"Finns det wifi?" - Om en skola i tiden, där den borde vara.

Mitt under genomgången av information runt nästa veckas lägerskola med klass 7A, min mentorsklass, räcker en pojke upp handen och frågar:
- Finns det Wifi?
Jag och min jämnåriga kollega tittar på varandra, börjar skratta och säger:
- Nä, det gör det inte! Dessutom så vill vi att ni lämnar era mobiler hemma.
Protesterna är högljudda, öronbedövande och eleverna är i uppror. Inte på riktigt så klart, de vet att vi skojar. Och det gör vi. Så klart. Men inte vad gäller wifi, det är vi säkra på att det inte finns.
- Om vi inte får ha med oss mobilerna, va fan ska vi då göra på kvällen, undrar någon.
- Vi ska sjunga runt lägerelden, leka lekar och mysa, utropar jag entusiastiskt.
De köper det. De ser fram emot en klassresa med två hyfsat unga mentorer som fortfarande är lite coola och inte så stela och tråkiga som lärare annars gärna kan vara. En vecka i förväg vågar jag nästan sia om att det kommer bli så; jag kommer slita fram guran vid lägerelden, vi kommer sjunga, grilla korv och marshmallows och ha det riktigt mysigt. Och mobilerna ligger i våra fickor och vi glömmer dem för en stund.


För så gick det nämligen till förr. Förr då det inte fanns några mobiltelefoner, då internet inte fanns, då vi åkte i kollektivtrafiken med pappersremsor, då vi gick till banken för att sätta in och ta ut pengar, då vi hade ett par stycken tevekanaler och då vi skapade blandband genom att i timmar sitta vid radion och “Tracks”, med fingret på inspelningsknappen. Då var det mysigt. Då var fredagsmys verkligen chips och “Razzel” med Lennart Swahn. Då bråkade jag och syrran om vem som fick flest chips och jag krossade mina till småsmulor i tron om att det på så sätt skulle bli mer. Syrran vann alltid. Hon var dessutom sparsam - hon hade sina chips kvar när jag hade ätit upp mitt.


Jag fnissar länge åt det pojken sa i klassrummet och jag delar gladeligen vidare mitt vittnesbörd:
- ...och så säger Gustav “Finns det wifi?”!
Vi skrattar. Jag och mina lärarkolleger skrattar så vi nästan gråter. För det är så typiskt dagens ungdom. Att aldrig liksom slappna av, att alltid vara online, inloggad, påloggad, incheckad. “Oj vad det måste vara jobbigt för dem”, tänker vi och börjar planera mobilfria dagar, utflykter där vi minsann ska låta mobilerna stanna i skåpet, eller en hel vecka utan teknik i klassrummet - istället för att titta på teveprogram, surfa på webbsidor, lyssna på streamade “Sommar i P1”, så ska vi skapa våra egna. Genidrag! Fan vad bra vi är som räddar våra ungdomar från allt det där moderna!


Låt oss ta en titt på vad det står i den lag, LGR11, som vi lärare är satta att följa, undervisa efter och ha som mål med vår undervisning. Eftersom jag är lite för lat för att skriva allt tänker jag istället tvinga dig klicka fram medelst mus en redan skapad sammanställning.



Allt detta är nytt i LGR11. Det fanns inte av självklara skäl med i LPO 94 (det händer saker i världen under 17 år, om du av någon anledning missat det). Och det var egentligen på tiden. LGR11 är om man ser det krasst, ungefär 10 år efter. För att inte tala om skolorna. Och om pedagogerna.


Det heter att utan kristendomen skulle världen se annorlunda ut idag vad gäller teknik, forskning och utveckling. Huruvida det är sant spekulerar jag inte i, men nog står kristendom och religion för ett konservativt tänk där. Uppenbart bara man begrundar att man låter en två tusen år gammal skrift styra ens liv. Men det här handlar inte om då - det handlar om nu. Om religionen nu bromsat utvecklingen mest så hamnar nog skolan på en icke hedrande andra plats. Och det är motsägelsefullt så det skriker om det.


Utbildning är en möjlighet för många, en räddning för flera och en väg till livskvalitet för alla. När unga Malala i Pakistan för en tid sedan blev skjuten i ansiktet av människor som mycket väl inser kraften i kunskap och som använder den som ett maktredskap, är det så långt från den verklighet vi lever i man kan komma. Det finns ett antal länder och områden där utbildning och kunskap medvetet fråntas människor just för att det är ett hot mot makten. Allt Malala ville var att hon och andra flickor och kvinnor i Pakistan ska få gå i skolan - därför utsattes hon för mordförsök. Utbildning och kunskap är för fler än vi vågar se, en väg ut ur fattigdom och förtryck.


