Hur speglar kan förändra skolan (och världen)

För några år sedan vikarierade jag ett par lektioner i en ganska stökig klass. Det var högt ljud, suddgum och pennor flög i klassrummet och ingen av eleverna verkade bry sig om att jag var i klassrummet.
  Då fick jag en idé. På rasten gick jag in i lärarrummet, slet ned den stora spegeln som hängde i kapprummet och tog den med mig tillbaka till klassrummet. När klassen samlats och alla var på plats, hängde jag upp den stora spegeln framme vid tavlan. Och fortsatte lektionen.
Att använda speglar handlar om att se sig själv och hur
man fungerar i den uppgift man gör.
  Medan jag stod med ryggen vänd mot klassen och skrev kunde jag se vad som hände bakom mig. Och inom ett par minuter händer det jag hade hoppats och det handlar inte om att jag fick ögon i nacken - utan att eleverna såg sig själva, som individ och som grupp.



  Efter en kort stund av skrattande, frågor och grimaser i spegeln, blir det plötsligt lugnt. Några tycker det är jobbigt att titta framåt och tittar ned i bänken, andra tittar ut genom fönstret och några stirrar in i spegeln, djupt försjunkna i tankar.
  Hur många gånger har lärare inte uttalat en önskan om att kunna filma en klass och sedan visa upp resultatet på nästa föräldramöte? "Tänk om föräldrarna kunde få se hur deras barn beter sig i klassrummet!"
  Nu tror jag inte att det räcker med att föräldrar får veta hur deras barn är i skolan utan det handlar om att få barnet själv att se och förstå och sedan handskas med situationen.
  Och är det inte så att det nog gäller oss alla. Vi skulle behöva se oss i spegeln från och till och fundera över vad jag själv ser men också vad andra ser. När Michael Jackson sjunger "I'm starting with the man in the mirror, I'm asking him to change his ways", ja frågan är om det finns en enklare lösning på ganska många av världens och samhällets problem idag.
  Vad hände egentligen i klassrummet den den där stunden?
  Jag tror att spegeln för en kort stund vidgade vyer och perspektiv och samtidigt blev för vissa någonting obekvämt men också ett uppvaknande. Eleverna fick se vad jag ser, men ännu viktigare, de fick se mig som en del av dem när jag står framför klassen.
  Jag frågade eleverna innan lektionens slut en fråga:
- Märkte ni vad som hände för en stund sedan, att det plötsligt blev väldigt lugnt och behagligt här i klassrummet - Varför tror ni det hände?
  Eleverna pekade på och sa unisont:
- Spegeln!
  Det var en förbryllad och eftertänksam klass jag lämnade sedan för lunch. Jag vet inte hur det gick, om lugnet fortsatte eller om så fort spegeln försvann så kom kaoset tillbaka.
  Och just här finns någonting viktigt som i högsta grad gäller oss alla:
När vi slutar reflektera över vår plats i världen, vår plats i samhället och vårt ansvar - när vi glömmer att se oss själva i spegeln - det är då kaoset och allt det andra vi så gärna vill slippa, kommer.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar