aldrig glömmer.

Vi pratade om språkets makt, hur vi uttrycker oss, ordval och skillnaden mellan text och tal och huruvida det finns en skillnad. Vi pratade om Ghandi och hans antivåldsteori som en elev tog upp på frågan "Hur gör man om man själv utsätts för hat och elakheter?" Jag berättade om min fars engagemang för att starta skolor i Pakistan för flickor och kvinnor och talibanernas rädsla för utbildning. Kanske sade jag någonting där - jag minns inte.

Strax efter att jag avslutat min del av lektionen och jag lät eleverna plugga inför kommande SO-förhör, kommer en pojke fram till mig.
- Varför sa du "muslimer med vapen" och inte "terrorister"?

Jag blev stum. Jag blev chockad. Jag blev bedrövad. Hade jag sagt det eller finns det en "språkbarriär"? Hade han hört fel? Eller hade jag verkligen i stundens hetta, faktiskt sagt det där?  Jag hade just pratat om språkets makt och jag...
  Det spelar ingen roll. Missuppfattade han mig, sade jag orden - det är oviktigt. Avsändaren måste anpassa sitt språk till mottagaren och här har jag brustit. Och det är mitt ansvar och mitt misstag som avsändare.

Jag sökte upp pojken efter lektionen. Jag var bedrövad, ledsen och nästan gråtfärdig. Fumligt och knasigt, tror jag att jag fick honom att förstå hur jag ledsen jag var och hur mycket jag skäms och hur...hur glad jag är att han kom fram till mig och frågade mig den där frågan.
- Det är tredje gången jag hör en lärare säga samma sak, säger han på mycket god svenska.
Och jag går lite sönder inombords.

Idag sågs vi igen. Han kommer fram mot mig med ett stort leende. Och så räcker han fram en knuten näve och jag "bumpar" tillbaka. Den "bumpen" betydde så mycket och jag kände hur någonting inom mig på något sätt förlöstes. Jag kände att vi har en relation nu som jag måste förvalta. Och imorgon ska jag berätta för honom hur han faktiskt förändrade mitt liv som lärare i språk, en språknörd men framför allt, som människa.

I min lektion och i mina föreläsningar för elever om språk och dess makt, upptäcker jag att jag har glömt att fokusera på svårigheterna. Jag utsätter mig själv för hat och näthat i mina övningar för att få mina elever att förstå eller att åtminstone, tänka till. Men mitt egna språk, min språkmedvetenhet och vad som gör att jag själv väljer vissa ord - det har jag inte reflekterat över. Förrän nu.

Jag ägnar ingen tanke åt huruvida jag sa de där orden. Jag ägnar tankar åt hur mina ord mottas och tolkas. Jag visste inte att den här pojken är den han är - men jag måste tänka på att faktiskt tänka på det. Vi alla måste det!

Att pojken har levt i Sverige i ett år och kommer från Syrien - det har jag fått veta efteråt. Att jag inte tänkte eller såg mina elever utifrån ett större perspektiv utan gick in där och tänkte att de var som alla andra - det är någonting jag förstått efteråt är ett misstag.

Det handlar inte om språk, det handlar inte om skola. Det handlar om människosyn. Hur vi tänker på människor, hur vi bedömer och dömer människor. Idag är det kanske viktigare än någonsin.

Och hans leende när vi sågs idag och "bumpade våra nävar" - oslagbart.
Och det måste han få veta.

Jag vet numera vad han heter.

Fortsättning följer.