Hemmasittaren som förändrade mitt liv

“Jag vill att du tar dig an en elev som heter Peter. Han har inte varit i skolan på ett halvår och han vägrar komma eftersom han blir retad av de andra. Som det är nu sitter han mest bara hemma och spelar World of Warcraft. Han går i sexan.”

  Så blir det också. Det är början på ett äventyr som fortfarande inte slutat och som jag vägrar avsluta. För det som händer under den där vårterminen är en av mina största upplevelser som lärare. En utmaning som jag till en början inte visste hur jag skulle ta mig an. Det fick ta tid, helt enkelt. Det var det viktigaste.
  Första gången jag träffar Peter tittar han inte ens på mig. Han sitter där framför sin splitternya speldator med megastor skärm, helt uppslukad av World of Warcraft. Hans rum är fullt av böcker. Här finns fantasy, biografier, faktaböcker om historiska krig och människor.
  “Hej, Peter! Jesper heter jag, jag är lärare på din skola. Vad gör du?” Jag närmar mig honom där han sitter, svagt framåtlutande och avståndet mellan näsa och datorskärm kan inte vara mer än tre fyra decimeter. Hans fingrar far över tangentbordet i rasande takt, han låter musen dansa bredvid, fram och tillbaka, upp och ned. Det smattrar och detl klickar i takt till larmet som kommer ur datorhögtalarna. På skärmen händer det saker. Gubbar springer omkring, det blinkar, smäller, exploderar. Ljud- och bildeffekterna är många och varierande.
  “Vad är det du spelar?”, försöker jag igen. Peter verkar inte ens ha märkt att jag är i rummet. Han har inte släppt skärmen med blicken. Jag slår mig ned i en röd soffa bakom honom, läser av bokryggarna i bokhyllan, tittar på Peter där han sitter i den svarta kontorsstolen. Peter är stor för att gå i sexan. Kraftigt byggd men också överviktig. Han har en smutsig t-shirt på sig med svettringar under armarna och lukten i rummer avslöjar att han förmodligen inte duschat på ett par dagar. Hade jag inte vetat att han gick i sexan skulle jag lätt ta honom för en nia.
  Det blir inte så mycket mer än så här. Matteboken ligger kvar i min väska och jag fick aldrig tillfälle att ens visa den för honom. “Hej, då Peter! Vi ses på torsdag!”. Peters fingrar fortsätter dansa över tangentbordet. Jag lämnar honom.


 Första mötet med Peter blev som det blev. Jag diskuterade med hans ordinarie lärare och fick lite mer information. Han har diagnosen Asperger, är otroligt historieintresserad och älskar att skriva. Han är mycket duktig på engelska. När torsdag kom och jag gick de hundra meterna från skolan hem till Peter, hade jag tänkt ut en ny strategi. Jag kände att jag aldrig skulle kunna hjälpa honom i ett enda skolämne om han först inte fick lära mig någonting.
 “Tjenare, Peter! Nu är jag här igen, du slipper mig inte!”
Jag går raka vägen fram till Peter som sitter i samma kläder och han är idag i ännu större behov av att tvätta sig än två dagar innan. På skärmen händer samma saker. Gubbar som springer runt, det blinkar, exploderar i allsköns olika färger. Jag hämtar en stol i köket, sätter mig bredvid honom och böjer mig fram för att visa mitt intresse.
“Vad gör du nu, varför tryckte du på den knappen?”, frågar jag och känner hur jag sugs in i spelet. Peter rycker till litet, sneglar på mig och drar en djup suck och med en något irriterad ton säger han: “Jag dödar monster.” Jag fortsätter titta, utropar emellanåt små exalterade ord så som “Wow!” och “Shit va coolt!”.
  Timmen går, lektionen är slut. Innan jag går säger jag till Peter att nästa vecka vill jag lära mig allt om det där spelet. Peter mumlar ett dämpat “Whatever”. Jag går.


  Jag förstår någonstans att det finns en hel del problem här. Dels så har jag att göra med en pojke som är för stor för att gå i sexan och för den sakens skull blir retad och mobbad och dels en pojke med en Asperger-diagnos och som för tillfället är helt uppslukad av ett datorspel. Jag funderar mycket på om datorspelet är en flykt från någonting annat eller om det har blivit ett beroende. Jag kommer fram till att det är svårt att avgöra, men att det kanske inte heller behöver spela någon roll.


  Den tredje träffen börjar precis som de tidigare två. Jag hejar glatt när jag kommer in i rummet, Peter sitter vid datorn och spelar precis som de två tidigare gångerna. Idag har han andra kläder på sig och luktar fräscht. Hans hår är blött och det ligger en fuktig handduk slängd i soffan.
“Hur är läget idag, Peter?”, undrar jag. Han vänder sig om snabbt och grymtar någonting om att pappa tvingade honom att duscha.
“Härligt! En dusch är aldrig fel, vilken tid på dygnet det än är”, bedyrar jag. Peter grymtar. Som vanligt plockar jag fram en stol, sätter mig bredvid honom och stirrar på datorskärmen.
“Okej, Peter, jag fattar absolut ingenting om vad det här spelet går ut på. Visa!”
Som vanligt dansar Peters fingrar över tangentbordet i rasande fart. Och plötsligt så stannar han upp, vänder sig mot mig och säger:
“Du har aldrig spelat dataspel va?”
Jag blir både förbluffad och överraskad och skakar på huvudet och ler försiktigt.
Så börjar han visa mig hur det fungerar, vad varje knapp gör, hur man ska flytta sin spelgubbe, hur man dödar djur och monster och hur man tar sig runt i den där världen som är World of Warcraft. Och jag stirrar, ställer frågor, ber att få prova och snart sitter jag där och styr min alldeles egna “dvärgjägare”.
 När det är dags att gå, får jag för första gången ett svar när jag säger att vi ses, om än bara ett korthugget grymtande “Ses!”.


 Peter har inte lämnat huset på ett halvår. Han har inte varit utanför dörren. Pappan berättar sorgset hur han försöker gång på gång, men han får inte pojken utanför huset - inte ens för att gå och handla eller ens åka till mormor och morfar som får åka till familjen i stället. Pappan berättar om hur Peters skolgång varit fram tills nu. I och med ett lärarbyte försvann en trygghet och Peter blev allt mer tillbakadragen. Och så började trakasserierna och mobbningen och sedan gick allt åt skogen. Och skolan, ja inte hände mycket där. EVK, möten och elevhälsoteam och hela paketet.


Den här "bilden" gjorde jag till Peter och har använt till andra
unga killar som är "gamers" (en del av World of Warcraft - när
man i spelet hittar saker/loot har de ett värde för spelgubben)
 Efter kanske sex sju träffar kan jag äntligen plocka upp skolböckerna. Då har jag lärt mig hur World of Warcraft fungerar. Jag har till och med installerat spelet hemma och provat lite för att kunna imponera med min kunskap hos Peter. Och han blir imponerad och hans ögon lyser när han förstår att jag lyssnat, lärt mig och blivit nyfiken. Vi sätter oss i köket, så långt från datorn vi kan komma. Jag dricker kaffe, Peter ett glas mjölk och en limpmacka. Och så plockar jag upp mattebocken och låter den falla tungt med en smäll framför honom. Han suckar och stönar. Jag ler och fnissar.
“Nu har du lärt mig World of Warcraft, nu ska jag lära dig att räkna!” Peter fortsätter oja sig och suckar och stönar djupare och ljudligare. Men jag anar ett leende hela tiden. Vi sätter igång med ett tal. Peter vrider och vänder på sig och tycker det är rent ut sagt skitjobbigt. Vi löser det tillsammans.
“Om jag dödar fem troll och det fanns 25 troll från början, hur många finns kvar?” Peter skrattar och tycker det är jobbigt att han ändå tycker det är lite roligt. Han räknar och tänker till.
“20!”
Jag gör det där ljudet som man hör i spelet när spelgubben “levlar upp” (kommer upp en nivå i spelet) “Pheewwwwwwaaaoooooboiiing! Du är nu level 2 - BRA JOBBAT!
Vi gör några tal till, sedan ser jag hur svetten börjar lacka på hans panna och vi bryter. Kör en halvtimme World of Warcraft innan dagen är slut.


 Terminen fortsätter så här. Vi får allt mer gjort. Mot slutet av terminen kör vi bara 20 minuter spel och sedan en timme plugg. Och det går bättre och bättre. Vi skrattar tillsammans, lär oss matte och samhällskunskap med hjälp av troll, alver, monster och fantasty-gubbar. Peters engelska är på en gymnasienivå och jag lämnar ämnet helt till fördel för andra ämnen som inte går lika bra. Grammatik är svårt, speciellt verbtempus, i både engelska och svenska, något som ofta hör till Peters diagnos.
  
  När våren kommer och solen börjar steka och björkarna har slagit ut sitter vi som vanligt i köket med matten. Jag testar:
“Om du löser tio tal nu så går vi till centrum och köper glass”, säger jag och tittar Peter djupt in i ögonen. Jag väntar mig protester eftersom han fortfarande inte lämnat huset. Han stönar och suckar. Och så räknar han tio tal och klarar dem galant.
“Vi tar fem till va?”
Peter morrar, räknar fem tal till.
“Ska vi gå då?” Jag reser på mig, helt säker på att Peter inte gör det samma. Men han reser på sig. Han följer med mig ut i hallen. Vi hittar ett par skor, en tunn jacka och när vi är på väg ut genom dörren kommer Peters pappa hem. Han följer oss choackad med blicken när vi försvinner mot centrum för att köpa glass. Det blev den godaste glassen jag någonsin ätit i hela mitt liv. Peter strålade när han vände ansiktet mot solen och blundade och njöt. Och jag njöt.


 Terminen tog slut, Peter kom inte tillbaka till skolan. Efter sommaren fick han plats i specialklass för elever med Asperger. Åren går och jag lämnar skolan. Ibland träffade jag på Peters pappa i centrum som berättade om allt som hänt. Hur Peter tog studenten, hur han kom in på KTH - och jag glömmer aldrig hur pappan lade sin hand på min arm och med röda ögon, utan att säga någonting, ändå förmedlade en tacksamhet som jag lever på än idag. Och för någon månad sedan, möter jag Peter och pappa tillsammans. En lång ståtlig och stilig ung man som skiner upp när han ser mig och som ivrigt berättar hur det går med hans studier på KTH och pappa är så stolt så att han håller på att gå sönder. Och jag är överväldigad, mållös och rörd. När vi kramats och jag går hem. Då gråter jag och känner mig så lycklig och glad för Peters skull.


Fråga mig aldrig mer igen varför jag är lärare - här är svaret.