Skolan är inte i kris - det är skolpolitiken

På väggen i en av alla skolor jag arbetat på sitter en skylt strax innanför huvudentrén och på den står det att läsa "Obehöriga äga ej tillträde!". Den skylten välkomnades jag dagligen av i fem år. Eller nej, skylten tillsammans med de två lärarfacken och en alliansregering gjorde att jag aldrig var välkommen. Kanske är det dags att sluta.
Självklart kan jag se tillbaka snart tio år senare och undra varför jag tog jobbet jag blev erbjuden i stället för att skriva klart den där B-uppsatsen och ta de där poängen i kursen "Skola och samhälle" och "IT i skolan". Efter tio år som IKT-inriktad pedagog på ett par skolor i Stockholm befinner jag mig vid ett vägskäl. Så länge jag inte skriver uppsatsen eller tar poängen kommer jag fortsätta bli tvungen att hoppa från skola till skola och alltid mötas av den där gula skylten som säger att jag inte är välkommen.
 Jag vet att jag är bra som lärare. Jag vet att jag kan skapa relationer med mina elever som är en förutsättning för ett inspirerande och studiemotiverande klassrumsklimat. Jante får ursäkta, men jag går hellre på de tusentals barn och ungdomar som jag träffat under åren som lärare och deras kommentarer, utvärderingar, små fina lappar och meddelanden jag fått, än en uppfattning om att jag är inte kvalificerad eftersom jag inte tagit poäng i ett par kurser. Kurser som jag under åren bara genom erfarenhet har klarat flera gånger om. Idag när det kommer till lärare går kvalité och kompetens inte att finna i individen - den sitter i ett papper.
Svensk skola är i kris, heter det och det är någonting som politiker och media, med Jan Björklund i spetsen, fått resten av samhället att likt ett mantra upprepa så fort skolan kommer på tal. Det är bara det att genom att säga att skolan är i kris så lägger man skulden på alla som finns och verkar i den: eleverna, lärarna och skolledarna. Det är ett smart drag att hamra in detta mantra i gemene man för det tar nämligen fokus från det som verkligen utgör krisen - skolpolitiken. En skolpolitik som nått sin kulmen efter sju år med alliansen i styre och Jan Björklund vid rodret.
Att låta kvalité avgöras av ett pappersdokument framför egenskaper och individ när man pratar om en av samhällets största arbetsplatser är att skjuta sig själv i foten och borra hål i sin egen båt och sedan förlita sig på att andra håller skeppet flytande. Det här är ett tänk och en lösning som i det närmaste blivit synonymt med alliansens politik och skolan är bara en av månnga. Att enbart tro att ett väl utfört arbete garanteras genom akademiska poäng tyder på en naivitet och en tämligen bristfällig verklighetsuppfattning om vad läraryrket innebär och hur dagens barn och unga fungerar.
Den stora frågan jag ställer mig nu är huruvida jag ska fortsätta vara lärare. Jag är ju trots allt inte välkommen och jag anses ju vara tämligen inkompetent eftersom jag inte har ett papper att visa upp. Och jag måste också fundera på om jag ska ta de där sista poängen, lägga ned tiden och energin på dem som kommer resultera i ekonomisk förlust och ett fokus riktat mot annat än mitt jobb (om jag väljer att försöka studera vid sidan om mitt arbete). Och jag måste fundera över om det är värt det med tanke på hur yrket ser ut idag.
För några år sedan satt jag ned med en irländsk lärare och pratade om skillnader mellan att vara lärare i Sverige och i Irland. Hon säger följande ord som blivit mitt motto i min lärargärning:
- Den dagen då jag inte känner någon glädje över att gå till jobbet och möta mina elever, då måste jag se mig om efter ett nytt jobb. För elevernas skull.
Hon har så rätt i det hon säger. Dessvärre måste jag erkänna att jag befinner mig just här, vid ett vägskäl som handlar om att kämpa på ett tag till trots att glädjen tryter för varje dag jag går till jobbet och skolan som den ser ut idag eller att faktiskt söka mig till en annan bransch. Att hamna i dessa tankar och funderingar är en sorg, för i snart 12 år har jag älskat varje sekund som lärare tillsammans med mina elever. På senare tid finns samma passion och engagemang för eleverna kvar, men lusten för jobbet som helhet håller på att försvinna helt. Det är inte eleverna, barnen och ungdomarna, det beror på - det beror på en skolpolitik i kris.
Välkommen eller inte, problemet kvarstår: jag är inte den enda passionerade och faktiskt, kompetenta, läraren som mer eller mindre flyr skolan. Visst finns det möjligheter för mig och alla andra att åtgärda vår situation genom ett par olika åtgärdsprogram som ska hjälpa oss till examen och legitimation För vissa går det och vissa gör det, för andra kan det vara omöjligt och hopplöst. Det behövs någonting annat, det behövs en bredare syn på det komplexa yrke läraryrket har blivit idag och det behövs ett alternativt instrument att mäta lärarkompetens. För annars står vi där inom en snar framtid med en lärarbrist större än någonsin.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar