Kallad eller icke kallad, det är frågan.

Jag fick för mig att krama 100 kvinnor och tjejer på Internationella
Kvinnodagen förra året. Det blev närmare 200.
Det ska finnas ett kall, sägs det. Och kall, vad är det och måste man ha eller känna att man har ett, undrar jag. Är det likställt med passion? Engagemang? En slags drift?
“Du är kallad”. Är jag kallad?

En liten diskussion på Twitter handlade en gång om vilka lärare det är som förmodligen kommer söka sig bort från sitt läraryrke i och med förändrade arbetsförhållanden så som lön, arbetstid och arbetsbörda. Jag funderade länge och twittrade sedan:
“De lärare som har ett kall kommer stanna”. Det väcker frågor och funderingar.

Är alla lärare kallade och måste de vara det?
Svar nej, det tror jag inte. På båda. Ett lärarjobb kan mycket väl vara ett jobb som alla andra och man kan definitivt tycka att det är roligt och spännande och givande. Att känna ett kall inför läraryrket är varken en förutsättning eller ett kriterium för att vara en duktig lärare.

Så vad är det då?

Jag tror att kallet inte syns eller märks - det känns. Är jag kallad? Jag vet inte. Jag går till jobbet fem dagar i veckan, älskar 99,9% av sekunderna jag är där, älskar att vara med mina elever, älskar att undervisa och älskar att få vara en del av människors utveckling. Du hör mig aldrig gnälla över lön, arbetstider eller arbetsbörda - tvärt om hoppar jag frivilligt in i klasser och vikarierar om jag har möjlighet.

Kan jag tänka mig andra yrken?

Jodå, det kan jag. Journalist vore trevligt eller varför inte författare på heltid. Jag ska inte sticka under stol med att jag har en liten filmstjärnedröm också. Läkare vore intressant, sjuksköterska också men även att stå och sälja elektriska prylar i en butil. Eller varför inte köra buss eller taxi? Men visst är det så, läraryrket är speciellt för mig på många sätt och det är långt från ett jobb som gör att jag kan betala hyran och lite till. Det är någonting som skänker mig glädje och tillfredsställelse när jag får känna att jag får vara till betydelse för andra. Det är nog faktiskt en passion.

Det är inte alltid positivt att brinna eftersom man hela tiden riskerar att bränna sig. Jag har gjort det, men har också kommit tillbaka med nya lärdomar - men med samma glöd. Förmodligen har jag inte lärt mig än hur man handskas med elden och med jämna mellanrum fortsätter jag bränna mig. Men jag vägrar låta glöden slockna.

Jag vet inte om jag är kallad. Jag hoppas det. Och jag hoppas och önskar att alla mina kolleger känner likadant och får känna och uppleva det jag känner och upplever varje dag i mötet med mina elever.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar