100 oprofessionella kramar senare

Den 21 januari varje år är det numera, för den som missat, "Kramens dag". En dag som så klart egentligen inte borde finnas, som "Kanelbullens dag", eftersom vi skulle behöva kramar och kanelbulle dagligen. Obegränsat. Mitt mål denna morgon var att krama 100 av mina kolleger och elever innan kl.14. 13.55 gick kram nummer 100 till en kollega.


 Det är någonting med en kram. Den kan vara en av de finaste gåvor man kan ge en människa utan att det ska betyda någonting. Fast ändå gör det det. En kram är mänsklig värme, uppskattning och omtanke. Att få ge bort en kram betyder mycket för mig. Att få en kram, mycket det också. 100 kramar på fem timmar, inte omöjligt. I skolan är vi drygt 800 själar under ett och samma tak. Nästa gång blir det 100 fler.
  Att observera vad som händer en dag som denna är bara det en glädje. Att gå in i lärarrummet och proklamera högt och ljudligt "Upp och hoppa, det är "Kramens dag" idag så gör er redo!" och höra skratten, se trötta kollegor lysa upp och sedan få en ordentlig kram. Inte den där fega försiktiga halvkramen, utan en bastant kram som sprider värme i hela kroppen. Det skrattades, det logs, det blev med ens varmare och trevligare.
  Och så tar jag mig an eleverna. De står på kö, väntar tålmodigt medan jag kramar en efter en med orden: "Vad kul att du är här idag!" Och så skuttar de iväg, börjar krama sina kompisar, glada i hågen och med leendet uppe vid öronen. Jag förde aldrig någon statestik, men de som var både först och flest med att kramas var killar.
 Och här kan säkert en och annan börja gasta och ifrågasätta (vilket har hänt idag). Det är lugnt. Jag kan ta det. Någon tycker det är oprofessionllt som lärare att krama sina elever, även om det är ok vid avslutningar innan längre lov (antar jag?). Kanske kan det låta märkligt för en del, t.ex. de som inte känner mig, läser min blogg eller är bekant med mig - men att bli kallad för oprofessionell som lärare är ungefär samma sak som att någon skulle säga: "Du är ta mig fan inte klok" - helt enkelt en komplimang. Eller som en elev som skrev i sin utvärdering: "Jesper, du är så himla omogen! Och det är därför du är så jävla bra!".
  Jag är lärare, jag är människa. Må hända att jag på flera områden skiljer mig från den traditionella bilden av lärare (den professionella) genom mitt sätt att vara och sköta mitt jobb. Herre min je, jag skiljer mig så mycket (?) från professionella lärare att jag nog är tämligen olämplig som lärare. Här, några bevis:
 - Jag strippar framför eleverna när stunden kräver det
- Jag sjunger för mina elever på avslutningen
- Jag berättar för mina elever att min mamma var en hora
- Jag spelar World of Warcraft med dem
- Jag berättar för mina elever hur det är att vara mobbad, fet, blatte och samtidigt mobba andra
- Jag gör en film till mina elever där jag följer dem under en termin som en gåva från mig

... Nä alltså, jag gör nog mitt bästa för att inte vara en traditionell professionell lärare.

  Och det konstiga är: det fungerar! Och just vad "fungerar" handlar om så - ja, då handlar det om kanske det enda professionella som jag tar fasta på i mitt yrke (beteende och hur man är som person, har ingenting med professionalitet att göra): att mina elever ska utvecklas, gå vidare i livet stolta över sina betyg och nå sina drömmar. Och att krama dem är bara ett sätt att göra det på.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar