Därför är jag lärare och inte en tunnelbaneförare

För ett par år sedan sökte jag jobb som tunnelbaneförare. Det efter att en rektor sagt till mig att jag borde söka annat yrke eftersom jag engagerade mig för mycket i dem av mina elever som behövde en engagerad vuxen. Det gick så där....


  När man söker jobb som tunnelbaneförare så får man genomgå ett ganska hårt test. Jag kastade mig över del 1 och svarade på frågorna. Det var ett slags intelligenstest som handlade om att kunna se färger, se och göra skillnad mellan olika figurer etc. Lättnaden var stor när jag en kort tid senare fick veta att jag gått vidare till nästa test.
  Test nummer två och som jag dessvärre inte klarade, var ett EQ-test. Det första var något slags IQ-test men det här var annorlunda. Här ville man veta hur jag som människa och person, reagerar i vissa situationer. Jag fick aldrig några siffror på hur illa jag låg till i testet och hur olämplig jag skulle vara att köra tunnelbana. Men jag fick veta att jag inte "gått vidare".
  Och det är någonting jag är stolt över idag. Jag var det redan då, men jag har förstått grejen med det än mer. Och jag är tacksam över att vi har tunnelbaneförare i Stockholm som klarar av det de gör och riskerar att utsättas för. Och jag är tacksam för att man tidigt såg att jag inte skulle klara det.
  Jag misslyckades, föll, på EQ-testet. För mig är det en bekräftelse för hur jag är som människa. Att jag är empatisk, human, omtänksam och en människa med självinsikt. Hade man satt mig i ett tåg och jag av en händelse, vilket alla tunnelbaneförare måste vara beredda på, kört över en människa som hoppat - då hade jag både varit en kostnad för företaget men också för vården. All den behandling, sjukpenning och vård jag hade behövt efter det hade helt enkelt varit en stor och kanske onödig kostnad. Därför är jag tacksam att jag inte klarade det här provet.
  Det går liksom inte att undhålla. Hade jag suttit vid spakarna på ett av Stockholms tunnelbanetåg och kört över en människa - ja, då hade jag gått sönder. Helt och hållet. Totalt, förmodligen. Jag kan beundra dem som skulle kunna göra samma sak och komma ut på andra sidan "åtminstone helare än vad jag skulle gjort". Att det finns hjälp och stöd för förare som är med om det, vet jag och det ärar så klart hela organisationen. Jag vill inte, vågar inte, tänka på hur det skulle vara att dag ut och dag in, leva med risken att se en människa hoppa...
 
  Funderar ibland på om läraryrket är så mycket mer annorlunda. Vi jobbar ju också med människor. Om lärarutbildningen hade haft samma rigorösa tester som tunnelbaneförare, hade jag gått vidare? Hade jag fallit på test nummer två som handlar om samma sak som med tunnelbaneförare, att jag känslomässigt engagerar mig, känner lite för mycket och kanske till och med, tar saker och ting personligt - skulle jag gå vidare?
  Kanske hade jag gått vidare på grund av akademiska poäng och avklarade kurser som tyder på ämneskunskaper. Förmodligen. Och det är vad som är viktigt. Att lära ut ämneskunskap och bedöma barn. Allt det andra är inte av vikt, trots att det så ofta är en större del av läraryrket än vad man tänker på. Ty läraryket handlar om så mycket mer än det där. Idag är akademiska poäng det som gör dig till lärare. Förmåga, kunskap i och hur du hanterar situationer som är minst lika svåra och traumatiska som det en tunnelbaneförare dagligen utsätts för - de beaktas inte.
  Jag älskar mitt jobb. Jag kan inte tänka mig annat. Den rektor som sa till mig att söka annat än lärarjobb, ja, hon hade helt enkelt fel.  Jag undervisar mina elever i ämneskunskaper - men jag engagerar mig minst lika mycket i andra saker som akademiska poäng aldrig kommer kunna lära ut eller lära mig. Livet.

Jag är idag glad över att man inte lät mig gå vidare i min ansökan och jag är stolt över att jag inte klarade EQ-testet för att bli tunnelbaneförare. Om inte annat gör det att jag fortfarande är lärare. Och jag känner att jag behövs. Passar in. Fungerar i yrket. Men samtidigt undrar jag, i konstrast till tunnelbaneförare, om vi inte ligger på samma nivå.

   Skillnaden är att jag har tid, kunskap och möjlighet att bromsa bra mycket tidigare än en tunnelbaneförare. Mitt samvete handlar om huruvida jag gör det. Eller inte.