Skolan har inte problem - min generation är problemet

Vi befinner oss i en tid där svensk skola är i kris. Så heter det om man får tro media. Så heter det om man får tro politiker. Jag och ett par hundra tusen lärare och ett par miljoner elever vet inte riktigt vad vi ska tro. Skolan är väl som den alltid har varit, menar någon. Det är inte skolan som är i kris utan skolpolitiken, menar någon annan. Problemet är föräldrarna, säger en tredje medan en fjärde menar att problemet är elevernas. Men att skolan skulle vara i kris (i jämförelse med vadå, förresten?), har åtminstone jag svårt att sätta fingret på.


Är skolan i mer kris än vad den var på 60-talet? Eller 80-talet? Eller jämför vi före och efter kommunaliseringen? Eller före och efter då Alliansen kom till makten 2006? Vad vi än jämför med undrar jag vad som är skillnaden. Det mest tydliga är väl generationsskiftet - både bland lärare, bland politiker och bland eleverna. Men vem äger då problemet?


Jag har ingen aning. Inga avhandlingar eller ens någon forskning att gå på när jag säger följande:
- Dagens eventuella skolproblem ligger i ett generationsskifte där dagens vuxna svartmålar, ser ned på, lågprioriterar och alienerar barn och ungdomar. Jag går bara på min upplevelse, mina erfarenheter och min övertygelse om att dagens barn och ungdomar som finns i dagens skolverksamhet, är helt fantastiska, underbara och de har så mycket att lära oss vuxna som vi inte vill, eller kan, se eller förstå. Och det, ja, det är det största problem som vi har om vi vill förändra skolan och därmed också framtiden.


Ja, jag står på barnens och ungdomarnas sida. Det märks tydligt i mitt sätt att arbeta och i min lärarvardag. Jag tillbringar allt mindre tid bland kolleger och vuxna och i stället allt mer tid bland eleverna - barnen och ungdomarna. Jag njuter av varje sekund jag får vara med dem och jag lyssnar, iakttar, lär mig och utvecklar min egen roll efter hur de fungerar. Man kan säga att jag baserar min pedagogik på mina egna observationer och erfarenheter i stället för trötta professorer, forskare och filosofer som antingen är döda eller blivit förpassade till pedagogikinstitutioner på landets universitet eftersom de själva som lärare saknade “det där extra” för att vara lärare och på så vis i stället blev teoretiker i stället för praktiker. En skola baserad på teori och inte praktik, kan jag tycka är en skola på villovägar och en skola oförmögen att förändras och utvecklas. Så länge vi baserar vår verksamhet på teori blundar vi för samhällsutveckling, nya tider och nya generationer. Och det kan aldrig fungera i det långa loppet.


Skolans stora problem och indirekt dess svårigheter som vi tror oss se idag, hänger ihop med det här, plus en förändrad syn på vad som är viktigt. På prioriteringar om man så vill. Våra elever är helt enkelt inte värda att satsas på. Även ett barn, en av dagens skolelever, förstår sammanhanget mellan satsning, prioritering, och resultat. Så länge vi inte omvärderar vår syn på barn och ungdomar kommer vi fortsätta hävda att vi har en skola i kris. Men frågan är om det inte bara är tomma ord när vi säger det. För vi kan ställa högre krav på barnen, ge lärarna ännu mer att jobba med - men det spelar liksom ingen roll när dagens vuxna redan verkat besluta sig för att tänka kortsiktligt och tänka på den egna karriären.


Inga pekpinnar i världen, ingen pedagogik, ingen teknik eller didaktik kan någonsin lappa ihop de brister som skolan lider av idag. Inte så länge som vi svartmålar, trycker ned, prioriterar bort den kommande och den unga generationen människor. Inte så länge samhället och dess styrning glömmer den klichéaktika tesen att “vi har lånat jorden av våra barn”. Och tyärr är det just det som hänt - vi lånar inte, vi tar den och vi skiter i resten.

Det är ett misstag som jag hoppas vi får äta upp inom en snar framtid.