Ondska bekämpas bäst med ett JA - aldrig ett NEJ

Min sista vecka på grundskolan i Solna fick ett litet tråkigt slut. Själv stod jag mest bredvid och såg hur skolan, kolleger och elever agerade och reagerade på det som hänt. Och det som hänt var att jag under första gången i min lärarkarriär blivit rasistiskt kränkt: i en digital utvärdering skriven av en elev mottog jag orden " judejävel, åk hem till judaland". En timme senare har någon skrivit på tavlan i mitt klassrum "Jesper kinesjävel".
Det som sedan händer är någonting jag till en början var mycket glad över, men som senare fick mig att känna mig mycket illa till mods. Fantastiska kolleger agerade, hårt och intensivt. Elever kom dagen efter rödgråtna fram och kramade mig. Lappar, sms och meddelanden uttryckte sorg och chock - men framförallt ilska gentemot den som skrivit detta mot mig. Och hat.
Skolan och kolleger reagerade instinktivt med ilska när en kollega blev utsatt. Tänk om vi reagerade lika instinktivt när barnen blir utsatta?  Skolan kraftsamlade och markerade tydligt - så tydligt att det skapades en atmosfär av misstänksamhet, hat och prat bakom ryggar. Den som uttryckt sig rasistiskt mot en populär lärare på skolan fick aldrig en chans att få en andra chans, förklara sig eller ens be om förlåtelse, utan skrämdes till tystnad och rädsla.
Jag mailade min chef dagarna innan avslutning och uttryckte min oro.
Jag vet fortfarande inte vem eleven är. Men jag har fått anonymt en förlåtelse och en förklaring. Jag är inte sårad, jag är inte kränkt. Jag är däremot mycket orolig och ledsen över att ett barn kommer fira jul med gnagande samvete och rädsla över vad en ogenomtänkt handling resulterade i. Läxan lärd, det borde räcka så.
Ett par dagar senare samlas drygt 16 000 människor i Kärrtorp och tyvärr kunde jag inte vara där själv. Men jag funderar över hur stämningen var där och hur jag skulle reagerat. Mellan godhet och ondska finns ord som ilska, hat, hämnd - och kärlek och omtanke. Dessa ord, motsatsord, ligger närmare varandra än man kanske tänker på. Människan styrs av känslor och vi söker efter känslokickar. Den stora faran är att omtanken och kärleken lätt kan få stå åt sidan medan vi mer eller mindre kallas till att visa vår avsky mot rasism, intolerans och nazism. Hade vi istället kallats med att tillsammans visa medmänsklighet, tolerans och att älska olikheter - kanske hade sången varit annorlunda. Kanske hade det då låtit "All we are saying is give peace a chance" och inte ett kraftigt och ilsket skanderade om att "Inga rasister på våra gator".
Jag har ännu inte varit och besökt ett koncentrationsläger från världskrigen, men jag har länge haft en längtan efter att åka dit "så att jag ända in i själen kan omskakas och börja se på livet och hur jag ska leva det, med andra ögon."  Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag kanske inte ska göra det. För jag vet inte hur jag skulle reagera och det skrämmer mig.
På Expressens löpsedel idag kan man läsa ett stort skinande “NEJ”. Jag såg inte så mycket mer, men bilden från manifestationen i Kärrtorp får mig att anta att det rör sig om ett “nej till rasism”. Man får tycka och tänka vad man vill, men jag föredrar att tänka “ja”, att tänka positivt och tänka på det som är gott. Ett “nej” är i mina ögon någonting negativt, någonting som sprider negativism. Och det finns då en risk att vi plötsligt motarbetar våra egna syften. NEJ-politik är rasisters politik - en politik som grundar sig på just ett “Nej”. Nej, alla är inte lika mycket värda. Nej, det ariska folket är överlägset alla andra. Nej, vi har inte råd att ta hand om alla som kommer hit från andra länder.
Frågar du mig hade jag hellre sett ett “Ja!”. JA till tolerans, JA till alla människors lika värde, JA till medmänsklighet! Kanske är det en struntsak, kanske är det löjligt av mig. Men jag tror fortfarande att en folksamling som fokuserar på människors godhet och tillsammans enar människor över alla möjliga gränser, är bättre än att gå samma spår och använda samma Nej-retorik som de vi vill visa har fel. Och för mig är det en betydande skillnad. Och jag tror att i framtiden är det vad vi behöver göra. Jag beundrar verkligen alla som i helgen stod och visade vilket samhälle man ville ha och jag gjorde det på mitt sätt (drog ihop 17 människor på en timme som tände marschaller och kramades på torget i Åkersberga - för medmänsklighet, tolerans och värme.)
Jag kände värmen från all den omtanke jag fick sista veckan på skolan, men jag kände också hat och ilska. I syftet att leva så att tolerans och medmänsklighet ska ligga till grund för ett bättre samhälle, måste andra känslor stå åt sidan. Jag tror vi gör ett misstag när vi istället för att fokusera och hylla det fina, låter oss påverkas av det onda. Det betyder inte att vi inte ska markera mot rasism och nynazism - men vi ska göra det genom att hylla det goda och inte ens ägna en sekund åt det andra. Och framför allt, visa var vi står i vardagen.
Vill vi ha ett samhälle med tolerans, medmänsklighet och demokratiska värderingar handlar det mer om en manifestation - kanske är det så att det är vad vi gör resten av dagarna som är viktigast och som spelar roll. Idag köpte jag julklappar. Det blev två Situation Stockholm som såldes av en frusen man utanför Åkersberga Centrum. Jag köpte en julklapp till mig själv: en kaffe och en lussekatt som jag gav till tiggaren på andra sidan av byggnaden. Och jag tänker att nästa år, 2014, ska bli året då jag varje dag gör en god gärning för en medmänniska - 365 stycken som minst, men ingen vet hur många det kan bli som mest!

God jul och ta hand om varandra!