Lysande lärare - inte okej!

Mycket roligt och underhållande på Twitter. 

Fråga: Tror du att en del av alla som skriver under 0,5 på högskoleprovet trots det kan passa utmärkt som lärare i #skolan?

Mitt svar:  Jag är ett exempel. Och jag är en lysande lärare!

Det har förts diskussion huruvida man får säga så. Att man är en lysande lärare. Man måste ju vara ödmjuk, så det går ju inte an. Bra lärare säger aldrig att man är en bra lärare. Tydligen.

Kanske är det dags för en förändring? Är jag lysande? Självklart inte. Är jag ens bra? På vissa saker bättre än andra saker, antar då att då jag inte är bra på precis allt, så är jag ingen lysande lärare. Inget "förstelärarematerial", direkt. 

Så vad sysslar jag med då? Varför säger jag att jag är en lysande lärare? För man kan väl inte vara en lysande lärare om man skrev under 0,5 på högskoleprovet för 20 år sedan och än mindre om man säger det?

För att jag tror att år av svartmålning, diskussioner om lärare, status, kvalité, skola och elever, faktiskt inte hjälper ett endaste dugg i processen att göra skolan bättre. Jag vill gärna hjälpa till att vända på saker och ting och det första jag kan göra är att gå till jobbet glad i hågen, entusiastisk och motiverad för att göra ett gott jobb - och det gör jag ta mig tusan inte genom att låta mig sänkas av all skit som man får höra om lärare, skola och elever. Om jag går till jobbet och känner mig usel, ja då är jag definitivt inte en bra lärare.

Ödmjukhet är bra. Jag är ödmjuk nu. Skrev just att jag förmodligen inte är en lysande lärare, men att jag gärna vill bli det och ses som det. För det är så det börjar, det är då jag kan lyfta mig själv och mina elever och kolleger och tillsammans jobba mot en bättre skola.

Så ut med jante, lägg ödmjukheten åt sidan för en stund och sträck på dig! Se dig i spegeln innan du går till jobbet, du fantastiske lärare, och se en lysande och svinbra lärare och när du väl kommer dit, berätta för dina kolleger hur lysande och svinbra de är och berätta för dina elever hur lysande och svinbra de är!

Och kan man skriva under 0,5 på högskoleprovet och passa utmärkt i skolan? För alla som inte tror det - kom och låt dig bländas - jag är lysande!

Jag är inte bara bra - jag är jävligt snygg också!

Dagens lärare - en del av skolkrisen

 Det är inte riktigt så lätt att säga att allt hänger på politik, på resurser eller på pengar. Jag tror nämligen att det handlar om attityd bland oss vuxna, politiker och vanliga svenssons men också lärare och deras attityd. Och förståelse för att yrket kräver att man utvecklar och förändrar sin pedagogik. Förändring måste komma inifrån och går inte att påtvingas och min erfarenhet säger att skolpolitik hit och dit spelar föga roll när lärarkåren själv inte är beredd att förändra(s). Om lärarkåren hade varit enig i sitt gnäll hade till och med Jan Björklund behövt tänka anorlunda. Dessvärre är det inte så idag. 

