Likabehandlingsarbete efter Lundsberg - jag skäms

(mobilbloggat)

De senaste dagarna har jag jublat över att en skola, och en uråldrig skolform som inte borde finnas i ett modernt Sverige, har tvingats stänga ner. Det hedrar Skolinspektionen.

De senaste dagarna har jag också avslöjat både för mig själv och min omgivning min syn och mina fördomar mot en överklass. Jag har twittrat och Facebook-uppdaterat saker som "Välkomna till verkligheten", "...gråt inte, pappa köper väl en superlärare till dig" (påhittade, men med samma innebörd efter självrannsakan). Samma ton har jag sett och hört från kolleger inom skola och barnomsorg.

Och plötsligt när jag läser det öppna brevet från Gustaf Littorin, ordförande i elevrådet på Lundsberg samt efterföljande läsarkommentarer, slår det mig att jag borde skämmas ögonen ur mig, låsa in mig på kammaren och utvärdera mina egna värderingar och framförallt mina fördomar. Speciellt som brinnande toleransförespråkare och som den medmänniska jag trots allt vill vara.

Jag tittar på bilder av gråtande ungdomar som plötsligt inte har en skola att gå till, som plötsligt måste spridas vind för våg över hela landet och förlora en trygghet och vänskap man levt med under många år. Och jag känner ingenting. Jag är tvärtom kall, kanske lite skadeglad.

Fast det förändras nu. För jag börjar känna en stark skam.

En skam som får mig att ifrågasätta min lämplighet som lärare nu när mina fördomar plötsligt blivit synliggjorda i tanke och handling. Det är med mening jag uteslöt att nämna de elever på Lundsberg som blivit fysiskt och psykiskt kränkta, torterade och misshandlade av människor som självklart är att betrakta som brottslingar efteråt. För där finns inga fördomar från min sida - brottsoffer och brottslingar finns i alla samhällsklasser och alla andra grupper.

När jag ingår i skolans likabehandlingsarbete predikar jag att man inte kan, får eller ska värdera kränkningar, sorg eller andra upplevelser och känslor. Vem som helst kan och får känna sig kränkt och sårad och det måste respekteras. Gråtande och kränkta elever som känner sig utpekade i media och på sociala medier på Lundsberg är lika kränkta och ledsna som någon annan - och det är skamligt om jag som skolpersonal inte behandlar dem på samma sätt som någon annan.

Vad ska jag göra nu?

Jag känner skam och jag skriver den här texten, kanske för att visa att jag förändrats. Inte kanske, jag har tänkt om. Jag lämnar min kammare med en ny insikt. Kan jag fortsätta som lärare och likabehandlingsförespråkare? Jag hoppas det.

Men först måste jag omvandla min skam till handling och låta det mynna ut i en ny nyttig läxa som jag efter läxförhör, klarat med ett skinande A.

Att prata HBTQ och tolerans som hetero

För inte alls så länge sedan, typ 20 minuter sedan, knackadedet på dörren till mitt klassrum där jag sitter och rättar diagnostiska prov. Ett okänt huvud dyker upp, elev som jag inte träffat.
“Ursäkta”, säger han försiktigt. Jag tittar upp och ler på det där vanliga sättet som jag brukar le på när elever kommer till mig (stort, varmt och välkomnande).
“Jaha, unge man, vad kan jag göra för dig?”
Han tar ett steg in i klassrummet, stänger dörren och tittar ned på skorna.
“Jo, jag undrar...gillar du killar?”
Han vill egentligen inte fråga, men nyfikenheten håller förmodligen på att äta upp honom inifrån, jag ser det på honom.
“Hur menar du?”, undrar jag och håller kvar mitt leende. Jag vet mycket väl vad han menar eftersom jag odlat ett frö i eleverna i andra klasser.
“Ja, alltså...är du bög?”
“Varför undrar du?”, frågar jag försiktigt.
“Nä, jag vet inte...de andra säger det…”, fortsätter han, klart röd i ansiktet.
“Då säger jag som jag säger till de andra - spelar det någon roll?”
Han tittar på mig, ler stort och börjar gå mot dörren samtidigt som han säger:
“Nä, inte ett dugg”
“Vänta”, ropar jag halvhögt. “Om du vill veta så nej, jag är inte bög. Men vi kan väl låta de andra tro det ett tag?”
Han skiner upp, nickar och försvinner ut genom dörren.


Jag läser en artikel i en av lärarfackens tidningar om en kollega som mot sin vilja blev “outad” i sin skola och höll på att bryta ihop av pressen och ångesten inför vad som skulle hända. En ångest som visade sig vara onödig eftersom han snarare märkte tvärt emot vad han trodde, en mycket tolerant stämning bland eleverna. Det är märkvärdigt på alla sätt och vis och det är också det jag spinner på, går igång på och utnyttjar.


För hur gör man bäst som en heterosexuell lärare som vill prata tolerans och ta upp HBTQ-frågan med eleverna? Jag vet inte, men min lösning blev att helt enkelt utge mig för att vara homosexuell själv. Jag tänker att jag har ingenting att förlora, tvärt om. Hela min uppenbarelse i övrigt skriker fördomar: jag är fet, jag är en man med stora tuttar, jag köper kläder på Dressmann, jag är blatte och svartskalle och jag har glasögon - självklart kan jag även låtsas vara bög ett tag om det hjälper mig i mitt likabehandlingsarbete och toleransundervisnig.
 
Så har det blivit, helt enkelt. Jag pratar om mig som blatte och fetto och bög och jag frågar alltid mina elever den där frågan som man tvingas fundera och reflektera över:
“Spelar det någon roll? Gör det mig till en sämre lärare och människa?”
Och hallå, jag har aldrig under alla mina samtal jag haft med elever mött en enda som sagt “Nej, du duger inte och ja, det spelar roll.”


Tolerans är det hetaste ordet i dag och jag lägger all min kraft och energi på att väva in det i min undervisning. Det finns ingenting som säger att en lärare ska eller ens får vara personlig och självutlämnande i sin läraroll. Med mina förmågor, det läge jag har att förändra, bryta normer och få ungdomarna att tänka till, känner jag att det vore synd att inte utnyttja det. Och när tiden är mogen, oftast när eleverna går ut nian (vissa klasser har fått vänta i två tre år på att få veta sanningen), säger jag som det är:

“Jag är heteroseuxuell så det skriker om det!”

Status och stolthet går hand i hand - någonting annat vet jag inte om

  Jag har varit lärare i runt 12 år om man räknar med studieavbrott och vikariat, ändå känner jag mig inte speciellt duktig på att vara lärare. Min förmåga att vara självkritisk är så klart en hjälp, men min oförmåga att förändra mig och förändra mitt arbetssätt är någonting som jag också vet är till en last.  Beroende på humör kan jag känna mig stolt över den jag är på jobbet och ta till mig komplimanger och beröm. Dessvärre handlar det mesta om min person och kanske inte direkt min lärarroll även om de två går hand i hand.
   Jag är mycket väl medveten om vad jag är dålig på, vissa så grundläggande saker som att ha koll på frånvaro, skriva LPP:er och planera lektioner. Typiska saker som förväntas att en lärare ska vara duktig på, helt enkelt. Jag vet också vad jag är bra på - skapa relationer med elever och kolleger, skapa ett tillåtande och utvecklande klassrumsklimat, få elevernas förtroende och entusiasmera eleverna till lärande.
  I bland undrar jag om det ena måste utesluta det andra. Om jag ska bli “bättre lärare” behöver jag onekligen lägga mer tid på det administrativa och mindre tid på eleverna och ibland känns det som om jag gör ett medvetet val. För det administrativa är tråkigt, ofta känns det onödigt men framför allt gör det mig till en tråkigare människa och lärare. Det är nämligen viktigt för mig att trivas med det jag gör och som det är nu, när jag medvetet eller omedvetet, prioriterar eleverna främst, så gör det mig till en gladare och lyckligare människa. Så har det alltid varit.
  Därför ser du mig sällan vid mitt skrivbord eller i lärarrummet. Det är samma sak när jag på somrarna är ute och reser som språkreseledare - du hittar mig där ungdomarna är. Inte i fikarummet eller arbetsrummet. Jag tycker ärligt att det är både roligare, trevligare och mer givande att umgås med unga än med vuxna.
   Det fanns en tid där jag hade dåligt samvete över mina prioriteringar, speciellt eftersom yrket i allt större utsträckning handlar om mer administrativt arbete än egentlig undervisning. Jag kände mig sämre som lärare för jag visste att mina kolleger och min skolledning ansåg att jag slarvade med “den andra biten” av yrket. Nu har jag inte fått det bekräftat att någon elev tagit skada av det, utan det är snarare tvärt om men jag tänker att jag fortsätter tills dess att läraryrket blir så uppstyrt och reglerat att det inte finns utrymme för mig. Då glädjen jag känner inför en arbetsdag försvinner - då byter jag bana, sadlar om och försöker hitta någonting annat. För jag tror nämligen inte man kan vara superduktig på både det administrativa och det andra utan att antingen vara en slags superhjälte eller så bränner man ut sig illa kvickt. Det gör yrket inte bara komplext utan även i någon mån självutplånande - den bästa läraren enligt lag, arbetsbeskrivning och idé har en kort karriär idag.
 Det heter att dagens lärare inte längre är lärare utan en kombination mellan en mängd olika yrken, ändå är det lärare du blir och studerar till på lärarutbildningarna och sedan förväntas du att behärska de andra utan utbildning i dem. Samtidigt som jag kan tycka att det är just tjusningen med yrket, att det är så brett och mångfasetterat, kan jag också se att det gör att det det ställer, ibland, orimliga krav på den person som tar sig utmaningen. Vem som helst klarar det inte. Vem som helst äger inte rätt värderingar, rätt sociala förmågor, rätt egenskaper eller rätt psyke, för den delen. Att ha klarat mig i tolv år som lärare och fortfarande går till jobbet sprudlande glad och på små rosa moln, är nog få förunnat. Och det är det här som gör läraryrket speciellt och det är det här som gör lärare till speciella människor - och det är det här man borde använda för att få tillstånd lite status, som tydligen mer eller mindre är borta enligt vissa. Jag har ingen aning om vad man pratar om då.
 Status. Jag vet inte riktigt vad det är, om jag ska vara ärlig. Eller varför jag behöver det. Eller om det skulle förändra någonting. Ett papper där det står att jag är “legitimerad att undervisa”, är det status? Eller ett par tusen kronor mer i börsen på löningsdagen? Nä, jag tror hela den där diskussionen har tappat fotfästet och blivit till någonting som definitivt skadar mer än hjälper. Därför lägger jag mig sällan i debatter och diskussioner runt lön och status. Därför reser jag på mig och går när kollegerna kommer igång i fikasoffan. Därför följer jag inte speciellt många lärare på Twitter eller andra sociala medier.
 Jag tror nämligen att status och stolthet går hand i hand men det måste börja med stolthet. 10 000
kronor mer i månaden kommer inte göra mig stoltare över att vara lärare, ett papper som bevis på att jag kan (?) undervisa kommer inte heller göra det och ett debattklimat där jag utpekas som den gnälligaste yrkeskategoring, definitivt inte. Vad som gör mig stolt är att lyckas med det jag gör, inte så mycket den jag är eller den yrkeskår jag tillhör. Och jag känner mig ofta stolt över det jag gör och jag känner ofta att det ger mig status bland mina elever och deras föräldrar. Det räcker gott och väl för mig. Och om jag skulle ta del av debatten som sker dagligen bland lärarkolleger och andra “vetandes”, vet jag att jag bara blir deprimerad.



Jag värnar om och vårdar min stolthet och det är när jag går genom skolans korridorer med högt huvud och säkra och stolta steg, det är då jag känner att jag har status. Stolthet och status kommer inifrån och det bästa av allt - den smittar!



"Finns det wifi?" - Om en skola i tiden, där den borde vara.

Mitt under genomgången av information runt nästa veckas lägerskola med klass 7A, min mentorsklass, räcker en pojke upp handen och frågar:
- Finns det Wifi?
Jag och min jämnåriga kollega tittar på varandra, börjar skratta och säger:
- Nä, det gör det inte! Dessutom så vill vi att ni lämnar era mobiler hemma.
Protesterna är högljudda, öronbedövande och eleverna är i uppror. Inte på riktigt så klart, de vet att vi skojar. Och det gör vi. Så klart. Men inte vad gäller wifi, det är vi säkra på att det inte finns.
- Om vi inte får ha med oss mobilerna, va fan ska vi då göra på kvällen, undrar någon.
- Vi ska sjunga runt lägerelden, leka lekar och mysa, utropar jag entusiastiskt.
De köper det. De ser fram emot en klassresa med två hyfsat unga mentorer som fortfarande är lite coola och inte så stela och tråkiga som lärare annars gärna kan vara. En vecka i förväg vågar jag nästan sia om att det kommer bli så; jag kommer slita fram guran vid lägerelden, vi kommer sjunga, grilla korv och marshmallows och ha det riktigt mysigt. Och mobilerna ligger i våra fickor och vi glömmer dem för en stund.


För så gick det nämligen till förr. Förr då det inte fanns några mobiltelefoner, då internet inte fanns, då vi åkte i kollektivtrafiken med pappersremsor, då vi gick till banken för att sätta in och ta ut pengar, då vi hade ett par stycken tevekanaler och då vi skapade blandband genom att i timmar sitta vid radion och “Tracks”, med fingret på inspelningsknappen. Då var det mysigt. Då var fredagsmys verkligen chips och “Razzel” med Lennart Swahn. Då bråkade jag och syrran om vem som fick flest chips och jag krossade mina till småsmulor i tron om att det på så sätt skulle bli mer. Syrran vann alltid. Hon var dessutom sparsam - hon hade sina chips kvar när jag hade ätit upp mitt.


Jag fnissar länge åt det pojken sa i klassrummet och jag delar gladeligen vidare mitt vittnesbörd:
- ...och så säger Gustav “Finns det wifi?”!
Vi skrattar. Jag och mina lärarkolleger skrattar så vi nästan gråter. För det är så typiskt dagens ungdom. Att aldrig liksom slappna av, att alltid vara online, inloggad, påloggad, incheckad. “Oj vad det måste vara jobbigt för dem”, tänker vi och börjar planera mobilfria dagar, utflykter där vi minsann ska låta mobilerna stanna i skåpet, eller en hel vecka utan teknik i klassrummet - istället för att titta på teveprogram, surfa på webbsidor, lyssna på streamade “Sommar i P1”, så ska vi skapa våra egna. Genidrag! Fan vad bra vi är som räddar våra ungdomar från allt det där moderna!


Låt oss ta en titt på vad det står i den lag, LGR11, som vi lärare är satta att följa, undervisa efter och ha som mål med vår undervisning. Eftersom jag är lite för lat för att skriva allt tänker jag istället tvinga dig klicka fram medelst mus en redan skapad sammanställning.



Allt detta är nytt i LGR11. Det fanns inte av självklara skäl med i LPO 94 (det händer saker i världen under 17 år, om du av någon anledning missat det). Och det var egentligen på tiden. LGR11 är om man ser det krasst, ungefär 10 år efter. För att inte tala om skolorna. Och om pedagogerna.


Det heter att utan kristendomen skulle världen se annorlunda ut idag vad gäller teknik, forskning och utveckling. Huruvida det är sant spekulerar jag inte i, men nog står kristendom och religion för ett konservativt tänk där. Uppenbart bara man begrundar att man låter en två tusen år gammal skrift styra ens liv. Men det här handlar inte om då - det handlar om nu. Om religionen nu bromsat utvecklingen mest så hamnar nog skolan på en icke hedrande andra plats. Och det är motsägelsefullt så det skriker om det.


Utbildning är en möjlighet för många, en räddning för flera och en väg till livskvalitet för alla. När unga Malala i Pakistan för en tid sedan blev skjuten i ansiktet av människor som mycket väl inser kraften i kunskap och som använder den som ett maktredskap, är det så långt från den verklighet vi lever i man kan komma. Det finns ett antal länder och områden där utbildning och kunskap medvetet fråntas människor just för att det är ett hot mot makten. Allt Malala ville var att hon och andra flickor och kvinnor i Pakistan ska få gå i skolan - därför utsattes hon för mordförsök. Utbildning och kunskap är för fler än vi vågar se, en väg ut ur fattigdom och förtryck.


I Sverige är det så klart annorlunda. Ingen riskerar att mördas för att man vill gå i skolan. Tack och lov. Sverige är ett framstående land som inom många områden leder utvecklingen och Sverige har ett gott rykte runt om i världen. Det svenska samhället är idag i allra högsta grad högteknologiskt och vår vardag är mer eller mindre beroende av teknik. Här är utbildning en rättighet som alla ska åtnjuta och ha rätt till och målet för vår verksamhet är att säkerställa att Sverige i framtiden fortfarande leder utvecklingen och använder sin kunskap för att göra gott  inte bara på hemmaplan utan runt om i världen. En sådan viktig samhällsfunktion som skola borde därför befinna sig i nuet, I verkligheten och med alla medel också ligga i framkant. Så är inte fallet idag i de svenska grundskolorna.


Det finns flera problem här och det går inte att skylla på en instans utan ansvaret ligger på många. Dels på styrande politiker som prioriterar och sitter på pengarna och dels lärarkåren. Förra kunde jag se att det handlade om generationer. Att den äldre generationen lärare var mycket fientligt inställda till digital teknik i klassrummet. Senare har jag förstått att det faktiskt inte enbart handlar om ålder utan snarare en syn på den yngre generationen, våra barn och ungdomar i skolan. För när jag skrattar 13-åriga ungdomar i ansiktet som undrar om det finns wifi på lägergården, så har jag inte förstått någonting. Och ändå har jag till yrke att finnas bland dem nästan två hundra dagar om året. Den som görs till åtlöje här är jag, inte ungdomen.


Den rädsla för teknik och digitala verktyg som finns inom skolan är stigmatiserande för ett av skolans stora problem: att anpassa sig och verka i nuet. Tendenser till ett förakt gentemot förändring och barn och ungdomar finns också. Det är ett under att våra unga fortfarande går vidare till att göra stordåd och leda utvecklingen, men frågan är hur länge till. Hur länge kan vi fortsätta plocka in våra högteknologiska och moderna barn och ungdomar in i en verksamhet som inte verkar förstått överhuvudtaget vad som sker utanför skolans väggar? När säger det stopp?


När lgr11 dök upp jublade många lärare runt om i landet. Lärare som ville, hade kunskap och såg vikten av att få in skolan i nuet. Dessvärre motarbetas man fortfarande av kommuner som inte satsar och av kolleger som fortfarande vill hålla tillbaka utvecklingen. Runt om i landet finns därför hundra tusentals elever som borde redan vid läsårsstart se att man inte mår målen. Just för att motståndet inom skolan är för stort, motståndet inom kommunerna likaså och för att det verkar finnas en allmän åsikt om att skolan på något obegripligt sätt faktiskt ska hållas utanför det övriga samhället.


Jag har börjat en nu lärartjänst på en grundskola i Solna. Det arbete och tid jag lagt under tidigare år på att modernisera min undervisning och använda metoder som gynnar dagens ungdomar, visade sig vara slöseri med tid. Här finns förutom prat från ansvariga politiker att datorer minsann ska komma (sedan ett par år tillbaka) absolut ingenting som garanterar mina elever att nå kunskapskraven enligt lgr11. Det jag måste göra är att bekosta mitt egna 4g-modem om jag vill kunna använda mig av internet i min undervisning. Jag har min egna laptop eftersom den stationära dator vi har delas av 8 pedagoger. Förmodligen kommer jag behöva ta dit min egna skrivare eftersom den som finns allt som oftast inte fungerar.
Eller….
Gå tillbaka till lpo94, en pedagogik som bygger på ett jordbruksaamgälle och göra ansluta mig till resten av skolsverige som fortfarande befinner sig i början av 80-talet. Och säga till mina elever att jag inte kan godkänna dem för att jag inte får de verktyg jag behöver för att göra det.


När det nästan dagligen skrivs om hur den svenska skolan befinner sig i en kris, hur elevernas kunskaper rasar i internationella mätningar, söker vi svar lite här och där utan att komma fram till någonting. Malala i Pakistan dog nästan för rätten att gå i skolan, här i Sverige beskyller vi barnen för att inte vara tacksamma, för att inte ta chansen eller för att vara lata och odisciplinerade. Och där är vi igen - vi skrattar dem rakt upp i ansiktet och hånar dem för att de är som de är, lever som de gör och det i en värld vi, den äldre generationen, skapat och utvecklat. Det rimmar illa. Mycket illa.


Kan svaret på frågan varför våra elever i Sverige halkar efter vad gäller kunskap, vara så enkelt som att den svenska skolan och de svenska lärarna halkat efter vad gäller utveckling, förnyelse och modern metodik och pedagogik? Självklart är det ett svar av många, men också ett svar som i allra högsta grad är intressant och som bör tas på allvar.


Vill vi ha en Skola för Alla, måste vi också se till att den också verkar i dagens samhälle och inte i gårdagens. Så länge den inte befinner sig här och nu, kommer allt fler barn ramla mellan stolarna och den nedåtgående kunskapstrenden fortsätta nå bottenvärden. Det säger sig självt. En skola där vi diskuterar förbud mot mobiltelefoner tyder på att vi har inte förstått någonting.