Framtidens skola och gårdagens tänk

Jag har skrivit ett par texter som fått härligt gensvar och som i grund och botten handlar om att skolan, lärare och dagens elever inte talar samma språk . Det kan mycket väl vara en anledning till den kris som det talas om (jag erkänner, jag ser ingen sådan). Reformer hit och dit som inte gör annat än att öka en slags metaforisk språkförbistring, har uppenbarligen inte gett den effekt man önskade. Vilket jag och många andra kunde se redan från början.

Skolan är full av paradoxer som normalt kommer när man står inför någonting nytt och som i den bästa av världar, snabbt skulle framtvinga förändringar. Bara det att här biter vi oss fast med näbbar och klor vid det som en gång var och som fortfarande, av någon outgrundlig anledning, ses som skolans allra bästa dagar. 


Ty samtidigt som lärare vill slippa uppfostra dagens barn och ungdomar och gnäller över dagens curlande föräldrageneration, vill vi så innerligt gärna vara en respekterad auktoritet i samhället och därmed får vi lov att köpa allt som kommer med den bland annat uppfostran. Jag tror nästan att vi i hemlighet både njuter av och gärna tar den biten av jobbet - vi vet ju ändå bäst.
Jag berättade för en kollega att jag under en termin arbetade som gästlärare på en grundskola i Irland. "De har ett bra skolsystem, har jag hört!", blir responsen. Den bild vi har av dylika skolsystem som vi inhämtat från en drös med teveprogram och filmer stämmer i högsta grad. Där blev jag tilltalad Sir och Mr. Isaksson och eleverna bar skoluniform, ställde sig i givakt när jag kom in i klassrummet. 
Säkert börjar en stor del av den svenska lärarkåren att dregla bara vid tanken. Jag dreglade aldrig, jag tyckte det var fruktansvärt. Och jag kommer aldrig trivas eller ens vilja arbeta i en sådan skola igen. Dreglande lärare behöver därför ta sig en funderare över ett par saker: ett samhälle i utveckling, människor i utveckling och en framtid som inte är så höljd i dimma som vi vill tro.
Det den irländska skolan gör och grundar sin strikt auktoritära och hierarkiska skola på är synen att alla elever var som de var förr. Dessutom var alla mer eller mindre likadana. Elever som ändå hade mod att protestera och uppvisa andra sidor tillbringade stor del av tiden i skamvrån i klassrummet, där de fick stå under resten av lektionen. Mina irländska kolleger utnyttjade det, jag kunde, men vägrade. För en skola som bygger sin verksamhet på auktoritet är kränkningar mot elever ett verktyg för att bestraffa en elev till kunskap, vett och hut. Något Likabehandlingsarbete fanns inte på skolan över huvud taget. Det hade krävts självrannsakan och det hade man varken lust med att göra eller ens skyldighet att ta tag i.
Tillbaka till Sverige och den svenska skolan som just nu kämpar med liknande mål som den irländska: att bedriva skola på andras villkor än elevernas. Och det är här det jag kallar för "språkförbistring", uppstår. Avståndet mellan elev, lärare och skola blir allt större.

I diskussionen om framtidens skola kan jag sakna perspektivet som handlar om på vems villkor undervisningen ska ske, varför och vilka problem och risker medför det ena eller det andra. Svaret på den frågan handlar om hur man tolkar den. Det behöver inte betyda att, vilket vi ofta är snabba att tänka, eleverna "får göra hur de vill" - det jag menar är snarare "vem är skolan till för". 
Majoriteten av våra elever idag förstår och kan anpassa sig, fortfarande. Men åter igen, hur länge håller det och vad händer med den allt större gruppen elever som inte förstår vårt språk? Risken finns annars att framtidens skola för all tid alltid kommer vara en skola där allt var bättre förr och det är som nu, ett problem.
Skolans utveckling den senare tiden pekar mot ett ointresse (och måhända okunskap) att modernisera skolans verksamhet. Ett tecken är oviljan att bygga den på forskning utan en föreställning om att det var bättre förr. Vi kanske inte ställer våra elever i skamvrån - men vi låter dem falla mellan stolarna.