    Skolan är "supervalårets" hetaste fråga. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller om jag bara blir så där trött ända in i själen. Förmodligen det sistnämnda. Trött ända in i själen. Att skolan har blivit en valfråga säger trots allt tämligen mycket om samhället och synen på framtiden, utbildning och våra barn. I den bästa av världar skulle det aldrig vara en het fråga - det skulle fungera, det skulle vara uppebart och det skulle finnas perspektiv från alla håll och kanter där ingen tvekan råder att framtiden är värd att satsa på. För det är ju faktiskt det det handlar om.
    Men jag skulle vilja flytta fokus från politik för en stund och i stället titta på de som befinner sig i verksamheten, det vill säga i skolan, och som kämpar på så gott det går. För bland oss lärare finns det nämligen splittringar, grupperingar och viljor som kämpar åt olika håll. Och känner jag lärarna rätt, så kan knappast reformer och lagar förändra det. Sanningen är den att lärare måste vara de äldsta hundarna som aldrig kommer finna sig i att lära sig sitta. Så envisa är vi och så kommer det förbli. Vi gör som vi alltid gjort och kommer det nya reformer, ja då suckar och stönar vi, försöker få det att se ut som att vi följer dem - bara för att fortsätta som vi alltid gjort. Och det är det där som är problemet. Det där "som vi alltid gjort".
     Jag kan just nu inte komma på något annat yrke där utveckling inte är ett ledord i arbetsbeskrivningen än läraryrket. Är du ingenjör måste du läsa på och hänga med i tekniken för att kunna klara jobbet, är du läkare behöver du vara lyhörd gentemot nya forskningsresultat och behärska ny teknik och nya rön för att kunna hjälpa människor på bästa sätt. Men är du lärare finns det ingenting som säger att du behöver utvecklas eller ens anamma nya pedagogiska tekniker och metoder - du kan helt enkelt tänka och göra som du alltid gjort och fortsätta känna att du inte har någon status, inte respekteras av samhället och att skolpolitiker inte har någon tilltro till ditt jobb. När det borde vara tvärt om. Om någon yrkeskategori skulle behöva hålla sig ajour med samhällsutvecklingen så borde det vara lärarna.
    Saken är den att det finns på tok för många lärare i dag som av gammal vana anser att samhället, det vill säga våra elever, barn och ungdomar, ska anpassa sig efter hur vi vill ha det. Behöver jag säga att det inte är någonting annat än utvecklingshämmande? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: skolan och lärare behöver anpassa sig efter eleverna och samtiden - inte tvärt om!

 På Twitter dök frågan upp
" Det krävs en maktförskjutning till elevernas fördel men jag tror inte att lärarna (som kollektiv) går med på det!!?? ",
- twittrat av en skolledare som är aktiv och som jobbar hårt för att utveckla och få in skolan i samtiden. Mitt svar?
"Jag skulle lätt gå med på det! :) eleverna äger sin inlärning, lärare får aldrig äga undervisningen"
Följdfråga:
Du upplever inte det som ett hot, att eleverna, & inte du som lärare, 'äger lärandet'? 
Mitt svar:
Inte ett dugg, då hade uppdraget varit omöjligt för mig. Både jag o elever förstår att det handlar om samarbete  
Min undervisning är min gåva och tjänst till mina elever, jag är mycket ödmjuk inför den äran  
Saken är den att det finns en stor del av lärarkåren som håller fast vid en, som jag anser, förlegad syn på lärarrollen. En lärarroll från tiden då lärare verkligen stod för kunskap och vetande. Det är inte riktigt så idag. Dagens samhälle är ett kunskapssamhälle där skolan inte längre behöver vara det enda alternativet för kunskapsinhämtande. Fråga dagens ungdomar var de lär sig engelska (jag har gjort det) och majoriteten, om inte alla, säger allt utom "i skolan" (film, internet, musik, bloggar, spel etc). Det skulle kunna vara en tankeställare, men det är det inte.
När jag går in i ett klassrum, i mitt möte med elever, så gör jag alltid det med en ödmjukhet. En ödmjukhet som handlar om att jag är där för deras skull, aldrig tvärt om. En ödmjukhet som handlar om att se på eleverna som fullt kapabla människor som kan med rätt verktyg få den kunskap som önskas av dem - och jag finns där för att bistå dem. För en del lärare, kanske fler än vi vill tro, så är det känsloladdat. Det handlar nämligen mer om att göra sig oumbärlig som "guide i kunskapsdjugeln" än att med pekpinnar och förmanande piska in rätt kunskap. Och när jag är oumbärlig som lärare, mentor och ledare, då är det skola på riktigt.

   Kanske är det dags att lärare ser sitt yrke för vad det är och inte för vad det en gång var. Och det behöver inte betyda någonting. Så länge du är oumbärlig för eleven, så kommer du alltid vara viktig. Så gör dig oumbärlig - på rätt sätt! Ett sätt som fungerar idag, i dagens kunskapssamhälle och bland dagens unga och framtidens ledare. Målet måste vara framtiden - för många lärare ligger målet i det förgågna.Och så länge det är så, kommer skolan förbli en het fråga i fler "superval" framöver.

