Mina tankar och mitt svar till en orolig förälder


Jag fick ett brev från en orolig mamma som läser min blogg. 
Jag har adhd och en dotter på 16 med samma diagnos, hon har stora problem i skolan, hon har behövt gå om en årskurs men ingen förändring i undervisningen har skett, hon har F i hälften av sina betyg och kommer gå ut 9:an nu. I åtgärdsprogrammet står att om hon bara koncentrerar sig mer på lektionerna och lyssnar kommer det gå bra. Lärare ringer ofta mig och berättar att hon är tjurig och kan då inte lära henne något, de anser henne vara ouppfostrad. 
Hur ska jag som förälder kunna inspirera och hjälpa henne? Enligt diagnosen är hon riktigt smart alltså vid den övre normalkurvan men vi kan inte plocka fram det. Ibland bryter hon ihop totalt i tron att hon inte går att lära.



När jag läser brevet fastnar jag för två saker saker:

1. Åtgärdsprogrammet.

Det finns en tendens att åtgärdsprogram handlar om vilka åtgärder eleven behöver se till att åtgärda. I det här fallet behöver eleven sitta på sin plats, vara lugn och fin, lyssna med fokus och intresse och då verkar det som att allt kommer ordna sig. Jag undrar vad som står mer i åtgärdsprogrammet, om det någonstans står "Skolan åtar sig att se till att undervisningen anpassas för varje elevs behov, egenskaper och förmågor och ska därför hjälpa lärare att göra om sin undervisning så att eleven kan utvecklas på bästa möjliga sätt."
Frågar du mig så är åtgärdsprogram viktigare för skolan än för eleven och därför skulle dessa börja med skolan t.ex. "Nuläget i skolans verksamhet", "Skolans resurser och mål", "Hur skolan kan..." etc. Skolan är en professionell institution för lärande och undervisning och måste bli ödmjuk inför fall där man faktiskt misslyckats.
2. Kommunikationen mellan föräldrar, lärare och elev.
Jag har under mina år som lärare aldrig ringt föräldrar och berättat att deras barn "inte sköter sig" . Anledningen varför jag aldrig gjort det är enkel: barn är barn, jag är vuxen och kan inte skylla på någonting annat. Om jag som vuxen inte kan handskas med ett barn? Hmmm....
Jag har vidare inte läst någon forskning som visar att en kontakt med föräldrar runt deras barn som bygger på att barnen "missköter sig" skulle på något sätt göra saker och ting bättre för någon av parterna. Ett samarbete mellan skola och hem måste byggas på självinsikt, diplomati och respekt. Att ringa hem och stämpla föräldrar och barn som "dåliga" är helt åt skogen. Det är inte så skolan kan lyckas med sitt uppdrag.
Visst finns det föräldrar som uppskattar om de får veta om deras barn inte sköter sig, men jag ändå aldrig funnit någon anledning än att ens ringa dem. Den som läser min blogg och vet lite hur jag tänker, förstår när jag säger att jag ifrågasätter varje gång man talar om människor som missköter sig. Man måste sätta det i perspektiv, helt enkelt. För vad är att missköta sig? Vad jämför vi med när vi säger att vissa sköter sig medan andra missköter sig? Vad gäller skolan tror jag att man utgår, ständigt, från de elever som vi i personalrummet kan benämna som "Guldelev", "Drömelev" och "Den ultimata eleven". Japp, det är sant, vi säger så om vissa elever. Det man kanske inte så ofta tänker på dock är att just dessa "guldelever" är också tämligen få men de får ändå vara en slags förebild för hur vi lärare drömmer om att alla elever borde vara. Vilket är en absurd tanke i sig eftersom dessa elever förmodligen är färre än de som vi tycker missköter sig.
Det här brevet som jag fick är inte på något sätt unikt. Tvärt om så skulle jag kunna få tusentals brev med samma innehåll. Jag är varken skolledare, skolpolitiker eller ens förälder - ändå blir jag ledsen och frustrerad över det jag läser. Vad det här brevet gör är att sätta fingret på någonting som borde vara ett problem som borde diskuteras på skolor över hela landet. Då menar jag inte hur man berättar för föräldrar att deras barn inte sköter sig i skolan eller att deras barn inte vill lyssna på sin lärare. Det jag menar är att skolan borde diskutera hur man kan förändra en syn på barn, på elever och på skolans egna verksamhet. För vi kan inte fortsätta skylla våra misslyckanden på barnen och föräldrarna. Och ja, det är inte den här föräldern som gör fel, inte heller dottern - det är skolan som misslyckats med att vara En skola för alla.
Föräldern ber om tips och hjälp för sin dotter och jag med största ödmjukhet utan vare sig specialpedagogisk examen, ska försöka att svara. Och förresten, så tror jag inte speciellt mycket på specialpedagogik - jag tror att det ofta kan räcka med en lärare som tänker om. 
Så mitt svar är detta:
Kära förälder,för det första vill jag tacka dig för ditt brev. Ett brev som gjorde mig arg, ledsen och upprörd. Jag har för lägesedan slutat försvara skolan, om jag någonsin gjort det, utan jag vill tvärt om uppmärksamma dig och alla andra, kanske främst de som är aktiva i skolan, att skolan har fel och brister som i den bästa av världar inte borde finnas. Det du beskriver är du nämligen inte ensam om och kanske så är det dags att alla ni fantastiska föräldrar som kämpar för era barns rätt till utbildning, blir hörda. Och lyssnade på. Jag kan inte svara för lärarna eller ledningen på den skola som din dotter går på, men jag kan direkt se att i ditt fall så gör varken du eller din dotter några fel.
Jag är först med att erkänna det - jag är inte fullkomlig som lärare. Jag lyckas inte med alla elever, jag har problem med att få alla mina elever att fokusera och lära sig på mina lektioner. Det är ett problem - det är mitt problem! Den tid jag tillbringar för mig själv då jag funderar över vad jag kan göra annorlunda för att X och Y ska få ut så mycket som möjligt av min undervisning, den har jag för länge sedan slutat att tänka på. Och jag tror att det är så lärare och skolan måste tänka. Din flicka har F i hälfen av ämnena trots att hon fått utstå den förnedring det kan handla om att gå om ett år i skolan. Ja, du hör hur jag tänker om det. Men bortsett från det och om vi ska vara konkreta runt den sista terminen i grundskolan, skulle jag säga så här:

 Fokusera på de nationella proven. De flesta lärare jag träffat tänker som jag här att resultaten på dessa, handlar överhängande om att höja betyg och väldigt sällan om att sänka betyg. Kan flickan göra godkända resultat här, borde det inte finnas någon skola eller lärare som moraliskt skulle låta resultaten inte vara av betydelse. De nationella proven är till för att säkerställa kunskapsnivåer som i sin tur ska räcka för vad som kommer sedan (gymnasiet i din dotters fall). Och tycker man annorlunda runt det, så är det ändå inte ett problem som ska drabba dig och din dotter. Fundera över vilka ämnen och kommande prov som behövs förbättras och fokusera på dem.

En annan uppgift som du känner att du har är att vända på den syn på sig själv som din dotter har fått förmedlad av skolan och sina lärare. Hon känner att hon inte kan någonting. Jag har som sagt inte barn själv och är nog inte lämpad att spekulera i föräldrafrågor, men jag försöker ändå. Jag tror du kan hjälpa henne med att tydligt visa vilken sida du står på och att det är hennes sida. Gör det ändå på ett sätt där skolan är viktig och betydelsefull, vilket den är, och utan att skapa agg och negativa tankar om skolan. Det får inte bli en konfliktsituation eftersom skolan och lärarna där fortfarande håller flickans framtid i sina händer genom kommande betyg. Lärare kan vara hur knäppa, töntiga, puckade, idotiska, dåliga som helst - men det är fortfarande de som genom sin ställning bedömer och i längden, avgör vilken elev som har tillräckligt med kunskaper i ämnet.

Jag vill också hålla upp en flagga som handlar om att det finns möjligheter idag som inte fanns när vi var unga. Grundskolan är idag exeptionell på många sätt, framför allt för dem som inte passar i den. Jag har sett exmpel på elever som "bara de lämnar grundskolan" blommar ut på alla sätt och vis. Grundskolan, skolan, passar inte alla och då kan det vara tryggt att veta att det finns möjligheter även efter den. Flera före detta elever som jag fortfarande har kontakt med, har valt att jobba ett par år, gå program på gymnasiet där man läser upp betygen eller åker ut och reser. De som tagit ett extraår för att läsa upp betygen så att de kan komma in på ett program året efter, har alla sett det som en vinst. Och det de sagt när jag frågat är samma sak: "Jag behövde en ny skolform där jag fick mogna, sågs som vuxen och inte hade tjatiga lärare hängades över mig hela tiden!". Och så är det, grundskolan är sådan - vi hänger och tjatar.

Slutligen vill jag säga en sak till dig, du fantastiska förälder, och det är att om du kan, har orken och kan göra det på ett bra sätt så att det inte går ut över din dotter - ta striden. Det kan kan du göra på många sätt. Nästa gång en lärare ringer för att "klaga på din dotter" (nu kommer lärare hata mig, bring it on!) vänd på steken och svara:

- Vet du, min dotter kom hem idag och berättade att hennes lärare inte var tillräckligt bra lärare för att kunna hjälpa mig, undervisa på ett sätt som hjälper mig och få mig motiverad att lyssna på hen på lektionerna...Driv frågan, fallet runt din dotter, ifrågasätt, blås upp och kräv förklaringar! Om skolan ska bli bättre och vara En skola för alla, så måste den göra om och göra rätt. Alla skolor har inte den insikten. Än.

Och om du inte känner att du vill och orkar, ge din flicka min epostadress så har hon åtminstone en lärare som bryr sig och kan hjälpa henne de sista månaderna!