Själv är bäste dräng - att välja ensamhet

Min fantastiska syster har två underbara barn som jag älskar över allt annat. Som lärare träffar jag hundratals fantastiska barn och ungdomar som jag älskar över allt annat. Men det blir problem. Tyvärr. För jag är 38 år, snart 40, ensam, singel, utan barn eller ens planer på att skaffa barn. Får många är det obegripligt. För mig är det ett val.

Jag är barnkär. Jag är ungdomskär. Jag fäster mig snabbt vid elever och ungdomar jag möter i mitt jobb. Jag är beredd att göra mitt yttersta för dem. De är viktigare än jag. Så är det. Så har det alltid varit.

Och än så länge, så trivs jag med det. Jag är singel. Jag är ensam. Jag har ingen kvinna som kramar mig, ingen som håller om mig när jag vill, ingen som städar min lägenhet... Just så. Ingen som städar min lägenhet. Ibland får jag nämligen, genom att iaktta andra, känslan att det är därför man skaffar en partner. Ett sällskap. En städerska. Någon som fixar och donar.

De jag älskar, de jag uppskattar, de jag är villig att göra allt för - ja, de kommer aldrig att städa min lägenhet.

Så jag är trött. Trött på att samhället någonstans kräver att jag som snart 40-årig man, hetero- eller homosexuell man (se, jag kommer aldrig berätta vad) ska ha familj och barn. Framför allt inte leva ensam.

Men ibland känner jag så här: om jag hade en person som tog upp min tid, tog min passion och kärlek, skulle det innebära att det blir mindre av det till mina elever. Och där jag är nu, idag, i mitt liv, är det inte vad jag vill. Jag är lärare. Jag vill fortsätta känna mig fäst vid mina elever, vid ungdomar, och fortsätta känna att det är där mitt hjärta finns.

Så ja. Jag har barn. Jag har en familj. Jag har genom åren haft ett tusental barn och ett hundratal syskon i fantastiska lärarkolleger.Och det du - det räcker för mig. Jag får min dos av barn och familj. För det är min svaghet: jag förälskar mig i ungdomar snabbt och tidigt. Även om det är ungdomar jag möter på mina språkresor om somrarna, elever som jag här äran att finnas bland under en tid - så är det kärlek. En annan sorts kärlek, må hända. Men en kärlek som jag just nu lever på och ser som viktigast.

Alla mina elever i skolan.
Alla mina ungdomar på språkresor.
Alla före detta elever.
Alla jag möter.

Ni gör mig. Fullständig.