"Fattar du inte, kan du lika gärna dra!"


Har tagit del av den examinationsuppgift jag förväntas göra för att klara kursen "Pedagogik och skola II" (eller något liknande "yada yada yada). Jag har hur mycket som, helst att säga om det här och att yada yada yada - men det som gör mig mest skogstokig nu är hur man fortfarande inom den akademiska världen lägger vikt på "språk och form". Som om innehållet är sekundärt - vilket det förmodligen också är i den akademiska världen.

Och det stör mig otroligt. När jag gick lärarutbildningen blev jag kuggad på en examinationsuppgift med orden att den inte "höll akademisk nivå". 

Man häpnar!

Så här i efterhand häpnar man. Så här i efterhand när man jobbat som lärare i 12 år, så häpnar man ännu mer. 

Om man tror att grunskolan behöver förändras - ja shit, då behöver ta mig fanken akademiska utbildninar också förändras. Och sluta hålla på med sitt akademiska trams. 

Kunskap är fint, vackert och enligt mig, bör den också vara tillgänglig för alla. Så är det inte idag. Det krävs i stort sett att du som läsare ska ha en akademisk utbildning och erfarenhet i det akademiska språket för att kunna förstå någonting i innehållet i en avhandling, uppsats eller vad fanken vad som helst. Det är ju inte konstigt att landet är uppdelat i "arbetare och akademiker"  när akademikerna på något sätt med tänder och klor kämpar för att "arbetarna" INTE ska ha tillgång till samma kunskap som de har. 

Jag tar det en gång till, aningen mer utvecklat:
Skillnaden mellan akademiker och icke-akademiker stärks av t.ex. ett akademiskt språk som gör att icke-akademiker aldrig någonsin kommer kunna bli akademiker. Om det nu är målet. Mål? Vafan!?

Kunskap och vetenskap borde vara tillgängligt för alla! De verkar ju trots för att sprida fakta och vetenskapliga belägg. Men det krävs att du är akademiker - eller nä... Jag är väl akademiker, men jag har svårt att ta till mig det som skrivs. Så det krävs att du är....är...smartare? Intelligentare? Lyckosammare? - än "icke-akademiker". 

Lyckosammare - jo jag tackar. Tänk att vi fortfarande dömer människor efter förutsättningar. För det är ju större chans att en ungdom som växer upp i ett akademiskt hem går vidare till högre studier än en "arbetaravkomma". Vi lägger en nivå som grundar sig i allt annat utom kunskap. Och vi gör kunskapen otillgänglig för en stor del av våra medborgare - med vilje. Med baktanke. Och med syfte?

Min 70-år gamle far berättade bara i helgen att han och hans bror liftade genom Europa (första gången jag fick veta det...). När de skulle ta sig från Malmö söderut, på 60-talet, väntade de i flera timmar. Tills dess att min far tog på sig sin studentmössa. Efter en kort stund fick de lift (far är den enda av fyra bröder i en småländsk familj som blev akademiker och därmed gjorde en klassresa. Född 1944).

Dagens samhälle, ett kunskapssamhälle som är helt fantastiskt - om man tillåter det att vara det. Och universiteten och högskolorna är  så efter, eller före, grundskolan och gymnasiet att de för i helvete måste börja förändras, de också.

Så, nu fick jag det sagt. 

IKT-Tips: GPS-baserad scavanger hunt

(en artikel från min andra blogg)

What a day we've had! Almost a clear blue sky and a shining sun - we couldn't have asked for better weather. Everything else went as planned and as the "brain behind the event" I am really happy and satisfied. I had my worries yesterday - what do I do if Pinwheel suddenly goes offline? What happens if all the pins for some reason were deleted or turned invisible or whatever? All that worrying for nothing, really, as it turned out to work perfectly. Here is a bit of evaluation of today's "Stockholm City Smartphone Scavenger Hunt 2012" with the students from Ösbyskolan, Stockholm, Sweden.

Preparation
A couple of months ago we started to plan a half a day out and about in Stockholm with our students. Even if they all live in an area only 30-40 minutes bus ride from Stockholm city, most of them have not been in Stockholm that much apart from the typical shopping areas. Our goal was from the start to offer our students a  way to discover the city and learn about important places such as museums, buildings, historical sites etc. But the question was: how do we do it?

