Dagens lärare - en del av skolkrisen

 Det är inte riktigt så lätt att säga att allt hänger på politik, på resurser eller på pengar. Jag tror nämligen att det handlar om attityd bland oss vuxna, politiker och vanliga svenssons men också lärare och deras attityd. Och förståelse för att yrket kräver att man utvecklar och förändrar sin pedagogik. Förändring måste komma inifrån och går inte att påtvingas och min erfarenhet säger att skolpolitik hit och dit spelar föga roll när lärarkåren själv inte är beredd att förändra(s). Om lärarkåren hade varit enig i sitt gnäll hade till och med Jan Björklund behövt tänka anorlunda. Dessvärre är det inte så idag. 

    Skolan är "supervalårets" hetaste fråga. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller om jag bara blir så där trött ända in i själen. Förmodligen det sistnämnda. Trött ända in i själen. Att skolan har blivit en valfråga säger trots allt tämligen mycket om samhället och synen på framtiden, utbildning och våra barn. I den bästa av världar skulle det aldrig vara en het fråga - det skulle fungera, det skulle vara uppebart och det skulle finnas perspektiv från alla håll och kanter där ingen tvekan råder att framtiden är värd att satsa på. För det är ju faktiskt det det handlar om.
    Men jag skulle vilja flytta fokus från politik för en stund och i stället titta på de som befinner sig i verksamheten, det vill säga i skolan, och som kämpar på så gott det går. För bland oss lärare finns det nämligen splittringar, grupperingar och viljor som kämpar åt olika håll. Och känner jag lärarna rätt, så kan knappast reformer och lagar förändra det. Sanningen är den att lärare måste vara de äldsta hundarna som aldrig kommer finna sig i att lära sig sitta. Så envisa är vi och så kommer det förbli. Vi gör som vi alltid gjort och kommer det nya reformer, ja då suckar och stönar vi, försöker få det att se ut som att vi följer dem - bara för att fortsätta som vi alltid gjort. Och det är det där som är problemet. Det där "som vi alltid gjort".
     Jag kan just nu inte komma på något annat yrke där utveckling inte är ett ledord i arbetsbeskrivningen än läraryrket. Är du ingenjör måste du läsa på och hänga med i tekniken för att kunna klara jobbet, är du läkare behöver du vara lyhörd gentemot nya forskningsresultat och behärska ny teknik och nya rön för att kunna hjälpa människor på bästa sätt. Men är du lärare finns det ingenting som säger att du behöver utvecklas eller ens anamma nya pedagogiska tekniker och metoder - du kan helt enkelt tänka och göra som du alltid gjort och fortsätta känna att du inte har någon status, inte respekteras av samhället och att skolpolitiker inte har någon tilltro till ditt jobb. När det borde vara tvärt om. Om någon yrkeskategori skulle behöva hålla sig ajour med samhällsutvecklingen så borde det vara lärarna.
    Saken är den att det finns på tok för många lärare i dag som av gammal vana anser att samhället, det vill säga våra elever, barn och ungdomar, ska anpassa sig efter hur vi vill ha det. Behöver jag säga att det inte är någonting annat än utvecklingshämmande? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: skolan och lärare behöver anpassa sig efter eleverna och samtiden - inte tvärt om!

 På Twitter dök frågan upp
" Det krävs en maktförskjutning till elevernas fördel men jag tror inte att lärarna (som kollektiv) går med på det!!?? ",
- twittrat av en skolledare som är aktiv och som jobbar hårt för att utveckla och få in skolan i samtiden. Mitt svar?
"Jag skulle lätt gå med på det! :) eleverna äger sin inlärning, lärare får aldrig äga undervisningen"
Följdfråga:
Du upplever inte det som ett hot, att eleverna, & inte du som lärare, 'äger lärandet'? 
Mitt svar:
Inte ett dugg, då hade uppdraget varit omöjligt för mig. Både jag o elever förstår att det handlar om samarbete  
Min undervisning är min gåva och tjänst till mina elever, jag är mycket ödmjuk inför den äran  
Saken är den att det finns en stor del av lärarkåren som håller fast vid en, som jag anser, förlegad syn på lärarrollen. En lärarroll från tiden då lärare verkligen stod för kunskap och vetande. Det är inte riktigt så idag. Dagens samhälle är ett kunskapssamhälle där skolan inte längre behöver vara det enda alternativet för kunskapsinhämtande. Fråga dagens ungdomar var de lär sig engelska (jag har gjort det) och majoriteten, om inte alla, säger allt utom "i skolan" (film, internet, musik, bloggar, spel etc). Det skulle kunna vara en tankeställare, men det är det inte.
När jag går in i ett klassrum, i mitt möte med elever, så gör jag alltid det med en ödmjukhet. En ödmjukhet som handlar om att jag är där för deras skull, aldrig tvärt om. En ödmjukhet som handlar om att se på eleverna som fullt kapabla människor som kan med rätt verktyg få den kunskap som önskas av dem - och jag finns där för att bistå dem. För en del lärare, kanske fler än vi vill tro, så är det känsloladdat. Det handlar nämligen mer om att göra sig oumbärlig som "guide i kunskapsdjugeln" än att med pekpinnar och förmanande piska in rätt kunskap. Och när jag är oumbärlig som lärare, mentor och ledare, då är det skola på riktigt.

   Kanske är det dags att lärare ser sitt yrke för vad det är och inte för vad det en gång var. Och det behöver inte betyda någonting. Så länge du är oumbärlig för eleven, så kommer du alltid vara viktig. Så gör dig oumbärlig - på rätt sätt! Ett sätt som fungerar idag, i dagens kunskapssamhälle och bland dagens unga och framtidens ledare. Målet måste vara framtiden - för många lärare ligger målet i det förgågna.Och så länge det är så, kommer skolan förbli en het fråga i fler "superval" framöver.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar