Människomöte: Fika nummer tre

L sitter i solen när jag kommer till cafét. Jag är sen till vår lördagsträff eftersom jag på väg ner till centrum sprang på ett antal utbrända bilar och en äldre dam som berättade vad som hänt och som var vittne i morse. 

L är pigg, glad och solbränd och ler när han ser mig. Och som vanligt börjar vi prata om ditt och datt och självklart börjar vi med bilbränning och oroligheterna i förorterna.
"Varför tror du det händer?" Han tittar nyfiket på mig och jag känner att han verkligen vill höra vad jag tycker och tänker.
"Jag tror det finns två anledningar. Dels ett politiskt och socialt klimat som skapat en desperation och starkt missnöje. Dels är det för en del spänning och underhållning."
L håller med. Jag noterar under samtalet runt oroligheterna att han inte en enda gång pratar om invandrare eller etnicitet - tvärtom är han mycket lyhörd och på många sätt förstående.
"Jag vet hur frustration ser ut när man vill jobba göra rätt för sig men inte kan eller får en chans att göra någonting vettigt med sitt liv."

Den L som vid vårt första möte beskrev sig som rasist och nazist verkar inte finnas kvar. Jag tänker på hur rädd han verkade vara när han satte sig vid mitt bord för tre veckor sedan, hur han såg på mig med hat och misstänksamhet. Det var tre veckor sedan - idag känner jag knappt igen honom.

L frågar om jag samlar på någonting efter att han berättat att han själv samlar på frimärken. Jag tänker en liten stund.
"Jag samlar på människor", svarar jag och tittar på honom. Han förstår precis vad jag menar.
"Är jag en del av din samling?"
Jag skrattar och bekräftar.
"Så du samlar på möten med människor, sådana som jag?"
"Precis, möten med människor som lär mig saker, som har någonting att berätta eller erfarenheter att dela med sig av."
L ser glad och stolt ut över att vara en del av min samling. Jag berättar om mötet med en amerikansk äldre man som varit bland de första i land på Omaha beach på D-dagen 1944. L lyssnar intresserat med öppen mun.
"Vilket möte! Det förstår jag att du aldrig kommer glömma", utbrister han.
"Nej, det kommer jag aldrig göra. Inte vårt första möte heller" säger jag och ler. L ser lite besvärad ut och rodnar lätt.

Vi fortsätter och prata i en och en halv timme. Vi pratar om konst, resor, böcker och om vänskap.
"Jag har bara en vän", säger L och kisar mot solen. "Är du min vän nu?"
"Absolut, det vill jag gärna vara", svarar jag och känner mig glad över frågan. L blundar och vänder upp ansiktet mot solen och ler stort.
"Då har jag två!"

Vi ska fortsätta ses varje lördag och vi kommer överens om att inte bli besvikna eller arga om en av oss inte dyker upp.

Vi skiljs för idag. Han vänder sig om och vinkar en extra gång innan han försvinner bakom en husknut.
Jag kan knappt tro att det är samma L som för tre veckor sedan. Och faktiskt, jag tror inte han är det heller. Då var han snarare min ovän - nu är han min vän och jag är hans. Hans andra vän.


Läs också hur det började och fortsatte:

Människomöte: Fika nummer två

När jag kliver in på fiket sitter L redan där med en kopp kaffe och en liten 3 kronors småkaka. En vaniljdröm. Jag går direkt fram till honom. När han ser mig tar det ett par sekunder, och jag läser många olika känslor i hans ansikte på en och samma gång - rädsla, obehag och lite hat - och så sprider sig ett leende över hans läppar. 
"Du kom", säger han tyst och slappnar av i kroppen. 
"Och du sitter redan här och väntar", ler jag tillbaka. 

"Vad har hänt sedan sist?", frågar jag och sörplar på mitt kaffe. 
"Ja, vad har inte hänt snarare". L tittar ned i bordet och ser lite bekymrad ut. 
"Någonting som hänt?", frågar jag oroligt. 
"Jag skrev ett födelsedagskort till min systerdotter och visade det för min kurator. Hon sa att jag inte kunde skriva så där."
"Vad skrev du?"
"Äh, jag vet inte men hon sa att man aldrig får kritisera ett barn. Så jag köpte ett nytt kort och skrev bara mitt namn."
"Det är svårt det där. Ett födelsedagskort ska göra någon glad, inte ledsen", säger jag. L tittar på mig och nickar. 
"Jo, det har du nog rätt i". 

Vi börjar prata om hur svårt det är att köpa presenter till någon som har allt och som också visar när det inte är rätt sorts present. 
"Tänk, det börjar tävlas redan i låga skolåldern. Redan på dagis börjar man jämföra leksaker och prylar och allt", suckar jag. 
L ser förvånad ut. 
"Är det så? Tävlar vi hela tiden, gammal som ung?"
"Jag tror det. Vi jämför oss hela tiden med varandra och vad vi har och inte har. Och så blir vi avundsjuka."
L grubblar, lägger pannan i djupa veck. 
"Konstigt, undrar varför det är så."

Vi börjar prata sport och L berättar att han som ung var elitidrottare inom badminton. Han har många medaljer hemma. Jag frågar om han saknar det. 
"Nej, det kan jag inte påstå. Jag är lite för gammal nu ändå. 46 år och psykiskt sjuk. Jag tränar på gym, går promenader och läser istället. Det är en konst att överleva när man inte har ett arbete, ska du veta."
Jag nickar förstående. 
"Men jag mår bättre nu sedan en tid tillbaka och håller det i sig i ett år eller mer, så kanske jag kan börja arbeta 25%", fortsätter han och ler. 
"Härligt!", peppar jag och håller upp en tumme. 

L är lite skakig i kroppen, hans ansikte ganska stelt och blicken tom. Men när han ler gnistrar hans röda ögon och han får lite färg på hans bleka kinder. Jag tycker han ser lite piggare ut än förra veckan och han ler under vår timmeslånga samtal allt oftare. L kan hoppa vilt mellan olika ämnen och från ingenstans säger han plötsligt:
"Man hör mycket om judar nu men man ser aldrig någon."
"Kanske är för att man inte kan se på en människa vilken tro man tillhör. Kan man se på någon om han är kristen eller buddhist?", frågar jag. 
L tänker en kort stund. 
"Nej, det kan man nog inte. Men du ser ut som en Buddha."
Jag skrattar högt och tillägger:
"Jag har förstått det. Kineserna brukar kalla mig för The laughing Buddha när jag är där."

Och så byter han ämne igen och börjar fråga mig om mitt ursprung, om hur det känns att vara adopterad och om jag hamnat i problem. 
"Tänk om jag blir nerslagen av skinnskallar nu för att jag sitter och pratar med dig", säger han oroligt.
"Det tror jag inte. Samhället har blivit så mycket bättre nu. Men när jag växte upp var det annorlunda."

Jag berättar att jag ofta fick höra att jag såg annorlunda ut och att även idag händer det. L tänker så det knakar. Jag säger att man inte kan döma efter hur någon ser ut utan det är vad man gör som räknas. 
"Som du och jag, ungefär", säger L och det är som om han börjat förstå någonting han inte tänkt på tidigare. 
"Att vi sitter och pratar med varandra, jag som inte tycker om negrer och du som sitter med en psykiskt sjuk människa". 
Jag nickar. 
"Precis sår det", säger jag med ett leende och det pirrar lite i magen när jag märker att L börjar fundera över det där med hudfärg och raser. 
"Och det är väldigt trevligt att prata med dig, Jesper". 
"Det samma, L, det samma! "

Han reser på sig och tar sin väska för att gå till gymmet. 
" Ska vi ses om en vecka, samma tid och plats? ", föreslår jag. 
L stannar upp och ler med hela ansiktet. 
" Gärna, jag har inga planer."
Han sträcker ut handen, jag tar den och trycker den hårt. 
"Hej då, Jesper Isaksson, vi ses om en vecka eller när vi ses."
Han säger det högt så att alla på cafét hör. Och så fnissar han lite och försvinner ut genom dörren. 

Jag skriver direkt in i min kalender, ännu en gång markerad som högsta prioritet: "Träffa min vän L på fiket". 

Och så där bara, så inser jag att L har lärt mig ännu mer om livet och har gjort det bra mycket mer spännande att leva.

Nätmobbning är skolans ansvar hälsar Skolverket

Jag har ett förslag på det.

