Hos våra elever finner vi de finaste värderingarna

Sedan jag började som lärare 2004 har jag märkt en tydlig skillnad. Tolerans. Eller toleransnivå, om man så vill. Och det värmer, skickar en signal rakt in i hjärtat, att våra små och unga är värda att satsa på. För framtiden, för världen och för mänskligheten.
Jag har av nyfikenhet och sorg följ den utveckling som Sverige är i efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Jag har även följt den utveckling som vi svenskar gjort under ett par decennier. Fortfarande med nyfikenhet och sorg. För någonting har hänt. Och då menar jag bland oss vuxna. För det är här intolerans växer och sprids. Bland mina elever är det tvärtom.

  Visst är det märkligt på ett bra sätt? Vi som ska veta bättre, det är vi som göder samhällets tankar om olikheter. Vi som förväntas vara tillräckligt smarta och ha en mogen och vuxen syn på livet - det är vi som röstar för segregation, för diskriminering och olikheter. När det kanske borde vara tvärtom.
  När jag började som lärare fanns det där. Ett tabu, en tanke om att vi inte alls var lika mycket värda och att det fanns skillnader mellan människor och människor. Men för kanske fem år sedan, hände någonting. Jag reagerade då och än idag är jag full av beundran och lika förvånad.
  Det började med att jag inför nya elever kunde antyda att jag är homosexuell (vilket jag inte är, men det är en del av mitt toleransarbete bland barn och ungdomar) och få veta, enhälligt, att det inte spelar någon roll. Jag började kunna röra mig bland eleverna som blatte och svartskalle utan att få höra ett ord om min hudfärg. Jag kunde med glädje i hjärtat lyssna på en grupp ungdomar i tidiga tonåren som intensivt diskuterade olika diagnoser och svårigheter. Följande diskussion mellan fem 14-åringar skrev jag ned en kvart efter att jag hörde den och än idag är den så fruktansvärt viktig:
- Jag fick veta att jag har adhd förra veckan. Det känns...
- Va? Min morsa vill att jag ska göra en sån där utredning eller vad det heter!
- Ja men gör det! När jag fick veta att jag har adhd blev allt mycket...mer..
- Klarare?
- Precis! Fan de förklarade så jävla mycket!
- Ja tror ja har adhd...
- Asså? Haru kollat?
- Nä, asså farsan tror ja bara är barn, asså å de gör mig galen...
- Kolla me syster! Ja börja käka piller förra månaden. Sån jävla skillnad!
- Jag har visst asperger...
- Åh fan...
- Ja, fast det känns liksom... Okej
   Jag har pratat med 12-åriga flickor som vet om att de är lesbiska, jag har varit i klasser där flera elever på en gång undrar över dyslexistöd, jag har mött barn som inte kan ett ord på svenska men som blir visade runt på skolan av en glad grupp elever som försöker kommunicera på engelska, spanska och franska och som sitter vid lunch och skrattar tillsammans.
  Här på min blogg har jag som underrubrik att jag skriver utifrån elevernas upplevelser, tankar och liv. Varför, kan man undra, när jag är snart 40 år och lärare. Svaret är så enkelt och borde vara så självklart för alla:
- Jag avundas våra barn och ungdomar, jag lär mig av dem och jag respekterar deras sunda tankar och värderingar.
Och jag trivs bättre bland dem än bland vuxna. Just därför.