Justin Bieber och den accepterade mobbningen

Bild via 

Jag får frågan av mina elever ungefär en gång i veckan. Ibland dagligen. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag skrattade sagt "inte en chans!" och gjort mig löjlig över honom. Idag är det annorlunda och det finns flera anledningar till varför jag idag svarar "Ja!" på frågan.
När jag var tonåring var jag nog Lidköpings största Michael Jackson fan. Det gick så långt att jag mitt i natten smög ut genom fönstret för att vara först i kön till Skivshoppen, den skivaffär som fanns i Lidköping på den tiden. Och jag var först in klockan 00.00 natten till dagen då "Dangerous" släpptes. 1991, jag var 16 år. Samma år kom tidningen Okej till Stadsparken för ett gigantiskt disco för stans alla tonåringar. Men sig hade man svenska mästaren i Michael Jackson-dans. Jag hade kvällen till ära klätt mig i svarta bomullsbyxor, vit t-shirt, vit skjorta utanpå (som fladdrade i vinden som MJs gjorde i videon till "Black or white") och avklippta hängslebitar som jag hade gjort accessorier av (som i videon).
Ögonblicket när jag utmanar Okejs" MJ-kopia" mitt på dansgolvet med tusentalet Lidköpingstonåringar skrikandes "Jesper! Jesper! Jesper!" glömmer jag aldrig. Och jag minns att jag "vann" .
Idag, 23 år senare har jag ingen idol längre. Ingen artist som skulle kunna få mig att göra samma sak. Och det kan jag sakna. Men varje gång jag hör Justin Bieber sjunga färdas jag tillbaka till det där dansgolvet. För så är det, Justin Bieber har en röst och en karriär som får mig att minnas mina egna idoler från förr.
Men som sagt, hade du frågat mig för ett par år sedan om jag gillade Bieber, så hade jag skrattar dig rakt i ansiktet. För det gjorde man då. Och man gör det fortfarande. Bland oss lite äldre så handladar det om en syn på framgång som nås "lättare" idag än förr. Jag erkänner, jag kan fortfarande ifrågasätta artister som vinner stjärnstatus genom internet, tevejippon eller Melodifestivalen. Jag erkänner, för mig är det inte "äkta". Problemet är att jag då regrigerar till det som var och är envist inställd på att "verklig talang får världen lära känna enkom av hårt arbete i studion och små lokala klubbar i obetydliga småstäder". När Justin Bieber slog igenom som tämligen ung hade de lokala klubbarna ersatts av Youtube - en klubb så mycket större och världsomspännande än vad man vågade ana.
Bieber kom och krossade mina idéer om hur man blir en respekterad artist. Han var först och blev störst och han utmanade och lade grund för internet som en talangjakt. Här någonstans måste jag erkänna att jag tappade utvecklingen. För plötsligt handlade det om att antingen vara ett Bieber-fan eller att på alla möjliga sätt avsky honom. Och j undrar om någon egentligen vet varför man plötsligt riskerade att skratta åt och offentligt tycka illa om gossen som slog igenom på nätet.
Och jag måste, kan inte undgå, att tänka att roten till det "hat" som både Bieber som artist och hans fans under åren fått utstå, faktiskt kommer från min egna generation. En generation som inte riktigt kunde släppa det faktum att det i våra ögon blev "för lätt" att bli stjärna och kändis. För ska man se det krasst så är Bieber-generationen uppväxta med internet och Youtube och borde således se alla som slår igenom via digitala kanaler som någonting naturligt för sin tid. Om vi hatar Bieber borde vi i logikens namn hata en annan stjärna som idag rönt stor framgång tack vare Youtube - svenska Pewpew - en svensk kille som lirar dataspel och därför också ses av miljoner människor och fans världen över.