I Sverige är det så klart annorlunda. Ingen riskerar att mördas för att man vill gå i skolan. Tack och lov. Sverige är ett framstående land som inom många områden leder utvecklingen och Sverige har ett gott rykte runt om i världen. Det svenska samhället är idag i allra högsta grad högteknologiskt och vår vardag är mer eller mindre beroende av teknik. Här är utbildning en rättighet som alla ska åtnjuta och ha rätt till och målet för vår verksamhet är att säkerställa att Sverige i framtiden fortfarande leder utvecklingen och använder sin kunskap för att göra gott  inte bara på hemmaplan utan runt om i världen. En sådan viktig samhällsfunktion som skola borde därför befinna sig i nuet, I verkligheten och med alla medel också ligga i framkant. Så är inte fallet idag i de svenska grundskolorna.


Det finns flera problem här och det går inte att skylla på en instans utan ansvaret ligger på många. Dels på styrande politiker som prioriterar och sitter på pengarna och dels lärarkåren. Förra kunde jag se att det handlade om generationer. Att den äldre generationen lärare var mycket fientligt inställda till digital teknik i klassrummet. Senare har jag förstått att det faktiskt inte enbart handlar om ålder utan snarare en syn på den yngre generationen, våra barn och ungdomar i skolan. För när jag skrattar 13-åriga ungdomar i ansiktet som undrar om det finns wifi på lägergården, så har jag inte förstått någonting. Och ändå har jag till yrke att finnas bland dem nästan två hundra dagar om året. Den som görs till åtlöje här är jag, inte ungdomen.


Den rädsla för teknik och digitala verktyg som finns inom skolan är stigmatiserande för ett av skolans stora problem: att anpassa sig och verka i nuet. Tendenser till ett förakt gentemot förändring och barn och ungdomar finns också. Det är ett under att våra unga fortfarande går vidare till att göra stordåd och leda utvecklingen, men frågan är hur länge till. Hur länge kan vi fortsätta plocka in våra högteknologiska och moderna barn och ungdomar in i en verksamhet som inte verkar förstått överhuvudtaget vad som sker utanför skolans väggar? När säger det stopp?


När lgr11 dök upp jublade många lärare runt om i landet. Lärare som ville, hade kunskap och såg vikten av att få in skolan i nuet. Dessvärre motarbetas man fortfarande av kommuner som inte satsar och av kolleger som fortfarande vill hålla tillbaka utvecklingen. Runt om i landet finns därför hundra tusentals elever som borde redan vid läsårsstart se att man inte mår målen. Just för att motståndet inom skolan är för stort, motståndet inom kommunerna likaså och för att det verkar finnas en allmän åsikt om att skolan på något obegripligt sätt faktiskt ska hållas utanför det övriga samhället.


Jag har börjat en nu lärartjänst på en grundskola i Solna. Det arbete och tid jag lagt under tidigare år på att modernisera min undervisning och använda metoder som gynnar dagens ungdomar, visade sig vara slöseri med tid. Här finns förutom prat från ansvariga politiker att datorer minsann ska komma (sedan ett par år tillbaka) absolut ingenting som garanterar mina elever att nå kunskapskraven enligt lgr11. Det jag måste göra är att bekosta mitt egna 4g-modem om jag vill kunna använda mig av internet i min undervisning. Jag har min egna laptop eftersom den stationära dator vi har delas av 8 pedagoger. Förmodligen kommer jag behöva ta dit min egna skrivare eftersom den som finns allt som oftast inte fungerar.
Eller….
Gå tillbaka till lpo94, en pedagogik som bygger på ett jordbruksaamgälle och göra ansluta mig till resten av skolsverige som fortfarande befinner sig i början av 80-talet. Och säga till mina elever att jag inte kan godkänna dem för att jag inte får de verktyg jag behöver för att göra det.


När det nästan dagligen skrivs om hur den svenska skolan befinner sig i en kris, hur elevernas kunskaper rasar i internationella mätningar, söker vi svar lite här och där utan att komma fram till någonting. Malala i Pakistan dog nästan för rätten att gå i skolan, här i Sverige beskyller vi barnen för att inte vara tacksamma, för att inte ta chansen eller för att vara lata och odisciplinerade. Och där är vi igen - vi skrattar dem rakt upp i ansiktet och hånar dem för att de är som de är, lever som de gör och det i en värld vi, den äldre generationen, skapat och utvecklat. Det rimmar illa. Mycket illa.


Kan svaret på frågan varför våra elever i Sverige halkar efter vad gäller kunskap, vara så enkelt som att den svenska skolan och de svenska lärarna halkat efter vad gäller utveckling, förnyelse och modern metodik och pedagogik? Självklart är det ett svar av många, men också ett svar som i allra högsta grad är intressant och som bör tas på allvar.


Vill vi ha en Skola för Alla, måste vi också se till att den också verkar i dagens samhälle och inte i gårdagens. Så länge den inte befinner sig här och nu, kommer allt fler barn ramla mellan stolarna och den nedåtgående kunskapstrenden fortsätta nå bottenvärden. Det säger sig självt. En skola där vi diskuterar förbud mot mobiltelefoner tyder på att vi har inte förstått någonting.