Måste man älska sitt land?

Jag fick frågan  för en tid sedan av en elev:
- Älskar du ditt land?
Vad svarar man på det? Jag tänkte ett par sekunder, antog att hen menade Sverige och svarade:
- Nej. Måste man det?

Jag måste erkänna en sak. Jag tror inte jag vet hur det är eller hur det känns att älska. Tycka om eller vara småförälskad ja, men att älska, nej. Älskar jag min familj? Jag vet inte. Hur vet man det? Jag bryr mig så klart om dem, blir orolig om någon av familjemedlemmarna mår dåligt eller är sjuk, ser fram emot att träffa dem (inte allt för ofta dock) och har så klart något sorts band till dem. Är det att älska? Igen, jag vet inte. Kanske är det så att det där ordet, älska, är så svårdefinerat att det går inflation i det. Och det gör mig förvirrad.

Med mina preferenser om att älska någonting, så måste jag nog säga ett rungande "Icke". Jag älskar inte mitt land. Sverige. Det land jag vuxit upp i och lever i. Och faktiskt, om jag skulle träffa Sverige på krogen en kväll, prata och diskutera, kanske ta en fika dagen efter, träffa dess föräldrar och leka med dess husdjur, tror jag inte att jag skulle förmå mig att älska Sverige. Vi är helt enkelt för olika för att jag ska falla pladask och som jag ser det, kommer jag inte ens kunna lära mig älska Sverige även om jag så vill.

Okej, utsidan är vacker, det håller jag med om. Från de böljande sädesfälten och vida stränderna i söder, till skogarna och sjöarna i mitten och de tysta och fridfulla fjällen i norr. En sådan mångfald, sådan bredd på skönhet finner man inte på speciellt många ställen i världen. Och jag måste nog erkänna att jag ofta går på utseende och inte på det "inre" - själen, värderingarna och mentaliteten. För det är nämligen där det skär sig.

Älskar jag Sverige? Nej. Vi är för olika. Sverige visar allt för ofta upp sidor som jag inte köper eller håller med om. En del av Sverige menar att alla inte är lika mycket värda, en annan säger att det är skillnad på kärlek och kärlek och en tredje tycker att de som har det bra ska ha det bättre och de som har det sämre får skylla sig själva. Jag har också upptäckt mängder med småsidor som jag länge hoppats inte fanns, men som uppenbarligen finns t.ex. saker som att bli upprörd när bussen inte går i tid, tycka att det är okej att publicera i hemlighet filmad älskog på nätet, diskriminera på grund av kön, religion, hudfärg, sexualitet etc. Småsaker kanske, men ändå saker som jag reagerar på. Saker som faktiskt gör mig lite avtänd.

Så älskar jag Sverige? Nej.

Måste man det?