Om varje skola installerar en mobilsignalstörare som gör varje mobiltelefon obrukbar, klipper kablarna till internet samt kastar ut all teknik som tillkom efter 1990, så tar skolan verkligen ansvar.

Frågor på det?


Människomöte, lördag 11 maj

Jag samlar på möten med människor. De berikar mig och de lär mig. Någon sade en gång att "den bästa läraren är du själv". Jag håller inte med. De bästa lärarna är människor du möter. Om du tillåter dig själv att låta andra lära dig. Och det är grejen. Att andra människor, andra liv, andra öden kan berika dig och göra dig till en bättre människa. Det är kunskap för framtiden. Så jag skrev så här tidigare idag, direkt efter ett av alla dessa möten:



Människomöte lördag:



Sitter på fiket med kopp kaffe. En man slår sig ned bredvid mig, tittar intensivt med misstänksamhet, stirrar, på mig. Jag känner lite obehag. Så frågar han om det står någonting om Manchester United i tidningen som jag läser. Jag ger honom hela sportdelen och han tackar så mycket.




"Är du mulatt", frågar han. Jag svarar med ett leende att jag är thailändsk.

"Jag tycker inte om mulatter och negrer. Jag är lite nazist på det sättet. Tycker du om sport? "
"Nä, jag är ingen sportkille, jag är mer en kulturnörd", svarar jag. "Vad är det som gör att du har problem med negrer", frågar jag.
"Jag tycker folk ska bo där de är födda. Min kusin gifte sig med en neger och de har två mulatter som barn."
"Hur känns det för dig?", undrar jag nyfiket. Jag har sedan länge förstått att den här killen inte mår så bra.
"Jag blev ganska arg. Men vad gör man?", svarar han. "Du är en sån där intellektuell person alltså som inte tittar på sport."
Jag skrattar och tackar för komplimangen. "Första gången någon kallat mig intellektuell".

Vi fortsätter prata och han börjar berätta om att han blev psykiskt sjuk för 23 år sedan, om hans familj och hur han har börjat läsa bibeln. Förtidspensionerad, gillar röding med hollandaise, går promenader på dagarna.
Han räcker fram handen och presenterar sig och säger:
"Att du tog dig tid att prata med mig och lyssna på vad jag sagt, betyder mycket. Inte många skulle göra det. Vad tycker du om mig?"
"Jag tycker du är en mycket trevlig människa som har en intressant berättelse att berätta." Han ler med hela ansiktet och så kommer vi in på att skriva. Jag berättar att jag skriver mycket att det är som terapi ibland. Han är osäker, det enda han skrivit är tackkort och brev till mormor.
"Så du menar att jag ska skriva om mig själv och mitt liv? "
" Varför inte, ibland är det till och med skönt att få ur sig lite.", menar jag.
"Men vem ska läsa då?"
"Ingen, kanske bara du". Han blir fundersam och nickar för sig själv.
"Kanske det... "

Innan han går säger jag:
" Jag sitter här kl 9 nästa lördag, kom förbi så pratar vi mer! "
Han skiner upp.
" Det ska jag. Och då tar jag med mig penna och papper så får du hjälpa mig att komma igång!"
Och så försvinner han ut.

I en timme satt jag och pratade med en människa som få pratar med, som öppnade dörren in till ett människoöde som inte är av denna värld. Vi pratade skola, mitt jobb som lärare, samhälle, ohälsa och tro. Min känsla nu är att han är glad över att ha fått en ny vän, som dessutom är mulatt och som hade tid att lyssna.
Och jag, jag är lika glad. Och i min kalender har jag skrivit in ett viktigt möte med högsta prioritet: "Lördag kl. 9, kaffe med L."




Gamla stenciler

En elev som jag hade i år 7 2008 skickade just över några bilder på saker hon hittat från "vår tid". Tänk att jag skrev saker för hand. 2008?! Kommer knappt ihåg det. Men visst skvallrar det om hur hopplöst efter skolan alltid har varit?


En lektion om språkmedvetenhet som jag fortfarande kör. Så att inga missuppfattningar bildas.

