En ofrivillig lektion i näthat

Klassen skapade en gruppchatt för att kunna ge förslag på klassresa och vad man skulle göra med klasskassan. Efter en mängd roliga emotikoner och skratt händer någonting.
En grupp killar lämnar klassrummet och sätter sig i ett grupprum för att jobba. Ett gäng tjejer är kvar med mig i klassrummet. Trots att jag träffar den här klassen tre gånger i veckan och inte är mentor eller känt dem före jul, märker jag att någonting händer. Tjejerna blir arga och upprörda och snart försvinner skratten. Någon engelskalektion är det inte tal om. Istället blir det en konkret och nästan skrämmande uppvisning i hur näthat uppstår och fungerar.
Jag bestämmer mig för att kalla in alla elever i klassrummet. Vi det här laget är jag så arg och upprörd att pulsen stiger och det fullkomligt kokar inombords. Under femton minuter händer alltså följande:
Klassen skapar gruppchatt. Oskyldigt och med syfte. När killarna lämnar klassrummet börjar tonen på chatten förändras. "Lisa är så jävla ful!", "Gå å häng dig!" och andra negativa kommentarer upptar chatten.
När klassen är samlad håller jag ett improviserat brandtal, för jag har svårt att greppa vad som just hände. Ungdomar som går i samma klass och har gjort det i många år, som i chatten är med med namn och allt - plötsligt vänder det till näthat. Som om någon tryckte på en knapp.
- Vad fan hände, dundrar jag från katedern, arg så att jag skakar. Ni går och har gått i samma klass i flera år och snart slutar ni som klass, skiljs för alltid och ni väljer att göra det på det här sättet? Eller vad fan är det frågan om?! Är det så jävla illa att så fort ni tar orden från munnen till ett tangenbord eller en touchscreen, inte behöver se varandra, så får ni något slags behov av att trycka ner och vara nedsättande mot era klasskompisar? Inser ni hur jävla idiotiskt det är?! Kan inte någon förklara hur det funkar, för jag är helt jävla lost här!
Allt tyst. Ingen säger något. Så säger någon någonting om att man gömmer sig bakom en skärm.
- Gömmer sig? Ni ser inte varandra där ni sitter men era namn syns i chatten. Ni är inte gömda eller ens anonyma - ni är klasskamrater som befinner er i samma klassrum nästan åtta timmar per dag! Vad får ni ut av att säga till någon att man tycker någon är ful eller dum i huvudet?! Varför i helvete ska du ens behöva låta denne få veta vad du tycker?
- Gå nu, gå och ät lunch och ta en funderare. Efter helgen vill jag att alla har analyserat vad fan det var som hände nu och hur ni som klass ska kunna rädda situationen de två månader som är kvar. Försvinn för fan...
Det kan inte bli tydligare än vad det blev idag, varken för mig eller tonåringarna som var där. Alla kände  upplevde och funderade men frågan är hur många som analyserar och lär sig av det. Kanske är det också det allvarligaste problemet vi har att ta i tu med. Vi ser det hela tiden men för få av oss avskyr det och för många accepterar det.
Vad det här handlar om är beroende på hur man ser på det, antingen lättbeskrivet eller helt enormt svårt att beskriva. Lätt för att man kan dra slutsatser som att det handlar om ett beteende bakom en skärm och ett beteende i det öppna rummet. Svårt för att det handlar om beteende, psykologi sociala mönster. Men det tydliga här är det faktum att det spelar ingen roll om man känner varandra eller syns med namn - krafterna bakom verkar vara svårare att definiera än så.
Det är uppenbart att vi inte kan skylla näthat på ungdomen eller ens tekniken, även om skärmarna man “gömmer sig bakom” är teknik. Det handlar snarare om mentalitet och hur vi tänker, fungerar med andra och bristen av empati. Vuxna som till skillnad från dagens tonåringar, inte är uppvuxna med internet, sitter idag bakom skärmar och näthatar, trakasserar och i och med det verkar vara oförmögna att se att det skrivna ordet är lika kraftfullt som det sagda. Och precis som vad som tydliggjordes idag, att bakom en skärm verkar man kunna släppa på alla de sociala förmågor som man kanske egentligen har i samröre med människor öga mot öga. Det förefaller handla om mentalitet, empati eller bristen av den och förmåga eller oförmåga att kunna skilja på verkligheter - för dessa verkar skärmen utgöra en slags overklighet. Och där tror jag problemet ligger.
Jag funderar på hur jag, skolan och samhället kan arbeta för att motarbeta detta. Det kan låta lätt, men det blir direkt svårare när man börjar tänka i banor om psykologi. För om det är så att de människor som utan att tveka bara så länge det handlar om text, kan skriva nedsättande ord, då blir allt mycket mer komplicerat. Här biter inte föreläsningar om näthat och mobbning. Det som biter är möjligen ett genomgående arbete redan från första början, när vi är små, där vi måste arbeta för medmänsklighet, empati och social kompetens.
Vi kan inte bryta utvecklingen, ta ifrån människor tekniken i form av datorer och mobiltelefoner eller surfplattor, men vi kan och måste arbeta på andra nivåer och andra sätt. De som näthatar idag gör det kanske omedvetet och utan att kunna se eller ta till sig det faktum att det gör lika mycket skada som om det sker med ord, kanske inte hade varit där de är om de vid tidig ålder lärt sig och utvecklat sociala förmågor och kompetenser. Därför är jag beredd att idag säga att här kan jag och alla andra som arbetar med barn och ungdomar göra skillnad. Det är ett långsiktligt arbete som spänner över flera år, men för att i framtiden få bukt med näthat, så måste vi börja någonstans.

Nu, helt enkelt.