Nyårskrönika 2013

En blogg som baseras på diverse texter av olika varianter men främst i ett krönikaformat, bör så klart innehålla en nyårskrönika. Och det är inte lätt, det ska sägas direkt. Mitt minne är kort, sträcker sig som mest kanske 7 månader tillbaka i tiden. Men vi gör ett försök!

RIKTIGA MÄN BÄR KILT
  Det är ingen nyhet för de flesta att jag med stolthet kallar mig "Sveriges enda halvtjocka asiatiska lärare i kilt". Det är en titel jag gett mig själv och som jag också framhåller i diverse sammanhang. Som vid anställningsintervjuer. Nu är kanske inte kilten skälet till att jag fått två nya jobb under 2013, men det är viktigt för mig att få säga det.
  2013 blev också året då jag tog ytterligare ett steg vad gäller kiltbärandet och skaffade kilt nummer 2 och dessutom en kilt som bryter ännu mer normer och utmanar diverse genusperspektiv och politisk korrekthet. Kilt nummer 2 är helt enkelt en helsvart kilt och den saknar de traditionella skotskrutiga mönstret vilket gör den till mer en kjol än en kilt. Om min andra och första kilt drog blickarna till sig (skotskrutig, grön/blå/svart), så genererar den svarta ännu mer uppmärksamhet. Och det är helt okej.
  Kilten har som sagt blivit lite av terapi för mig. Varje gång jag bär den ute på stan, på jobbet eller i andra sammanhang, så stärker det mig som person och min självkänsla. Ett exempel är den diskussion jag hamnade i under våren med två överförfriskade herrar som först skrattade åt mig, men efter lite småprat runt kilten/kjolen storögt uttryckte beundran och kanske lite avundsjuka. Ett andra exempel är när jag strax innan jul i tunnelbanan i Kista, blev mer eller mindre påflugen av två skotska gästarbetare som ville trycka min hand: "Oi, lad! Yer actually wearing a kilt, man? Honestly, yer the coolest lad I've seen in this city for a long time - fooking awesome, lad!"
  När jag nu innan jul gick på anställningsintervju på en ny skola så var det med orden:
- Jag har kilt till jobbet på fredagar när vädret och humöret passar. Är det okej med er?
Och för den som undrar varför jag bär kilt så är svaret lika enkelt som långt:
- Dels för att det är förbannat bekvämt, dels för att jag tycker det ser coolt ut, dels för att tygbiten utmanar invanda mönster och konventioner, dels för att mina elever älskar det och dels för att jag blir en starkare människa av att bära den.

LIVRÄDDAREN
   En sen kväll, strax efter midnatt, sitter jag vid datorn i mitt sovrum och slösurfar. Det börjar som en svag rökdoft. En kort stund senare blir det en allt mer intensiv rökluft och jag rusar ut på balkongen. Synen som möter mig är svart tjock rök som bolmar ut från balkongen i lägenheten en våning snett under mig.
"Helvete! Vad ska jag rädda? Vad ska jag göra?", är ungefär vad jag tänker medan jag sliter på mig ett par byxor och tjocka täckjackan, stoppar fötterna i ett par skor och rusar trappan ner till andra våningen. Där hittar jag snabbt den lägenhet där det brinner och när jag öppnar brevinkastet slår en hetta och en rök emot mig med en kraft som får mig att backa. Jag ringer 112 samtidigt som jag börjar direkt dunka på dörren så hårt jag kan. Så hör jag röster, dörren öppnas och en ung man med en tröja virad runt ansiktet möter mig, medan en andra kryper på golvet mot dörren. Lägenheten är fylld med tjock rök från köket. Jag ser ingen eld, bara den här tjocka frätande röken som snabbt fyller mina lungor.
  Killarna tar sig ut och vi springer ned på gården och möter två brandbilar som bara efter ett par minuter var på plats.
  Det visade sig att killarna, två kusiner, låg och sov och vaknade av att jag bultade på deras dörr. Hade jag varit några minuter sen i mitt agerande, hade risken för att de dött i sömnen av röken varit överhängande samt att röken från den kortslutna diskmaskinen utvecklats till eld.
  Jag sov inte mer den natten och var skakad i flera dagar efteråt.

MÄNNISKOMÖTEN
2013 blev året då jag bestämde mig för att bli en bättre människa och bättre medmänniska genom att söka mig till andra människor och lära mig av dem. Det som blev startskottet var Lars, en trasig medelålders man som vid vår första träff gjorde det klart för mig att han hatade mig då han var rasist och nazist. Det slutade med jag och Lars träffades fem lördagar kl.9 på lokala fiket och varje gång satt och pratade om livet, familj och hur saker och ting kan ta oväntade vändningar - om man är öppen för dem. Det råder ingen tvekan om att vi knöt band tidigt - jag en i Lars ögon svartskalle och Lars, en i mina ögon sjuk och trasig människa. Vi såg fram mot våra möten och vi delade våra liv med varandra.
  Jag har inte sett Lars på lång tid nu, men jag tänker på honom ofta. Med glädje. Han lärde mig mer om livet än många andra gjort och nästa gång jag träffar honom, ska jag berätta för honom hur mycket våra träffar betytt. Och jag vågar påstå att jag varit betydelsefull för honom samtidigt - hans rasistiska åsikter byttes snart till förståelse och empati. Efter andra mötet sa han aldrig mer orden "svartskalle", "neger" eller "blatte".
  Efter det har jag hållit mig framme och i stället för att låta ödet bestämma över nästa människomöte, så har jag hållit mig framme och faktiskt sökt dem själv. Här är några som jag aldrig kommer glömma:
- En amerikansk ung kvinna på besök faller i trappan till tunnelbanan och skadar sig. Vi är två som hjälper henne, stannar vid hennes sida, åker med henne till Centralstationen. Där bjuder jag på kaffe, vatten och en alvedon. Innan vi skiljs frågar hon med rörda ögon efter mitt namn. Hon får det och en kram och vi ses aldrig mer.
- En man står och svajar illa och är på väg att falla strax utanför tunnelbanan vid Fridhemsplan. Jag stannar till, pratar med honom. Han är berusad, kanske till och med påtänd, men jag får honom att sätta sig ned. Springer iväg och köper en kaffe och en ostburgare och ger honom. Han berättar att han är hemlös, inte har några pengar och förtvivlad. Tillnyktrat tar vi varandras händer och jag lämnar honom när han med stängda ögon tar ett bett av ostburgaren och njuter.
- Jag säljer mig kamera som jag inte hade råd att ha kvar. Köparen, en äldre japansk herre kommer och möter mig. Vi sitter i drygt en timme och pratar om hur han hamnade i Sverige, hans intresse för kameror, hur han inte längtar hem till Japan och skillnaden mellan japaner och svenskar.
- Flertalet barn och ungdomar som jag haft äran att möta på jobbet i skolan. Många som jag aldrig kommer glömma och som ligger mig varmt om hjärtat.

GAMLA OCH NYA JOBB
    Jag blev tvungen att sluta mitt lärarjobb på en skola på Värmdö av en anledning jag inte än idag vet. Och jag gjorde det mycket sårad och ledsen. Jag började ett nytt jobb i Solna och mötte fantastiska elever och kolleger, men en skola och en kommun som är under all kritik vad gäller att prioritera och satsa på barnen.
   Om jag tidigare funderat på att sluta som lärare, började jag på allvar tänka på en ny karriär under höstterminen. Strax innan jul fick jag ett nytt jobb inför 2014 på en skola i Järfälla kommun - en skola med uttalat modernt tänk och strävan mot mitt motto som lärare: "Moderna elever behöver en modern undervisning och moderna lärare".
 Men det ska sägas, jag lämnar Solna med blandade känslor. Gåvan jag fick av mina elever i 7A - ja, den slår det mesta! (se bilden)


TOKYO - EN ANDRA RESA
Shinjuku, Tokyo
När jag säger att "Sverige borde bli mer som Östasien", så tänker jag främst på en mentalitet som är så förfinad, utsökt och fantastisk att det efter mina resor till Kina, Japan och Thailand, får mig att vantrivas i Sverige. När jag som språkreseledare för STS Språkresor åker tillbaka till Tokyo för en andra säsong gör jag det med glädje i hjärtat och en tanke om att under tre veckor få uppleva ett samhälle som jag önskar jag kunde leva i för resten av mitt liv.
  Det står nämligen i skolböckerna och det är en skillnad som är nog så viktig i dag: I länder som Kina, Japan, Korea och Thailand lever människorna efter en filosofi som går ut på ett kollektivt tänkande, i motsats till Sverige och många länder i västvärlden, ett individuellt tänkande. Varje gång jag reser i Östasien gör just detta mig påmind och varje gång jag reser hem till Sverige, vantrivs jag.
  Det sitter i mentaliteten och i en livsfilosofi.
- I Tokyo och de flesta storstäderna i Japan, råder rökförbud på andra platser än i "rökrutor". Du hör aldrig någonting gnäll över det - tvärt om tänker japaner att "ingen ska behöva lida för att jag andas in giftrök, därför är det självklart att jag är en god medmänniska och skyddar andra från detta". Faktiskt, det är så det är. Och det är samma sak som med munskydden för...
- Munskydd handlar om att visa hänsyn till människor runt omkring. Hostar jag, känner jag mig krasslig - ja, då tar jag på mig munskydd så att andra inte ska behöva bli smittade av mig.
- I Tokyo, en av världens största städer, kan du lämna dyrbara ägodelar på offentliga platser och känna dig trygg i att de ligger kvar. Jag har sett hur människor lämnar mobiler på borden medan de går och beställer i kassan, jag har varit med om nordiska ungdomar som glömt kvar kameror på bussen och som dagen efter kan hämta dem på den lokala polisstationen.


Det finns så klart väldigt mycket mer som hänt 2013. Men här har jag ändå försökt att ta fram de stora händelserna i mitt liv och de saker som betytt mycket för mig. Ser jag med tillförsikt fram emot 2014? Jag tror inte det. Jag känner en sorg och en förtvivlan inför ett samhälle som allt mer håller på att formas till någonting jag vantrivs i. Samtidigt känner jag ett stort hopp när jag möter barn och unga i skolan. Om det är någonting jag hoppas ska ske 2014 så är det en förändrad syn på dessa - en syn som gör att vi prioriterar dem och ser hopp och potential i dem. Jag kommer inte börja se fram emot nya år förrän det sker.

God fortsättning!

Ondska bekämpas bäst med ett JA - aldrig ett NEJ

Min sista vecka på grundskolan i Solna fick ett litet tråkigt slut. Själv stod jag mest bredvid och såg hur skolan, kolleger och elever agerade och reagerade på det som hänt. Och det som hänt var att jag under första gången i min lärarkarriär blivit rasistiskt kränkt: i en digital utvärdering skriven av en elev mottog jag orden " judejävel, åk hem till judaland". En timme senare har någon skrivit på tavlan i mitt klassrum "Jesper kinesjävel".
Det som sedan händer är någonting jag till en början var mycket glad över, men som senare fick mig att känna mig mycket illa till mods. Fantastiska kolleger agerade, hårt och intensivt. Elever kom dagen efter rödgråtna fram och kramade mig. Lappar, sms och meddelanden uttryckte sorg och chock - men framförallt ilska gentemot den som skrivit detta mot mig. Och hat.
Skolan och kolleger reagerade instinktivt med ilska när en kollega blev utsatt. Tänk om vi reagerade lika instinktivt när barnen blir utsatta?  Skolan kraftsamlade och markerade tydligt - så tydligt att det skapades en atmosfär av misstänksamhet, hat och prat bakom ryggar. Den som uttryckt sig rasistiskt mot en populär lärare på skolan fick aldrig en chans att få en andra chans, förklara sig eller ens be om förlåtelse, utan skrämdes till tystnad och rädsla.
Jag mailade min chef dagarna innan avslutning och uttryckte min oro.
Jag vet fortfarande inte vem eleven är. Men jag har fått anonymt en förlåtelse och en förklaring. Jag är inte sårad, jag är inte kränkt. Jag är däremot mycket orolig och ledsen över att ett barn kommer fira jul med gnagande samvete och rädsla över vad en ogenomtänkt handling resulterade i. Läxan lärd, det borde räcka så.
Ett par dagar senare samlas drygt 16 000 människor i Kärrtorp och tyvärr kunde jag inte vara där själv. Men jag funderar över hur stämningen var där och hur jag skulle reagerat. Mellan godhet och ondska finns ord som ilska, hat, hämnd - och kärlek och omtanke. Dessa ord, motsatsord, ligger närmare varandra än man kanske tänker på. Människan styrs av känslor och vi söker efter känslokickar. Den stora faran är att omtanken och kärleken lätt kan få stå åt sidan medan vi mer eller mindre kallas till att visa vår avsky mot rasism, intolerans och nazism. Hade vi istället kallats med att tillsammans visa medmänsklighet, tolerans och att älska olikheter - kanske hade sången varit annorlunda. Kanske hade det då låtit "All we are saying is give peace a chance" och inte ett kraftigt och ilsket skanderade om att "Inga rasister på våra gator".
Jag har ännu inte varit och besökt ett koncentrationsläger från världskrigen, men jag har länge haft en längtan efter att åka dit "så att jag ända in i själen kan omskakas och börja se på livet och hur jag ska leva det, med andra ögon."  Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag kanske inte ska göra det. För jag vet inte hur jag skulle reagera och det skrämmer mig.
På Expressens löpsedel idag kan man läsa ett stort skinande “NEJ”. Jag såg inte så mycket mer, men bilden från manifestationen i Kärrtorp får mig att anta att det rör sig om ett “nej till rasism”. Man får tycka och tänka vad man vill, men jag föredrar att tänka “ja”, att tänka positivt och tänka på det som är gott. Ett “nej” är i mina ögon någonting negativt, någonting som sprider negativism. Och det finns då en risk att vi plötsligt motarbetar våra egna syften. NEJ-politik är rasisters politik - en politik som grundar sig på just ett “Nej”. Nej, alla är inte lika mycket värda. Nej, det ariska folket är överlägset alla andra. Nej, vi har inte råd att ta hand om alla som kommer hit från andra länder.
Frågar du mig hade jag hellre sett ett “Ja!”. JA till tolerans, JA till alla människors lika värde, JA till medmänsklighet! Kanske är det en struntsak, kanske är det löjligt av mig. Men jag tror fortfarande att en folksamling som fokuserar på människors godhet och tillsammans enar människor över alla möjliga gränser, är bättre än att gå samma spår och använda samma Nej-retorik som de vi vill visa har fel. Och för mig är det en betydande skillnad. Och jag tror att i framtiden är det vad vi behöver göra. Jag beundrar verkligen alla som i helgen stod och visade vilket samhälle man ville ha och jag gjorde det på mitt sätt (drog ihop 17 människor på en timme som tände marschaller och kramades på torget i Åkersberga - för medmänsklighet, tolerans och värme.)
Jag kände värmen från all den omtanke jag fick sista veckan på skolan, men jag kände också hat och ilska. I syftet att leva så att tolerans och medmänsklighet ska ligga till grund för ett bättre samhälle, måste andra känslor stå åt sidan. Jag tror vi gör ett misstag när vi istället för att fokusera och hylla det fina, låter oss påverkas av det onda. Det betyder inte att vi inte ska markera mot rasism och nynazism - men vi ska göra det genom att hylla det goda och inte ens ägna en sekund åt det andra. Och framför allt, visa var vi står i vardagen.
Vill vi ha ett samhälle med tolerans, medmänsklighet och demokratiska värderingar handlar det mer om en manifestation - kanske är det så att det är vad vi gör resten av dagarna som är viktigast och som spelar roll. Idag köpte jag julklappar. Det blev två Situation Stockholm som såldes av en frusen man utanför Åkersberga Centrum. Jag köpte en julklapp till mig själv: en kaffe och en lussekatt som jag gav till tiggaren på andra sidan av byggnaden. Och jag tänker att nästa år, 2014, ska bli året då jag varje dag gör en god gärning för en medmänniska - 365 stycken som minst, men ingen vet hur många det kan bli som mest!

God jul och ta hand om varandra!

Lärare - världens mest uppskattade yrke!

I dag hör det liksom till att gnälla på skolan och lärare. Det verkar vara mer regel än undantag. Människor överallt gnäller på skolan och lärarna, politikerna gnäller på skolan och lärarna och lärarna gnäller på skolan och sig själva - och på alla andra som gnäller på skolan och lärarna.

Det är helt enkelt förbannat mycket gnäll. 

I allt det här förbannade gnället tänker jag komma här och komma här och kalla läraryrket för världens mest uppskattade yrke. Herreminje - hur är jag funtad! Man får aldrig något tack, ingen uppskattar det man gör, alla är bara gnälliga, sura och missnöjda. 

Här har jag ett val. Antingen så väljer jag att lyssna på pöbeln och gnällspikarna eller så väljer jag att lyssna på dem jag jobbar med. Och för. Mina elever. För så är det - det är knappast Jan Björklund som får mig att älska mitt jobb, det är knappast twitterpedagogerna som diskuterar lärarstatus så fort man får chansen, det är knappast media som tar alla chanser att svartmåla skolan och dess personal.

Sorry, jag kan inte bry mig mindre om vad ni säger. 

Däremot bryr jag mig om vad mina elever säger. Och jag har aldrig känt mig så uppskattad i hela mitt liv som när jag lyssnar på dem.

TERMINENS UTVÄRDERING (15 elever än så länge, en del missnöjda, andra nöjda)

Klicka på bilden för större och läsbarare text...



ANDRA ELEVER VISAR UPPSKATTNING








Jag samlar på dem. Jag tittar på dem när jag känner mig deppig. Och så mår jag bra igen.

Och så glömmer jag aldrig varför jag gör vad jag gör - och det är det minst egoistiska jag någonsin kan göra.

Sverige har en hel del att lära - från våra egna barn!

Det är märkligt, kan jag tycka. Tämligen märkligt. I Sverige har vi som en slags tradition att våra barn och unga ska hålla sig på mattan och respektera de äldre och "visare". Men det finns direkt ett problem här: medan vi likställer "äldre" med "visare" glömmer vi alla de fel och brister som kommer med att bli vuxen. För hur du än vrider och vänder på det så kommer alltid barn vara de som är oförstörda när de föds för att sedan formas av en vuxenvärld som håller på att förstöra sig själv och den värld den styr, utvecklar och regerar över. 

Min systerson Viggo, idag 6 år gammal, visade mig någonting som för mig blev en tankeställare. När jag som morbror visade att jag var ledsen eller besviken, så kom han direkt fram till mig och klappade mig på kinden. Vi lekte lite med det där, jag och Viggo. Eller kanske mest jag, för han väckte verkligen min nyfikenhet. När han slog min nalle eller legogubbe och jag visade tydligt att jag blev ledsen, visade Viggo i sin tur ånger och omtänksamhet - och kom och klappade mig på kinden med ett sluddrigt "Fööölåååt, Äppe!" (Äppe=Jeppe, mitt smeknamn som även min syster och hennes barn har på mig). Än idag vet Viggo vad som är rätt och fel och jag tackar min syster och hennes man, båda lärare ska tilläggas, att det är så. Och jag är trygg i att veta att Viggo kommer få med sig sunda värderingar från hemmet.
Finaste Viggo njuter i solen på Orust
  Min systerdotter, Meja 9 år, hade för något år sedan en period där hon frågade mycket om mig. Hur kommer det sig att Jeppe är mörkhyad, var är hans föräldrar, var är hans mamma och pappa? Det hör till socialiseringen hos ett barn och jag och min syster försökte så klart förklara det på bästa sätt. Jeppe är adopterad. Mormor har inte fött Jeppe. Någon annan har fött Jeppe. Och det har aldrig varit ett problem för varken Meja eller Viggo. Jag får samma varma kramar varje gång vi ses och vi har lika roligt tillsammans.
  Kanske är det få förunnat att så nära ha någon som är "annorlunda". Jag är övertygad om att både Meja och Viggo kommer föra med sig sunda värderingar som i grund och botten handlar om alla människors lika värde. Men jag tänker på de barn som inte haft samma...samma...tur? Vad bestämmer vilka värderingar de ska ha med sig i framtiden?
  En sak kan vi vara överens om tror jag bestämt - man föds inte med tankar, åsikter och värderingar som gör skillnad på människa och människa. Dessa kommer från något annat håll.

