Studiemotivation blir aldrig vinsten av läxor

I en tidigare sortens skola var läxan mer eller mindre självklar. Den självklarheten borde ha försvunnit i och med ett förändrat samhälle men också vetenskapliga studier som pekar på att läxan som den såg ut inte fyller någon funktion. Och då ska det sägas att det är ur ett jämlikhetsperspektiv där varje elev ska utvecklas efter sin egna förmåga. För självklart finns det elever som utvecklas av ett "läxtänk".

Att slopa läxor i skolan är inte att ta bort möjligheten för studiemotiverade elever, vilket kanske är en första spontan reaktion. Det finns nämligen inget förbud mot att studera och förkovra sig utanför skoltid. En alldeles berättigad fråga är nämligen om läxans syfte är att hjälpa eleverna att lära sig mer eller att genom förmaningar  göra elever studiemotiverade. Frågan är tämligen berättigad när läxans effekt allt som oftast visar motsatsen - den kväver i större utsträckning idag än tidigare, den lilla motivation som en växande grupp elever må hända har.

Ytterligare problem med läxor är att lärare använder det som ett verktyg för att bedöma eleven, förhoppningsvis inte kunskapsmässigt vilket vore ett direkt tjänstefel, men tyvärr inte så sällan efter en slags "ordningsskala". Skötsamma elever som gör sina läxor och är duktiga och fina elever. Elever som inte gör läxorna är lata och slarviga elever. Förkämpar av skolans lagstadgade värdegrund borde här få andnöd.

Jag har helt slutat använda ordet läxa som lärare. Ordet är så infekterat att bara höra första stavelsen får flera elever att känna stress, press och ångest. Det kan jag aldrig försvara som lärare som ett godkänt verktyg för att stärka mina elevers kunskaper. I stället är mitt mål och metod att successivt försöka få varje elev att både bli studiemotiverade och att lära sig studieansvar. Därför formulerar jag mig på ett sätt som gör att förmaning, plikt och skyldighet försvinner.
- Nästa vecka kommer vi prata om handlingen i Romeo och Julia och för att få ut så mycket som möjligt av lektionen behöver man kanske titta igenom häftet en gång till.

Och det är allt.

Jag säger aldrig när man kan läsa häftet. Det kan ske på en rast, på bussen hem från skolan, innan man går och lägger sig eller vid köksbordet. Eller inte alls. Så ja, på ett sätt gör jag det frivilligt. En läxa kan jag aldrig bedöma som en elevs kunskap och jag kan aldrig bedöma elevens förmåga att göra läxor. Det är inte "rocket science". Väldigt få människor på jorden klarar att under en stund lära sig handlingen i Romeo och Julia eller tjugo glosor och sedan minnas allt en tid senare.

Forskare är tydliga, läxor handlar om närminne och ytlig kunskap. Den kunskap som skolan behöver bedöma är djupkunskap och den hjälper vi våra elever med genom helt andra metoder.
Studiemotivation går inte att tvinga fram. Våra elevers hjärnor är självständiga diton som däremot kan lockas och inspireras till lust att lära. Det kan läraren åstadkomma - aldrig en läxa.