Klart Killar Kan Köra Kjol!

Jag det finns ett foto på mig när jag är si så där 5-6 år och iklädd en blå t-shirt och en röd blommig kjol och ett par röda träskor. I handen håller jag nyplockade blommor. Drygt 30-år senare kan jag fortfarande ses iklädd kjol och med nyplockade blommor. Men det tog till 2012 innan jag köpte en kjol, eller en skotsk kilt snarare, för att tiden och jag helt enkelt var mogen.

Nyligen blev jag intervjuad av ett internationellt magazin som var nyfikna att prata med en svensk man som ibland bär kjol, om varför han gör det och hur han blir bemött när han har den på sig. Så vi satt en lördag i drygt en timme och sedan en fotosession i tunnelbanan och journalisten fick med egna ögon se och uppleva hur omgivningen bemöter mig. Blickar så klart, folk som vänder sig om, pekar, skrattar eller lyfter på ögonbrynen klart imponerade. 99% av reaktionerna jag får är nämligen positiva.

Men låt oss titta på den tygbiten som man virar runt höften och som hänger ner över låren och slutar strax ovanför knäskålarna. Jag har två olika tygbitar i dagsläget och en tredje är beställd från Skottland - en helsvart i ett slags jeanstyg samt en blå/grön/svart skots tartan (Nightwatch tartan). Förutom att vara ett digert hantverk är tygbiten också tämligen laddad med åsikter och känslor och det är inte alltid självklart att att vem som helst kan klä sig i den. Ungefär som tygbiten som idag kallas byxor, för runt 50 år sedan kunde kvinnor få höra ett och annat om de gick klädda i denna tygbit med plats för två ben.

Visst är det märkligt? Att en tygbit, ett klädesplagg kan väcka så många olika reaktioner och tankar? Hål i öronen var länge någonting som bara tjejer och kvinnor använde för att utsmycka sig men sedan ville killar och män vara lika fina. Eller långt hår, för den delen. Nu är jag inte tillräckligt gammal för att minnas det, men nog har man hört talas om The Beatles och det ramaskri som nästan uppstod när gossarna sparade ut håret. Och se hur det blev!

Måhända är det kulturellt och geografiskt, för det finns kulturer idag och har funnits genom hela historien där både höftskynke och kaftan är en del av männens garderob. Men på de flesta ställen i “västvärlden” ger de upphov till uppmärksamhet och frågor. När jag går genom Stockholm i min kjol/kilt blir det alltid bekräftat. Just den här tygbiten och sättet det bärs på är fortfarande uppenbarligen helt vigt åt kvinnan och en man som bär det får leva med att bli uttittad och ifrågasatt.

Knas, om du frågar mig.



Har det med könstillhörighet att göra? Kan ett klädesplagg vara reserverat för ett kön? På krogen möter du servitriser i skjorta, byxor, slips eller fluga. Himmel och pannkaka - det går väl inte för sig! Eller? Det borde ju vara lika otänkbart som en man som jag som bär en kjol och knästrumpor. Fast nä, det är ju inte så. Jag kommer alltid bli uttittad, ibland utskrattad och alltid ifrågasatt, positivt som negativt, varför jag har på mig kjolen/kilten.

Men nej, jag kommer inte sluta av den enkla anledningen att jag älskar mina kiltar, älskar att bära dem och tycker att det är riktigt snyggt och coolt. Det är mest därför jag gör det. Sedan finns det så klart en liten del av mig som vill stå ut, vara avvikande och som alltid har trott och förspråkat att alla människor ska kunna få vara som man är och vill. Det har ingenting med mode att göra (kilt är knappast hett mode) och inte heller med sexualitet att göra. Definitivt ingenting med kön att göra.

När min tredje kilt kommer, planerar jag att bära kilt dagligen.

För att jag kan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar