Sverige har en hel del att lära - från våra egna barn!

Det är märkligt, kan jag tycka. Tämligen märkligt. I Sverige har vi som en slags tradition att våra barn och unga ska hålla sig på mattan och respektera de äldre och "visare". Men det finns direkt ett problem här: medan vi likställer "äldre" med "visare" glömmer vi alla de fel och brister som kommer med att bli vuxen. För hur du än vrider och vänder på det så kommer alltid barn vara de som är oförstörda när de föds för att sedan formas av en vuxenvärld som håller på att förstöra sig själv och den värld den styr, utvecklar och regerar över. 

Min systerson Viggo, idag 6 år gammal, visade mig någonting som för mig blev en tankeställare. När jag som morbror visade att jag var ledsen eller besviken, så kom han direkt fram till mig och klappade mig på kinden. Vi lekte lite med det där, jag och Viggo. Eller kanske mest jag, för han väckte verkligen min nyfikenhet. När han slog min nalle eller legogubbe och jag visade tydligt att jag blev ledsen, visade Viggo i sin tur ånger och omtänksamhet - och kom och klappade mig på kinden med ett sluddrigt "Fööölåååt, Äppe!" (Äppe=Jeppe, mitt smeknamn som även min syster och hennes barn har på mig). Än idag vet Viggo vad som är rätt och fel och jag tackar min syster och hennes man, båda lärare ska tilläggas, att det är så. Och jag är trygg i att veta att Viggo kommer få med sig sunda värderingar från hemmet.

Finaste Viggo njuter i solen på Orust

  Min systerdotter, Meja 9 år, hade för något år sedan en period där hon frågade mycket om mig. Hur kommer det sig att Jeppe är mörkhyad, var är hans föräldrar, var är hans mamma och pappa? Det hör till socialiseringen hos ett barn och jag och min syster försökte så klart förklara det på bästa sätt. Jeppe är adopterad. Mormor har inte fött Jeppe. Någon annan har fött Jeppe. Och det har aldrig varit ett problem för varken Meja eller Viggo. Jag får samma varma kramar varje gång vi ses och vi har lika roligt tillsammans.
  Kanske är det få förunnat att så nära ha någon som är "annorlunda". Jag är övertygad om att både Meja och Viggo kommer föra med sig sunda värderingar som i grund och botten handlar om alla människors lika värde. Men jag tänker på de barn som inte haft samma...samma...tur? Vad bestämmer vilka värderingar de ska ha med sig i framtiden?
  En sak kan vi vara överens om tror jag bestämt - man föds inte med tankar, åsikter och värderingar som gör skillnad på människa och människa. Dessa kommer från något annat håll.

  Jag tror vi gör ett väldigt misstag i Sverige. Kanske i Europa, kanske i hela västvärlden. Vi ser nämligen ned på vara barn och unga, vi svartmålar dem och vi beskyller dem för alla möjliga hemskheter från att förstöra vårt fina språk till att beskylla dem för att inte ha respekt för äldre generationer. Men hallå, tillåt mig få vända på steken! Om nu våra finaste människor med de finaste och renaste värderingarna och egenskaperna är våra små - borde det inte vara tvärt om? Borde inte vi snarare ta till vara på och lära oss av deras kunskap och syn på människor?
  I skolan kämpar vi med stökiga klassrum, med elevgrupper som inte respekterar vare sig varandra eller lärare och därmed bidrar vi till den utveckling av det samhälle vi har idag. Om Meja och Viggo har lärt mig någonting så är det att vuxna har så mycket att lära av barnen. Och vi har så mycket i dem som vi borde ta till vara på och kämpa för att de aldrig ska förlora.
 Meja och Viggo har fått åtminstone mig att hysa största respekt, att se varje stund jag tillbringar med dem och andra barn som en lektion och utbildning i (med)mänsklighet. För tyvärr är det så idag att den senare biten riskerar att gå förlorad när vi ser oss aningen lite förmer och när vi tror att vi är bättre än dem. Barn får aldrig förminskas, barn får aldrig ses som sämre än vuxna och barn får aldrig nedprioriteras. Ändå är det vad vi gör. Ständigt.