Därför önskar jag att Sverige inte ställer upp i Sochi 2014

Jag ska försöka ge min tanke om varför jag tycker att Sverige inte ska åka till Sochi i vinter för att delta i de Olympiska spelen 2014. Men innan så vill jag säga att en bojkott är plan B. Plan A vore att de svenska idrottarna på eget bevåg faktiskt stannade hemma. Det skulle om någonting visa ett ställningstagande som skulle eka över hela världen. Men låt oss återkomma till det.
Jag har ett ganska okomplicerat förhållningssätt till idrott och idrottare. Jag är knappt inte intresserad alls med undantag av internationella mästerskap. Snarare så kan jag tycka att elitidrott är kanske något av det mest egoistiska en person kan göra - att tillbringa år och dar tränandes för att kunna hoppa längre eller springa fortare. Den personliga prestationen står alltså i centrum, inte någon annan och det enda som ens hårda arbete kan skänka andra är spänning, glädje (vilket jag heller inte förstår) och eufori när vederbörande lyckas. På det sättet visar alla idrottsintresserade det motsatta - att glädjas över andras framgångar och lida över andras motgångar. Idrottarens egna motivation tycks alltid ligga och bygga runt en enda person  
Jag äger alltså inget intresse vad gäller idrott och jag utövar ingen idrott själv. Vissa skulle hävda att det gör mig inkompetent att uttrycka mig om saken, vilket skulle vara ett knepigt resonemang. Framför allt eftersom jag är desto mer kompetent inom skälet till varför jag då önskar att Sverige inte åker till Sochi i vinter - mänskliga rättigheter, HBTQ-frågor och omvärldsanalys. Och för mig så kommer mänskliga rättigheter alltid vara viktigare än individuella prestationer och kanske en medalj att hänga runt halsen.
Så vad är problemet med OS i Sochi? Det hade inte behövt vara speciellt stora problem om vi den senaste tiden inte bevittnat människor som brutalt slås ned, torteras, fängslas och diskrimineras - allt mer eller mindre tillåtet i Ryssland enligt lag och som ibland också uppmuntras. De människor vars mänskliga rättigheter här kränks på värsta sätta är HBTQ-personer. Människor som bland annat blir kära i det egna könet. Det här händer i värdlandet för OS 2014, år 2013, idag, nu. Och president Putin gillar det.
Men hallå, vad har idrott med det här att göra? Och hur kan du begära att idrottare som tränar hårt under flera år inför ett mästerskap inte ska få åka dit?
Tack för att du frågar. På fråga A vill jag svara: idrott på elitnivå har i största grad med det här att göra. Även i ett land som Sverige så är det medialt laddat och stort när en elitidrottare kommer ut som homosexuell. Vem minns inte Anjas sommarprogram eller Hyséns steg ut ur garderoben för inte alls så länge sedan? När elitidrottare kommet ut skrivs det kilometerlånga texter om det och nu för tiden i goda ordalag. Men så har det inte alltid varit. Och definitivt inte i Ryssland.
Internationella tillställningar är politik vare sig vi vill eller inte. Eurovision Song Contest har blivit allt mer politik de senaste årtionden, fotbolls-EM och VM likaså. De Olympiska Spelen kanske mer än någon annan tävling. Det måste bli politik när värdlandet mer eller mindre satsar sitt lands förmögenhet på spelen, något annat finns inte. Den idrottsman eller idrottsintresserade som inte ser det är ute och cyklar. Hur mycket vi gärna vill att det "bara ska vara idrott" är det inte det. Därför har det här ytterst mycket med idrott att göra. Framför allt eftersom det kan påverka, förändra och förbättra.
Hur märkligt det än förefaller för mig att någon spenderar sitt liv på att springa fortare och hoppa högre, så är det många som finner något sorts nöje i det och det är tydligt att en elitidrottare idag följs av miljoner människor som delar dennes framgångar och motgångar likt en rockstjärna eller filmstjärna. Länge känns det som om idrottsstjärnor dock har särbehandlas, att samma krav på dem som andra offentliga personer inte riktigt ställts. Jag kan tycka att det måste bli ändring på det. En individ eller ett lag med så många fans och som slår an en känslomässig sträng hos så många, behöver börja ta sitt ansvar. Och det fyra års hård träning till trots.
Så ja, jag respekterar människor hårda arbete men på samma sätt som jag arbetar hårt för att utbilda mig under fem år, skaffa ett jobb att försörja mig på skulle jag inte ställa upp på vad som helst. Jag med min etik och moral och värderingar skulle så långt som möjligt undvika att kränka och diskriminera andra människor och ta alla chanser att göra gott. Och det skulle begäras av mig.
Återigen tror jag inte på bojkott. Jag tror på människor och att det är dags att elitidrott och elitidrottare börjar se att det handlar även om andra saker än den egna prestationen och därmed också skaffar sig lite större perspektiv. Önskvärt vore att elitidrottare som vet vad det handlar om att bli kränkt och diskriminerad på grund av sin sexuella läggning kanske är först ut med att ta avstånd och sedan för samman idrottskåren att göra en gemensam sak. En bojkott skulle kunna skada, medan ett gemensamt modigt beslut skulle påverka en hel värld och framförallt, visa vad Sverige står och att vi värnar om mänskliga rättigheter.

Men visst, om bojkott är sista utvägen - ja tack. Miljoner människors mänskliga rättigheter är mer värda en en ensam persons individuella drömmar om att åka snabbare skidor.

Tack Österåkers kommun!

Tack Österåkers kommun för gratisbussen till Domarudden! Jag har använt den ett par gånger under sommaren och för någon som varken har bil eller cykel så har det varit riktigt välkommet. Under mina resor har jag glatt kvittrat att “det här måste vara det bästa som Österåkers kommun gjort någonsin”, varpå flera hållit med. Och så fortsätter det. En gratisbuss under sommarsäsongen till en liten sjö i kommunen verkar vara det bästa som den här kommunen har gett sina invånare på ganska lång tid. Och flera håller med för någonting annat bra kan man inte se att kommunen gjort. Ingen verkar ha fyllts av samma glädje och entusiasm vad gäller skola, äldreomsorg, bostad och allt sådant där annat viktigt som ju en kommun ska se till att tillfredsställa sina invånare med. 

För alla kommer väl ihåg att politiker och styre i en kommun finns till för invånarnas bästa, eller hur? Eller har det redan glömts?

Nåja, jag kommer åka gratisbussen ett par varv till, kanske varenda tur som går bara för att för en stund känna att jag som kommunmedborgare och skattebetalare har fått någonting tillbaka. För jag och ganska många kommuninvånare till, har tämligen svårt att se någonting bra som gjorts de senaste tio åren. Ja, förutom en förträfflig gratisbuss till Domarudden då.

Förresten, jag söker ny bostad i en helt annan kommun. Hör av er om ni vet någonting. Jag vill gärna härifrån innan årsskiftet...


Jesper

Själv är bäste dräng - att välja ensamhet

Min fantastiska syster har två underbara barn som jag älskar över allt annat. Som lärare träffar jag hundratals fantastiska barn och ungdomar som jag älskar över allt annat. Men det blir problem. Tyvärr. För jag är 38 år, snart 40, ensam, singel, utan barn eller ens planer på att skaffa barn. Får många är det obegripligt. För mig är det ett val.

Jag är barnkär. Jag är ungdomskär. Jag fäster mig snabbt vid elever och ungdomar jag möter i mitt jobb. Jag är beredd att göra mitt yttersta för dem. De är viktigare än jag. Så är det. Så har det alltid varit.

Och än så länge, så trivs jag med det. Jag är singel. Jag är ensam. Jag har ingen kvinna som kramar mig, ingen som håller om mig när jag vill, ingen som städar min lägenhet... Just så. Ingen som städar min lägenhet. Ibland får jag nämligen, genom att iaktta andra, känslan att det är därför man skaffar en partner. Ett sällskap. En städerska. Någon som fixar och donar.

De jag älskar, de jag uppskattar, de jag är villig att göra allt för - ja, de kommer aldrig att städa min lägenhet.

Så jag är trött. Trött på att samhället någonstans kräver att jag som snart 40-årig man, hetero- eller homosexuell man (se, jag kommer aldrig berätta vad) ska ha familj och barn. Framför allt inte leva ensam.

Men ibland känner jag så här: om jag hade en person som tog upp min tid, tog min passion och kärlek, skulle det innebära att det blir mindre av det till mina elever. Och där jag är nu, idag, i mitt liv, är det inte vad jag vill. Jag är lärare. Jag vill fortsätta känna mig fäst vid mina elever, vid ungdomar, och fortsätta känna att det är där mitt hjärta finns.

Så ja. Jag har barn. Jag har en familj. Jag har genom åren haft ett tusental barn och ett hundratal syskon i fantastiska lärarkolleger.Och det du - det räcker för mig. Jag får min dos av barn och familj. För det är min svaghet: jag förälskar mig i ungdomar snabbt och tidigt. Även om det är ungdomar jag möter på mina språkresor om somrarna, elever som jag här äran att finnas bland under en tid - så är det kärlek. En annan sorts kärlek, må hända. Men en kärlek som jag just nu lever på och ser som viktigast.

Alla mina elever i skolan.
Alla mina ungdomar på språkresor.
Alla före detta elever.
Alla jag möter.

Ni gör mig. Fullständig.

Att leva borta

De senaste fem somrarna har jag tillbringat på resande fot. Två resor till Beijing och två resor till Tokyo (och en resa genom USA, men det räknas inte riktigt) och varje gång jag kommer hem till Sverige efter dessa, infinner sig känslan snabbt att jag inte är hemma. Att även om jag bor och lever här och är uppväxt här, så känner jag min ändå inte hemma. Men så fort jag kommer till Kina eller Japan - ja, då är jag hemma. 
Jag funderar mycket på varför. Och jag tror det är en kombination av många saker.

En sak är att när jag är i Asien är det ingen som diskriminerar mig för mitt utseende eller kallar mig för saker som har med mitt ursprung att göra - rasistiska saker. Det är självklart att det är lätt att känna sig hemma i en sådan miljö där jag inte längre skiljer mig speciellt från mängden. 

Och så den andra saken som förmodligen också är den största och viktigaste: jag känner inte längre att jag som människa med mina värderingar och min syn på livet och mina medmänniskor passar in i det svenska samhället. Däremot stortrivs jag i Kina, Japan och i Thailand. För här är det annorlunda. 

Jag fick under årets Japan-resa frågan om vad jag skulle köpa med mig hem som jag skulle sakna mest. Jag grubblade länge på frågan. Visst, riskrydda med strimlat sjögräs och salt skulle jag definitivt köpa samt misopasta, men det är ändå inte det jag saknar mest. Det jag saknar mest går nämligen inte att köpa, men det är någonting jag ändå tar med mig hem och gör mitt bästa att försöka sprida: synen på medmänniskan.

Den östasiatiska och buddhistiska synen på livet är nämligen någonting som tilltalar mig oerhört och hela samhället är här uppbyggt runt det. I stället för att sätta sig själv i centrum för att lyckas i livet och karriären så handlar det om kontakter och samspel med andra människor. Och det märks tydligt i vardagen:
- i Tokyo är det rökförbud på gatan och rökare hänvisas utan gnäll till designerade rökrutor. Och det är som om alla rökare ser det som självklart - ingen ska behöva andas giftrök som jag sprider. 
- i tunnelbanan, på bussen och pendeltågen ber man om visad hänsyn gentemot sina medpassagerare och vädjar om att stänga av sina mobiltelefoner. Dels för att tekniken kan störa medicinsk utrustning som t.ex. pacemakers, men också för att man ska ha fokus på människorna runt omkring i stället för en liten teknisk pryl.
- hänsyn, omtanke och respekt gentemot andra är ledorden. Utifrån dessa saker kan man sedan bygga vidare. Själv är inte bäste dräng, människan mår och fungerar som bäst i harmoni med sina medmänniskor. 

Och jag tanker på hur det är en vanlig dag i Stockholm. Här debatterar vi rökning på offentlig plats och där ickerökare minsann få vara så goda att flytta på sig om man nu inte vill andas giftrök. Här äger andra problemen och här får andra anpassa sig efter mig. Om jag vill lyssna på hög musik i mina lurar är det inte mitt problem om andra tvingas lyssna på det läckande ljudet - de får vara så goda att flytta på sig. 

Det är ett omvänt tänk. Ett tänk som i det långa loppet aldrig kan föra någonting gott med sig.

Utifrån goda relationer med andra människor kan man nämligen bygga vidare. Så skapas affärskontakter, så skapas karriärsmöjligheter, så skapas ett samhälle i harmoni. Ett vi-tänk som fungerar, det är bara att se hur världen ser ut idag, vilka länder som ligger i framkant och som idag har framtiden framför sig. 

Jag tar till mig allt det här, jag suger i mig det som en svamp, fast besluten att sprida vidare hela filosofin. Jag gör mitt bästa för att visa på skillnaden och jag gör det samtidigt som jag blir allt mer medveten om att jag är på fel plats - att jag är borta. Inte hemma. På senare tid har det blivit för mig allt mer påtagligt och jag kan ibland lida av det. Jag kan ofta känna mig förtvivlad, ledsen och arg att mina medmänniskor här inte riktigt verkar ha samma syn på mig som jag har på dem. Det är en jobbig känsla som får mig att bli deprimerad. 

Men flytta då, säger någon. Ja, om det vore så lätt skulle jag gjort det för länge sedan. Eller inte. Kanske är det snarare så att jag ska stanna kvar här, borta, som en missionär som försöker omvända människor. Det är inte religion eller politik - det är bara ett tänk och en livsfilosofi som i slutändan handlar om att vårda och ta hand om människor runt omkring oss. 

Men visst, ibland så vill jag bara bort. Ofta vill jag bara bort. Fly till en del av världen där hänsyn är en självklarhet och inte en börda. Som här.