Året utan sommar

Jag läste på SVD.se en recension av en bok, "Året utan sommar" av Erika Fatland. Jag sprang ned till mitt bibliotek och tro det eller ej, men den stod där bland "Nyinkommet". Jag läste hundra sidor direkt där jag satt i vårsolen. Boken handlar om tragedin i Oslo och Utöja 2011. Och jag minns precis var jag var då.
  Av en ren tillfällighet satte jag på teven. Kinesisk teve är ingenting jag tittar på när jag är där eftersom jag inte kan kinesiska. Men just då visades det bilder från ett sargat Oslo. Intervjuer, människor som talade ett språk jag förstod. Genast förstod jag att någonting hade hänt. Min första tanke då var "Må det inte vara muslimska terrorister". Då var klockan natt. Jag var förmodligen ensam vaken i den studentkorridor på Beijing Science and Technology University där jag och 20-talet ungdomar från norden höll till.
  Jag minns att jag följde nyheterna på kinesiska CCTV, någonting annt kunde jag inte se. Samtidigt höll jag mig uppdaterad via internet och nyheterna på DN och Aftonbladet samt norsk media. Jag funderade på vad jag skulle göra - ett par rum längre bort hade jag fyra unga norska studenter som låg och sov.
  Det slutade med att vi satt i mitt rum hela natten, följde nyheterna, surfade på nätet, kollade Facebook, chattade med vänner i Norge.

  Det som slår mig hårdast och starkast är hur unga människor kan uppvisa sådan styrka även när man varit med om det värsta man kan tänka sig. Och så tittar jag på Youtube och en dokumentär "Livet efter Utöja" och får det bekräftat. Medan utrikesministern i Norge samtalar med en ung norrman som fått halva sitt huvud nästan bortskjutet, så är det pojken som ler, skrattar och uppvisar styrka och mod medan utrikesministern har svårt att finna sig. Och så är det, barn och ungdomar är långt starkare än vad vi vuxna är. Och jag undrar vad det är som händer när man växer upp. När man förlorar många av de där ursprungliga egenskaperna som är så fina och värdefulla. Barn är rena, oskyldiga och tydliga. De ser saker som de är och tar dem för vad dem är.
 
Jag beundrar dem så. Och jag blir full av hopp för framtiden.

För så är det, om framtiden ska bli ljus så måste vi som lever i den åtminstone tro att den kommer bli bättre och ljusare. Den dagen vi inte gör det, då är det slut.

"Du har inspirerat mig..."

Lärare behöver feedback. Lärare behöver få veta när man gör någonting bra. Det jag fick efter en utvärdering av en av mina föreläsningar om tolerans - ja, den betyder allt.

"Most appreciated teacher at school"


"Sluta för fan inte!"


"Du är en förebild för mig"


"...den bästa lektionen på länge"


"Jesper är ganska barnslig..."



"Bra grund för gymnasiet"


"Visa inte för någon..."


Teacher Appreciation Week

So here it is, the week when everyone should thank their teacher. So let me start by thanking a couple of the teachers I will never forget:

Anette: Thank you. You were my first teacher when I started school at the age of 7. What impresses me the most is that you still recognize me and come up say hello when we meet (every 15th year or so).

Håkan: The tall man with the big Adam's apple who laughed a lot and who introduced me to the music of Queen. You were also the one who had to deal with the most difficult a teacher has to deal with - when one of the students die. I will never forget how the rumours spread on the school yard and when you came in through the classroom door with red eyes from crying. You brought us through this dark moment and you were there when we needed you the most.

Leif: Always dependable, always caring. You managed to put up with us for a week in London in 9th grade and for that, you should have a portrait haning in the Teachers' Hall of Fame. Off the record: we bought at log of Smirnoff and beer when you didn't see.

Karin: Almost like a second mother in high-school. Always with a smile and with a great passion for your teachers. You were the one who delicately made me realize I was putting on weight (which didn't help at all, by the way). You also helped me, a bit, when I started to date Sara and you helped me when she broke up with me. Thank you for showing up at our class reunion 2011! You made us all very happy!

Sven: You put way too much salt and butter in the food. And you smoked a lot. Rest in piece, sir!

The thing with teachers is that they will all have such a great impact on a person's life whether he or she likes it or not. Teachers help you become who you are, teachers help you avoid being who you shouldn't be and they help you through one of the toughest periods of your life.

It is because of my teachers mentioned above I am a teacher today. And I know I change lives just the way my teachers did. What a treat!