En lärares maktlöshet

Som lärare har jag makt och inflytande över människors liv och framtid. Ett oerhört ansvarsfullt yrke som också är en förmån och en ynnest att få utöva. Men det finns stunder där inget av det där spelar någon roll, stunder där allt det där förvandlas till en förbannelse och ett spöke. Känslan av att inte gjort, eller kunnat göra  tillräckligt.

Jag har inte räknat på hur många liv jag påverkat, hjälpt och utvecklat under mina 12 år som lärare, men det är många. Vissa har jag fått betyda oerhört mycket för, andra kommer jag förbli att vagt minne för om många många år. Men precis som att jag aldrig glömt mina lärare kommer mina elever aldrig glömma mig. Jag har gett mig tusan på att minnet av mig ska vara så bra som möjligt - det är en sak som driver mig.

Jag har haft och har många olika framtider i min hand och jag kan välja hur min egen framtid ska se ut genom att påverka mina elevers. Det är ett perspektiv på ett yrke som jag tror är bra och som jag tror kan vara mina elever till fördel. Jag vinner allt på att mina elever lyckas och mina elever är beroende av att jag lyckas i mitt jobb. Och det är inte det lättaste, det ska människor veta.

Det finns också stunder där jag upplever maktlöshet. Dessa stunder handlar om sådant där jag som lärare är begränsad och där vi är flera inblandade - vissa som kan men inte vill, vissa som skulle vilja men inte har möjlighet eller medlen och resultatet blir förlorade liv. Idag nåddes jag av nyheten att en tidigare elev till mig gick fel väg och tillslut hamnade i händerna på någonting så mycket mäktigare än att både jag som lärare och människa var chanslös - droger. Nyheten att eleven hittats medvetslös och svävade mellan liv och död blev ett svärd som högg mig hårt, djupt och skoningslöst i hjärtat.

Den smärtan får vi lärare ibland uthärda, vare sig vi vill eller inte och den bottnar i ett problem som vi måste lära oss se att det är större än att en simpel lärare ska kunna lösa. Men vi måste dras med vetskapen om alla larm vi slagit, alla samtal vi haft och alla sömnlösa nätter då vi rannsakat oss själva  ställt oss frågan om vi kan göra mer. Jag må ha makt att hjälpa en ung människa till utbildning men jag har inte makt att ensam rädda liv. Och den vetskapen är för mig en förbannelse, ett spöke och en demon som aldrig kommer lämna mig.

Jag har fällt tårar idag. Tårar för min före detta elev, tårar för systemet, tårar för livet. Imorgon kommer jag berätta för mina nuvarande elever om vad jag varit med om idag. Kanske fäller jag ett par tårar till när jag gör det, kanske kommer mitt hjärta svämma över och jag måste bryta - må så vara. Men jag måste berätta, jag måste vädja och jag måste varna. Det är en av mina uppgifter som lärare och människa. Kanske den viktigaste jag har.