Att inte spela en lärarroll spelar roll

"Lärarrollen handlar om hur du uppträder mot dina elever när du är på jobbet", hörde jag en lärare säga för ett tag sedan. Det har liksom gnagt i mig sedan dess och jag fick direkt flashbacks till flera tillfällen då Lärarrollen satts på sin spets.

 Att vara lärare är ingen roll jag uppträder med. Hade det varit på Dramaten hade det varit en sak, men nu handlar det om det verkliga livet. Och då kan vi inte tala om uppträdande och roller. Skolan är inte en scen - det är verkligheten.

Visst leker jag med orden och vrider på dem lite, men samtidigt så använder jag dem på ett helt korrekt sätt. När man pratar om "lärarrollen" så menar man trots allt att man går in i en roll och att, enligt vissa, att man också bör göra det som lärare.

För något år sedan satt jag på ett kontor tillsammans med en rektor, som ifrågasatte min lärarroll. Jag med tårarna sprutande och fruktansvärt ledsen, besviken och oförstående. Rektorn ifrågasatte ett e-mail jag hade skrivit till en orolig mamma där jag lovade att göra allt för en ung elev, allt jag kunde. Dumt nog inkluderade jag kuratorn i mailet som i sin tur visade det för chefen.
- Du kan inte skriva så här. Du får inte skriva så här. Du måste vara professionell i din lärarroll!
  Jag började gråta. En stund tidigare hade eleven nämligen öppnar sitt hjärta för mig och tagit ned sin guard och gett mig en inblick i en trasig ung människas inre. Redan då brast det för mig och eleven fick mig att börja gråta. När sedan chefen säger till mig att den tid, energi och beslutsamhet jag är beredd att lägga på en ung människan - då brister det igen.

Jag förstår inte. Och mellan tårarna frågar jag rektorn:
- Varför är jag en dålig lärare för att jag vill hjälpa min elev och mamma som mår dåligt? Varför är det oprofessionellt? Varför säger du till mig att sluta bry mig?

Jag förstår hur chefen såg på det. Hen menade att jag inte skulle orka vara lärare speciellt länge om jag inte började bete mig professionellt.
- Så jag ska sluta bry mig om människor, frågar jag mellan tårarna.
- Ja, åtminstone så mycket som du gör.
  Jag förstår att hen såg till mitt bästa men det också utan att känna mig och veta speciellt mycket om mig. Hen såg utifrån en slags standardiserad bild av läraren. Jag lämnade chefen med orden:
- Jag håller inte med. Du vill att jag ska sluta känna, att jag ska bli en robot utan själ och hjärta och på det sättet, bli en professionell lärare. Jag håller inte med.

Jag tänker mycket på det där med lärarrollen. Vad det innebär och vad det inte innebär. Vad som ska finnas med och vad som inte ska finnas med. Finns det en roll som lärare förväntas spela, så tror jag att det inte finns ett givet manus att ladda hem från nätet. Ett manus med repliker som vi ska rätta oss efter och en karaktär som vi ska spela. Jag ser inte mitt yrke som teater, för mig är det större än så. Och kanske var det därför jag brast ut i gråt när jag blev utdömd för att min lärarroll handlar om att - vara människa och mänsklig.

Många elever och klasser har sett hur mänsklig jag är. De har sett mig gråta, skratta, flippa ur och de har sett mig förbannad, besviken och ledsen. Jag skulle inte kunna vara på något annat sätt. Att vara lärare och hjälpa eleverna till kunskap är mitt jobb - att dessutom få finnas där som människa och medmänniska, min passion och plikt.

Jag är stolt över den lärare jag är och även om samma rektor senare avrådde mig från att fortsätta vara lärare, är jag tillräckligt envis för att fullständigt skita i hens råd. Och fortsätta göra det jag tror på. Och jag har fått tillräckligt med bekräftelse för att det jag gör är bra.

Det räcker för mig.