Nyårskrönika 2013

En blogg som baseras på diverse texter av olika varianter men främst i ett krönikaformat, bör så klart innehålla en nyårskrönika. Och det är inte lätt, det ska sägas direkt. Mitt minne är kort, sträcker sig som mest kanske 7 månader tillbaka i tiden. Men vi gör ett försök!

RIKTIGA MÄN BÄR KILT
  Det är ingen nyhet för de flesta att jag med stolthet kallar mig "Sveriges enda halvtjocka asiatiska lärare i kilt". Det är en titel jag gett mig själv och som jag också framhåller i diverse sammanhang. Som vid anställningsintervjuer. Nu är kanske inte kilten skälet till att jag fått två nya jobb under 2013, men det är viktigt för mig att få säga det.
  2013 blev också året då jag tog ytterligare ett steg vad gäller kiltbärandet och skaffade kilt nummer 2 och dessutom en kilt som bryter ännu mer normer och utmanar diverse genusperspektiv och politisk korrekthet. Kilt nummer 2 är helt enkelt en helsvart kilt och den saknar de traditionella skotskrutiga mönstret vilket gör den till mer en kjol än en kilt. Om min andra och första kilt drog blickarna till sig (skotskrutig, grön/blå/svart), så genererar den svarta ännu mer uppmärksamhet. Och det är helt okej.
  Kilten har som sagt blivit lite av terapi för mig. Varje gång jag bär den ute på stan, på jobbet eller i andra sammanhang, så stärker det mig som person och min självkänsla. Ett exempel är den diskussion jag hamnade i under våren med två överförfriskade herrar som först skrattade åt mig, men efter lite småprat runt kilten/kjolen storögt uttryckte beundran och kanske lite avundsjuka. Ett andra exempel är när jag strax innan jul i tunnelbanan i Kista, blev mer eller mindre påflugen av två skotska gästarbetare som ville trycka min hand: "Oi, lad! Yer actually wearing a kilt, man? Honestly, yer the coolest lad I've seen in this city for a long time - fooking awesome, lad!"
  När jag nu innan jul gick på anställningsintervju på en ny skola så var det med orden:
- Jag har kilt till jobbet på fredagar när vädret och humöret passar. Är det okej med er?
Och för den som undrar varför jag bär kilt så är svaret lika enkelt som långt:
- Dels för att det är förbannat bekvämt, dels för att jag tycker det ser coolt ut, dels för att tygbiten utmanar invanda mönster och konventioner, dels för att mina elever älskar det och dels för att jag blir en starkare människa av att bära den.

LIVRÄDDAREN
   En sen kväll, strax efter midnatt, sitter jag vid datorn i mitt sovrum och slösurfar. Det börjar som en svag rökdoft. En kort stund senare blir det en allt mer intensiv rökluft och jag rusar ut på balkongen. Synen som möter mig är svart tjock rök som bolmar ut från balkongen i lägenheten en våning snett under mig.
"Helvete! Vad ska jag rädda? Vad ska jag göra?", är ungefär vad jag tänker medan jag sliter på mig ett par byxor och tjocka täckjackan, stoppar fötterna i ett par skor och rusar trappan ner till andra våningen. Där hittar jag snabbt den lägenhet där det brinner och när jag öppnar brevinkastet slår en hetta och en rök emot mig med en kraft som får mig att backa. Jag ringer 112 samtidigt som jag börjar direkt dunka på dörren så hårt jag kan. Så hör jag röster, dörren öppnas och en ung man med en tröja virad runt ansiktet möter mig, medan en andra kryper på golvet mot dörren. Lägenheten är fylld med tjock rök från köket. Jag ser ingen eld, bara den här tjocka frätande röken som snabbt fyller mina lungor.
  Killarna tar sig ut och vi springer ned på gården och möter två brandbilar som bara efter ett par minuter var på plats.
  Det visade sig att killarna, två kusiner, låg och sov och vaknade av att jag bultade på deras dörr. Hade jag varit några minuter sen i mitt agerande, hade risken för att de dött i sömnen av röken varit överhängande samt att röken från den kortslutna diskmaskinen utvecklats till eld.
  Jag sov inte mer den natten och var skakad i flera dagar efteråt.