  Jag tror vi gör ett väldigt misstag i Sverige. Kanske i Europa, kanske i hela västvärlden. Vi ser nämligen ned på vara barn och unga, vi svartmålar dem och vi beskyller dem för alla möjliga hemskheter från att förstöra vårt fina språk till att beskylla dem för att inte ha respekt för äldre generationer. Men hallå, tillåt mig få vända på steken! Om nu våra finaste människor med de finaste och renaste värderingarna och egenskaperna är våra små - borde det inte vara tvärt om? Borde inte vi snarare ta till vara på och lära oss av deras kunskap och syn på människor?
  I skolan kämpar vi med stökiga klassrum, med elevgrupper som inte respekterar vare sig varandra eller lärare och därmed bidrar vi till den utveckling av det samhälle vi har idag. Om Meja och Viggo har lärt mig någonting så är det att vuxna har så mycket att lära av barnen. Och vi har så mycket i dem som vi borde ta till vara på och kämpa för att de aldrig ska förlora.
 Meja och Viggo har fått åtminstone mig att hysa största respekt, att se varje stund jag tillbringar med dem och andra barn som en lektion och utbildning i (med)mänsklighet. För tyvärr är det så idag att den senare biten riskerar att gå förlorad när vi ser oss aningen lite förmer och när vi tror att vi är bättre än dem. Barn får aldrig förminskas, barn får aldrig ses som sämre än vuxna och barn får aldrig nedprioriteras. Ändå är det vad vi gör. Ständigt.

Det är för lätt att inte tänka själv

Den här bilden dyker upp lite varstans på sociala medier och den gjorde mig förbannad. När jag läser texten så tolkar jag det som att problemet med världen bland annat är en hel generation unga människor som aldrig hört talas om eller haft anledning att känna till vad Nelson Mandela gjort och betytt för människor.
Och det är inte så konstigt heller. Mandela har de senaste decennierna åren varit tämligen anonym även för en 70-talist som jag och jag var ung under 80-talets stora ANC-rörelse. För när Tage Danielsson skriver i den alltid vid den här tiden så aktuella "Karl-Bertil Jonssons jul" att unge Karl-Bertil hade en idol (Robin Hood) så var det en som inte "var av sexuell natur", sätter han fingret på ett samhälle i ständig förändring. Att ens jämföra Paul Walker med Nelson Mandela för att bedöma godhet och sedan anta att det handlar om grader av godhet, ondska och intelligens - ja, där är ett problem med världen.
  Vad vi har sett den här veckan är två olika sorters kollektiv sorg som aldrig borde användas i syfte att skilja på människor och människor. Flera av mina elever kom till skolan på måndag och pratade om skådespelaren som haft huvudrollen i flera för dem stora och viktiga filmer. Själv hade jag knappt hört talas om Paul Walker och jag har inte sett "Fast and The Furious" - filmerna som introducerade honom för den unga publiken.
  Dagen efter Mandelas bortgång frågade jag 80-talet elever hur många som kände till Nelson Mandela sedan tidigare. Knappt en tredjedel hade hört namnet men inte så mycket mer, medan en bra mycket större andel kände till Paul Walker. Att beskylla dem för att vara felet i världen är absurt. Felet ligger väl snarare hos äldre generationer som misslyckats med att föra vidare Mandelas kamp, liv och betydelse för mängder av människor över hela världen.
Den här bilden är också ytterligare ett resultat av sociala mediers påverkan på oss som nyttjar dem. Det har blivit lätt, för lätt, att låta andra tänka åt en och göra förhastade ställningstaganden som ibland kan ställa till med stora problem.    Det är paradoxalt hur trots att vi dagligen hör hur klick, gillningar och för hastigt skriva meningar tvingar människor till att lämna jobb, tjänster, tvingas till avbön och ibland inte så sällan längre, få polisanmälan mot sig så fortsätter vi vara oförsiktiga.
  Jag har säkert delat och gillat och skrivit fel saker men jag har börjat bli allt mer kritisk. Källkritik är inte längre någonting som bara handlar om skolan och undervisning. När bristande källkritik kan göra att du råkar illa ut för att du varit aktsam, då har det blivit mycket allvarligt och lika viktigt för alla att behärska det.
De som delade den här bilden, hade de för avsikt att peka ut en mycket stor del av människorna på jorden som världens största problem? Förmodligen inte. Bilden och texten kan tolkas på olika sätt och landa olika hos människor. I ett källkritiskt tänk behöver man dock också tänka på just detta - hur tolkar andra bilden, håller jag med till hundra procent, kan jag bli missförstådd?
Att låta andra tänka åt en själv är snabbt och smidigt. Det går att göra med ett klick med musen. Och vips så har vi hamnat i ett läge som är ack så allvarligt för världen idag och i framtiden.

