Justin Bieber och den accepterade mobbningen

Bild via 

Jag får frågan av mina elever ungefär en gång i veckan. Ibland dagligen. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag skrattade sagt "inte en chans!" och gjort mig löjlig över honom. Idag är det annorlunda och det finns flera anledningar till varför jag idag svarar "Ja!" på frågan.
När jag var tonåring var jag nog Lidköpings största Michael Jackson fan. Det gick så långt att jag mitt i natten smög ut genom fönstret för att vara först i kön till Skivshoppen, den skivaffär som fanns i Lidköping på den tiden. Och jag var först in klockan 00.00 natten till dagen då "Dangerous" släpptes. 1991, jag var 16 år. Samma år kom tidningen Okej till Stadsparken för ett gigantiskt disco för stans alla tonåringar. Men sig hade man svenska mästaren i Michael Jackson-dans. Jag hade kvällen till ära klätt mig i svarta bomullsbyxor, vit t-shirt, vit skjorta utanpå (som fladdrade i vinden som MJs gjorde i videon till "Black or white") och avklippta hängslebitar som jag hade gjort accessorier av (som i videon).
Ögonblicket när jag utmanar Okejs" MJ-kopia" mitt på dansgolvet med tusentalet Lidköpingstonåringar skrikandes "Jesper! Jesper! Jesper!" glömmer jag aldrig. Och jag minns att jag "vann" .
Idag, 23 år senare har jag ingen idol längre. Ingen artist som skulle kunna få mig att göra samma sak. Och det kan jag sakna. Men varje gång jag hör Justin Bieber sjunga färdas jag tillbaka till det där dansgolvet. För så är det, Justin Bieber har en röst och en karriär som får mig att minnas mina egna idoler från förr.
Men som sagt, hade du frågat mig för ett par år sedan om jag gillade Bieber, så hade jag skrattar dig rakt i ansiktet. För det gjorde man då. Och man gör det fortfarande. Bland oss lite äldre så handladar det om en syn på framgång som nås "lättare" idag än förr. Jag erkänner, jag kan fortfarande ifrågasätta artister som vinner stjärnstatus genom internet, tevejippon eller Melodifestivalen. Jag erkänner, för mig är det inte "äkta". Problemet är att jag då regrigerar till det som var och är envist inställd på att "verklig talang får världen lära känna enkom av hårt arbete i studion och små lokala klubbar i obetydliga småstäder". När Justin Bieber slog igenom som tämligen ung hade de lokala klubbarna ersatts av Youtube - en klubb så mycket större och världsomspännande än vad man vågade ana.
Bieber kom och krossade mina idéer om hur man blir en respekterad artist. Han var först och blev störst och han utmanade och lade grund för internet som en talangjakt. Här någonstans måste jag erkänna att jag tappade utvecklingen. För plötsligt handlade det om att antingen vara ett Bieber-fan eller att på alla möjliga sätt avsky honom. Och j undrar om någon egentligen vet varför man plötsligt riskerade att skratta åt och offentligt tycka illa om gossen som slog igenom på nätet.
Och jag måste, kan inte undgå, att tänka att roten till det "hat" som både Bieber som artist och hans fans under åren fått utstå, faktiskt kommer från min egna generation. En generation som inte riktigt kunde släppa det faktum att det i våra ögon blev "för lätt" att bli stjärna och kändis. För ska man se det krasst så är Bieber-generationen uppväxta med internet och Youtube och borde således se alla som slår igenom via digitala kanaler som någonting naturligt för sin tid. Om vi hatar Bieber borde vi i logikens namn hata en annan stjärna som idag rönt stor framgång tack vare Youtube - svenska Pewpew - en svensk kille som lirar dataspel och därför också ses av miljoner människor och fans världen över.
Men datorspel är någonting annat. Och en söt, skönsjungande ung kille likaså. Det är lätt att dra slutsatser att det också handlar om killar och män som skapade detta hat mot en ung kille som genom att sjunga sjöng sig rakt in i hjärtat på miljoner unga flickor. Och självklart blir det problematiskt på samma sätt som en flickvän måste konkurera mot pojkvännens datorspelande. Ska man långdra det hela ser det inte bättre ut än att Bieber-hatet kommer ur dels svartsjuka men också en traditionell syn på kvinnor som "icke skall hava andra gudar jämte sina män"
Jag ska vara ärlig.
Ja, jag erkänner - som man antog jag snabbt rollen som Bieber-hatare. Det var så det skulle vara, det var som att distansen mellan killar och tjejer blev oundviklig och till och med nödvändig. De unga tjejer som började stå upp för sin idoldyrkan har inte haft det lätt. Och de är värda all respekt och beundran just därför.
Jag erkänner - om en Bieber-låt spelas skulle jag aldrig kunna höra att det Bieber. Men så fort det skulle stå klart, skulle jag som man/kille ha en förväntan hängandes över mig att plötsligt ändra åsikt. Inte på grund av musiken utan på grund av en enda person och hans namn. Så laddat är hans namn idag. Och det är helt oförtjänt!
"Ja, jag diggar Bieber!", svarar jag numera när jag får frågan. Och dessutom med största respekt. Han sjunger som få, har en fantastisk röst och han är en otrolig talang. Jag har en video på Youtube där jag sjunger. Knappt någon har sett den och jag tvivlar på att speciellt många kommer se den. Och jag kommer aldrig få miljoner fans över en natt. Bieber gjorde det och om det inte handlar om talang, ja, vad är då talang?
Nu till skolan, eftersom det jag skriver om på min blogg ofta handlar om skolan. Här om någonstans kommer vuxna i kontakt med det här "fenomenet" - det är bara det att det allt som oftast inte ses för vad det är. Mobbning. Om du är lärare och höjer på ögonbrynen just nu, så är jag ledsen att behöva säga det - du behöver tänka efter ordentligt. För det som ett Bieber-fan får utstå idag är inget annat än mobbning. Mobbning inte bara mot artisten utan även mot hans fans. Nästa gång du som lärare och vuxen antingen ler, skrattar åt eller håller med hatarna som förlöjliga Biebers fanskara - ja, då det dags att tänka. För du som vuxen och lärare måste du reagera och motarbeta. Dessvärre har Bieber-hat blivit legitimt även bland vuxna så vi viftar bort det som om det inte är på allvar. Fel, fel, fel!
Jag lyssnar på Justin Bieber i mina lurar. Jag är inget fan, ingen Belieber. Jag lyssnar ibland på Metallica, men jag har ingen Metallica-tröja som jag bär. Bieber har åstadkommit mer än jag någonsin åstadkommit och är en fantastisk talang som förtjänar sitt kändisskap.
Och jag tänker inte ens gå in på senare årets felsteg som han gjort. Det vore nämligen att bevisa att jag är som "alla andra" - de som inte förstår någonting. Men å andra sidan, så kanske det alla hatare också vill, driva honom över kanten. Varför gör man det annars? Justin Bieber går den väg hatare öppnar upp för honom - alla borde vara nöjda...