Att göra eld av glöd

Det är dags för terminens först kvällskonferens på mitt nya jobb, min nya skola. Vi ska få resultatet av vårens medarbetarenkät, dels lokalt på skolan men också på en kommunal nivå. Siffrorna som presenteras är låga. För låga. Det verkar som ingen förväntar sig någonting annat heller. Jag blir förtvivlad och på en fråga vi får att fundera över “Om du skulle vakna upp en morgon och komma till den perfekta skolan där alla dina önskningar har slagit in, vad skulle du möta?” så svara jag:
- Kolleger som är stolta över att vara lärare som uträttar mirakel varje dag och som vet om det.


På mitt förra jobb där jag jobbade i tre år blev jag alltid inbjuden till åttornas arbetslivsdag. Man bjuder in olika yrken som finns inom skolan och som för berätta vad just deras yrke handlar om. Eleverna får sedan skatta varje yrke efter en summa pengar där man lagt ihop våra sammanslagna löner och sätta månadslön efter vad man kommer fram till. Så det är jag som lärare, det är en städerska, en från köket, vaktmästare, skolsyster eller kurator och så rektor. När jag presenterar vad jag gör låter det så här:


“Hej, jag heter Jesper och jag är systemvetare. Fast det som skiljer mig från någon IT-nörd som pluggat ynka 4 år på KTH och som sitter framför en och samma skärm och jobbar med ett och samma operativsystem och program, är att jag i dagsläget kan och behärskar ca 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk. Dess 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk utgör varje elev som jag haft äran att möta och undervisa under mina 12 år som lärare. Säg mig, tror du att Bill Gates, Steve Jobs eller någon annan framgångsrik IT-gurur hade kunnat göra samma sak? Inte en chans! Jag är systemvetare, jag är en trollkarl, jag är en superhjälte - jag får nämligen mina elever att lära sig om vad empati, tolerans, demokrati, medmänsklighet, grammatik, språkhistoria, språkriktighet, hur man talar inför en grupp, hur man skriver för tidningar och böcker, hur man kombinerar ett antal streck till att bli ord och meningar - och det på 2000 olika språk! Snacka om multitasking! Snacka om kompetens! Snacka om att ha superkrafter! Dessutom, kära vänner - är det världens bästa yrke!”


I elevernas skattningar har jag aldrig haft en lön på under 40,000 kr/månaden.


Jag har börjat erkänna det för mig själv som om det vore någonting fult, någonting tabu bland lärare - jag har börjat se mig som en lärare som brinner för det jag gör och som älskar varje sekund av det. Under samma kvällskonferens var jag en av två av en personalstyrka på 70 pedagoger som räckte upp handen på frågan om man går till jobbet glad, förväntansfull och motiverad. Under samma kvällskonferens hör jag kolleger som undrar hur man gör för att känna arbetsglädje. Under samma kvällskonferens diskuterar man avsaknaden av resurser, pengar, teknik som boven i dramat - medan jag sitter på nålar och vill resa mig upp och säga att det skulle inte spela någon roll om eleverna har en läsplatta i varje hand, om du har miljoner i månadslön eller om din rektor skulle överösa dig med rosor varje morgon och säga hur bra du är. Det spelar ingen roll om du går på en glöd som är så svag att du själv knappt känner värmen från den.


Och det gör mig ärligt talat förtvivlad och sorgsen.


Jag tänker på barnen. Jag tänker på mina lärarkolleger. Och jag tänker på hur mycket jag vill att de ska må bra. Och jag tänker att jag skulle vilja hjälpa. Få mina kolleger att uppleva det jag ser varje gång jag går in i ett klassrum, varje gång jag sitter med en elev vars ögon plötsligt börjar tindra, varje gång en elev kommer fram till mig och vill kramas, varje gång jag mottar anonyma brev, sms eller meddelanden genom sociala medier där man tackar för lektioner, för vad jag fått betyda för dem eller för att jag hjälpt dem komma vidare. Saken är att det händer säkert mina kolleger, även de vars glöd håller på att slockna - men man märker det inte längre. Man har glömt hur man gör för att blåsa liv i glöden och få det att börja brinna igen.


Och jag vill så gärna hjälpa. Och jag försöker.


En månad in på mitt nya jobb. Det tog en vecka innan jag fick höra av mina kolleger att jag kom som en frisk vind som blåste genom de gamla tråkiga lokalerna. Jag kommer till skolan iklädd en fånig kilt på fredagar (japp, det är sant), jag sjunger högt i korridorerna, jag berättar solskenshistorier som jag varit med om som lärare och jag är glad, sprudlande glad, hela tiden. Kanske räcker det för vissa. Jag hoppas det. Några kolleger har redan börjat klä sig i skjorta på fredagar (ingen i kilt än, men snart…), några har börjat skoja till det lite mer med eleverna. Det känns så klart bra och det känns så klart underbart om jag nu kunnat få vara en frisk vind.


Vad mer kan jag göra, undrar jag. Jag är ny på skolan, jag har inte riktigt börjat våga “ta för mig”. Än. Men snart, tänker jag.


Men det finns ett problem som jag brottas med:
- För varje gång jag blåser på andras glöd, märker jag att min egen eld veknar.
Det blir tungt, helt enkelt. Jag vet att jag inte kan rädda alla mina elever även om jag gör allt för dem. Kan jag även rädda mina kolleger? Till vilket pris? Jag vet inte.


Om ärligheten ska fram, så har jag allt mer börjat tänka i banor som att lämna undervisningen och bara fokusera på individer. Kanske föreläsa för barn och ungdomar om tolerans, medmänsklighet och empati. Kanske bara peppra trötta lärare med upplyftande peptalk om hur fantastiska de är, hur viktiga de är och vilka hjältar de är.


Nä, jag vet inte. Det enda jag vet är jag imorgon åker till jobbet och förutom att förändra 70 ungdomars liv och framtid, ska jag ta mig tusan också krama varenda kollega jag möter. För en kram kan, och det vet jag och det har jag sett, om än för en stund blåsa liv i en annars döende glöd. Tror du mig inte? Jag gör det. Just watch me!