Men datorspel är någonting annat. Och en söt, skönsjungande ung kille likaså. Det är lätt att dra slutsatser att det också handlar om killar och män som skapade detta hat mot en ung kille som genom att sjunga sjöng sig rakt in i hjärtat på miljoner unga flickor. Och självklart blir det problematiskt på samma sätt som en flickvän måste konkurera mot pojkvännens datorspelande. Ska man långdra det hela ser det inte bättre ut än att Bieber-hatet kommer ur dels svartsjuka men också en traditionell syn på kvinnor som "icke skall hava andra gudar jämte sina män"
Jag ska vara ärlig.
Ja, jag erkänner - som man antog jag snabbt rollen som Bieber-hatare. Det var så det skulle vara, det var som att distansen mellan killar och tjejer blev oundviklig och till och med nödvändig. De unga tjejer som började stå upp för sin idoldyrkan har inte haft det lätt. Och de är värda all respekt och beundran just därför.
Jag erkänner - om en Bieber-låt spelas skulle jag aldrig kunna höra att det Bieber. Men så fort det skulle stå klart, skulle jag som man/kille ha en förväntan hängandes över mig att plötsligt ändra åsikt. Inte på grund av musiken utan på grund av en enda person och hans namn. Så laddat är hans namn idag. Och det är helt oförtjänt!
"Ja, jag diggar Bieber!", svarar jag numera när jag får frågan. Och dessutom med största respekt. Han sjunger som få, har en fantastisk röst och han är en otrolig talang. Jag har en video på Youtube där jag sjunger. Knappt någon har sett den och jag tvivlar på att speciellt många kommer se den. Och jag kommer aldrig få miljoner fans över en natt. Bieber gjorde det och om det inte handlar om talang, ja, vad är då talang?
Nu till skolan, eftersom det jag skriver om på min blogg ofta handlar om skolan. Här om någonstans kommer vuxna i kontakt med det här "fenomenet" - det är bara det att det allt som oftast inte ses för vad det är. Mobbning. Om du är lärare och höjer på ögonbrynen just nu, så är jag ledsen att behöva säga det - du behöver tänka efter ordentligt. För det som ett Bieber-fan får utstå idag är inget annat än mobbning. Mobbning inte bara mot artisten utan även mot hans fans. Nästa gång du som lärare och vuxen antingen ler, skrattar åt eller håller med hatarna som förlöjliga Biebers fanskara - ja, då det dags att tänka. För du som vuxen och lärare måste du reagera och motarbeta. Dessvärre har Bieber-hat blivit legitimt även bland vuxna så vi viftar bort det som om det inte är på allvar. Fel, fel, fel!
Jag lyssnar på Justin Bieber i mina lurar. Jag är inget fan, ingen Belieber. Jag lyssnar ibland på Metallica, men jag har ingen Metallica-tröja som jag bär. Bieber har åstadkommit mer än jag någonsin åstadkommit och är en fantastisk talang som förtjänar sitt kändisskap.
Och jag tänker inte ens gå in på senare årets felsteg som han gjort. Det vore nämligen att bevisa att jag är som "alla andra" - de som inte förstår någonting. Men å andra sidan, så kanske det alla hatare också vill, driva honom över kanten. Varför gör man det annars? Justin Bieber går den väg hatare öppnar upp för honom - alla borde vara nöjda...

Hur ett skägg kan skapa arbetsro i klassrummet

Jag skrev tidigare hur jag använde en stor spegel i mitt klassrum för att skapa lugn och ro.

Men se, jag har hittat ytterligare sätt! Jag har nämligen ett skägg som håller på att växa sig ganska långt och det är med stolthet (thailändare är inte kända för att ha någon vidare skäggväxt) , som jag visar upp det. Oundvikligt så leker jag ofta med det när jag till exempel har genomgångar. Då står jag där med ena handens fingrar och leker, drar, flätar och snurrar. Och det har visat sig vara näst intill hypnotiskt!

Killarna märkte jag först. De börjar omedvetet att "stryka sig om hakan", om sina förpubertala hakor, som om de leker med ett skägg som inte finns. Och så blir de lugna. Vad som är märkligare är att även tjejer kan omedvetet göra samma sak.

Nä, det här är så klart inget som det forskas på och jag har aldrig hört lärare prata om skägg som ett verktyg för att skapa lugn i klassrummet.

Men ibland funkar det!

Och det är ju lite lustigt samtidigt.