MÄNNISKOMÖTEN
2013 blev året då jag bestämde mig för att bli en bättre människa och bättre medmänniska genom att söka mig till andra människor och lära mig av dem. Det som blev startskottet var Lars, en trasig medelålders man som vid vår första träff gjorde det klart för mig att han hatade mig då han var rasist och nazist. Det slutade med jag och Lars träffades fem lördagar kl.9 på lokala fiket och varje gång satt och pratade om livet, familj och hur saker och ting kan ta oväntade vändningar - om man är öppen för dem. Det råder ingen tvekan om att vi knöt band tidigt - jag en i Lars ögon svartskalle och Lars, en i mina ögon sjuk och trasig människa. Vi såg fram mot våra möten och vi delade våra liv med varandra.
  Jag har inte sett Lars på lång tid nu, men jag tänker på honom ofta. Med glädje. Han lärde mig mer om livet än många andra gjort och nästa gång jag träffar honom, ska jag berätta för honom hur mycket våra träffar betytt. Och jag vågar påstå att jag varit betydelsefull för honom samtidigt - hans rasistiska åsikter byttes snart till förståelse och empati. Efter andra mötet sa han aldrig mer orden "svartskalle", "neger" eller "blatte".
  Efter det har jag hållit mig framme och i stället för att låta ödet bestämma över nästa människomöte, så har jag hållit mig framme och faktiskt sökt dem själv. Här är några som jag aldrig kommer glömma:
- En amerikansk ung kvinna på besök faller i trappan till tunnelbanan och skadar sig. Vi är två som hjälper henne, stannar vid hennes sida, åker med henne till Centralstationen. Där bjuder jag på kaffe, vatten och en alvedon. Innan vi skiljs frågar hon med rörda ögon efter mitt namn. Hon får det och en kram och vi ses aldrig mer.
- En man står och svajar illa och är på väg att falla strax utanför tunnelbanan vid Fridhemsplan. Jag stannar till, pratar med honom. Han är berusad, kanske till och med påtänd, men jag får honom att sätta sig ned. Springer iväg och köper en kaffe och en ostburgare och ger honom. Han berättar att han är hemlös, inte har några pengar och förtvivlad. Tillnyktrat tar vi varandras händer och jag lämnar honom när han med stängda ögon tar ett bett av ostburgaren och njuter.
- Jag säljer mig kamera som jag inte hade råd att ha kvar. Köparen, en äldre japansk herre kommer och möter mig. Vi sitter i drygt en timme och pratar om hur han hamnade i Sverige, hans intresse för kameror, hur han inte längtar hem till Japan och skillnaden mellan japaner och svenskar.
- Flertalet barn och ungdomar som jag haft äran att möta på jobbet i skolan. Många som jag aldrig kommer glömma och som ligger mig varmt om hjärtat.

GAMLA OCH NYA JOBB
    Jag blev tvungen att sluta mitt lärarjobb på en skola på Värmdö av en anledning jag inte än idag vet. Och jag gjorde det mycket sårad och ledsen. Jag började ett nytt jobb i Solna och mötte fantastiska elever och kolleger, men en skola och en kommun som är under all kritik vad gäller att prioritera och satsa på barnen.
   Om jag tidigare funderat på att sluta som lärare, började jag på allvar tänka på en ny karriär under höstterminen. Strax innan jul fick jag ett nytt jobb inför 2014 på en skola i Järfälla kommun - en skola med uttalat modernt tänk och strävan mot mitt motto som lärare: "Moderna elever behöver en modern undervisning och moderna lärare".
 Men det ska sägas, jag lämnar Solna med blandade känslor. Gåvan jag fick av mina elever i 7A - ja, den slår det mesta! (se bilden)


TOKYO - EN ANDRA RESA
Shinjuku, Tokyo
När jag säger att "Sverige borde bli mer som Östasien", så tänker jag främst på en mentalitet som är så förfinad, utsökt och fantastisk att det efter mina resor till Kina, Japan och Thailand, får mig att vantrivas i Sverige. När jag som språkreseledare för STS Språkresor åker tillbaka till Tokyo för en andra säsong gör jag det med glädje i hjärtat och en tanke om att under tre veckor få uppleva ett samhälle som jag önskar jag kunde leva i för resten av mitt liv.
  Det står nämligen i skolböckerna och det är en skillnad som är nog så viktig i dag: I länder som Kina, Japan, Korea och Thailand lever människorna efter en filosofi som går ut på ett kollektivt tänkande, i motsats till Sverige och många länder i västvärlden, ett individuellt tänkande. Varje gång jag reser i Östasien gör just detta mig påmind och varje gång jag reser hem till Sverige, vantrivs jag.
  Det sitter i mentaliteten och i en livsfilosofi.
- I Tokyo och de flesta storstäderna i Japan, råder rökförbud på andra platser än i "rökrutor". Du hör aldrig någonting gnäll över det - tvärt om tänker japaner att "ingen ska behöva lida för att jag andas in giftrök, därför är det självklart att jag är en god medmänniska och skyddar andra från detta". Faktiskt, det är så det är. Och det är samma sak som med munskydden för...
- Munskydd handlar om att visa hänsyn till människor runt omkring. Hostar jag, känner jag mig krasslig - ja, då tar jag på mig munskydd så att andra inte ska behöva bli smittade av mig.
- I Tokyo, en av världens största städer, kan du lämna dyrbara ägodelar på offentliga platser och känna dig trygg i att de ligger kvar. Jag har sett hur människor lämnar mobiler på borden medan de går och beställer i kassan, jag har varit med om nordiska ungdomar som glömt kvar kameror på bussen och som dagen efter kan hämta dem på den lokala polisstationen.


Det finns så klart väldigt mycket mer som hänt 2013. Men här har jag ändå försökt att ta fram de stora händelserna i mitt liv och de saker som betytt mycket för mig. Ser jag med tillförsikt fram emot 2014? Jag tror inte det. Jag känner en sorg och en förtvivlan inför ett samhälle som allt mer håller på att formas till någonting jag vantrivs i. Samtidigt känner jag ett stort hopp när jag möter barn och unga i skolan. Om det är någonting jag hoppas ska ske 2014 så är det en förändrad syn på dessa - en syn som gör att vi prioriterar dem och ser hopp och potential i dem. Jag kommer inte börja se fram emot nya år förrän det sker.

God fortsättning!