Posted via Blogaway

Öppet brev till dig som är "vuxen"

Våra ungdomar är fantastiska!
Dessvärre märks inte det i rådande debatt runt skola, samhälle och framtid. För här utmålas ungdomarna som lata, teknikberoende, slappa och hopplösa. I pressen läser man insändare om ungdomarnas språk och hur man förstör det ack så vackra svenska språket. Man läser om hur ungdomarna är ohyfsade och visar ingen respekt gentemot vuxna, lärare eller föräldrar. Man läser hur ungdomarna är ett samhällsproblem. Det är den bilden som förmedlas. Vem reser sig efter ett sådant utdömande? Skulle du göra det? Dagens ungdomar växer upp i ett samhälle som medialt verkar sky dem som pesten. Snacka om fördomar, snacka om misstag - snacka om okunskap!


Jag säger det direkt så att du vet var jag står i frågan:
- Om jag kunde välja idag, skulle jag aldrig byta bort ett sällskap bestående av ett antal tonåringar mot ett sällskap bestående av dagens vuxna.
Som lärare i högstadiet är jag, vilket jag är väl medveten om, omtalad som läraren som är “osynlig” - jag är sällan i lärarrummet, jag sitter sällan vid mitt skrivbord i arbetsrummet och jag hänger med ungdomarna även när jag inte behöver. För det får jag ibland skit. För det får jag ibland höra att jag omogen. För det får jag höra att jag är för mycket vän med ungdomarna i min roll som lärare.


Det är okej. Jag har lärt mig att leva med det och jag har lärt mig att skita fullkomligt i det. För saken är den att dagens vuxna är allt det där som jag hoppas att inte mina elever, dagens ungdomar, ska bli och utvecklas till. Saken är den att det är bland vuxna, så kallade “medvetande människor”, som till och med har rätt att rösta om rikets framtid, är så mycket mer åt helvete än vad en 12-åring idag är. Och jag sörjer verkligen det faktum att vi vuxna inte riktigt förstår det. Och självklart är det ett problem. För det sätter spår i allt från skolpolitik till samhällsutveckling.


För några dagar sedan ställde jag frågor till mina elever i olika klasser. Sammanlagt ett åttiotal ungdomar i åldrarna 12-15 år.
- Är det okej för killar att ta på sig rosa kläder? JA!
- Är det okej för pojkar och flickor att komma ut som homosexuella? JA!
- Är det okej som ungdom att komma från ett annat land? JA!
- Är det okej om man har en annan religion? JA!
- Är det okej att hata någon som skiljer sig från dessa saker? NEJ!


Jag trivs bland dagens barn och ungdomar. Jag älskar, lär mig av och tar till vara varje stund jag kan tillbringa med dem. Just för att de står för saker som vi vuxna kivas över - vi vuxna som förmodas ha kunskapen, erfarenheten och värderingarna som gör oss lämpliga att ta beslut, styra och verka i dagens Sverige.


Det som händer sedan, när en ungdom går från att ha dessa vackra sunda värdingar - ja, det är problemet. Och det är inte mitt fel, för jag kämpar in i det sista för att förhindra det. Det är ett problem för oss vuxna, för politiker och för de som har makt att påverka. Jag lovar dig, om Sverige för en gång skull skulle låta alla UNDER 18 få rösta till nästa val:

Ja, då skulle världen se annorlunda ut idag. Och vara fan så mycket bättre.