Därför önskar jag att Sverige inte ställer upp i Sochi 2014

Jag ska försöka ge min tanke om varför jag tycker att Sverige inte ska åka till Sochi i vinter för att delta i de Olympiska spelen 2014. Men innan så vill jag säga att en bojkott är plan B. Plan A vore att de svenska idrottarna på eget bevåg faktiskt stannade hemma. Det skulle om någonting visa ett ställningstagande som skulle eka över hela världen. Men låt oss återkomma till det.
Jag har ett ganska okomplicerat förhållningssätt till idrott och idrottare. Jag är knappt inte intresserad alls med undantag av internationella mästerskap. Snarare så kan jag tycka att elitidrott är kanske något av det mest egoistiska en person kan göra - att tillbringa år och dar tränandes för att kunna hoppa längre eller springa fortare. Den personliga prestationen står alltså i centrum, inte någon annan och det enda som ens hårda arbete kan skänka andra är spänning, glädje (vilket jag heller inte förstår) och eufori när vederbörande lyckas. På det sättet visar alla idrottsintresserade det motsatta - att glädjas över andras framgångar och lida över andras motgångar. Idrottarens egna motivation tycks alltid ligga och bygga runt en enda person  
Jag äger alltså inget intresse vad gäller idrott och jag utövar ingen idrott själv. Vissa skulle hävda att det gör mig inkompetent att uttrycka mig om saken, vilket skulle vara ett knepigt resonemang. Framför allt eftersom jag är desto mer kompetent inom skälet till varför jag då önskar att Sverige inte åker till Sochi i vinter - mänskliga rättigheter, HBTQ-frågor och omvärldsanalys. Och för mig så kommer mänskliga rättigheter alltid vara viktigare än individuella prestationer och kanske en medalj att hänga runt halsen.
Så vad är problemet med OS i Sochi? Det hade inte behövt vara speciellt stora problem om vi den senaste tiden inte bevittnat människor som brutalt slås ned, torteras, fängslas och diskrimineras - allt mer eller mindre tillåtet i Ryssland enligt lag och som ibland också uppmuntras. De människor vars mänskliga rättigheter här kränks på värsta sätta är HBTQ-personer. Människor som bland annat blir kära i det egna könet. Det här händer i värdlandet för OS 2014, år 2013, idag, nu. Och president Putin gillar det.
Men hallå, vad har idrott med det här att göra? Och hur kan du begära att idrottare som tränar hårt under flera år inför ett mästerskap inte ska få åka dit?
Tack för att du frågar. På fråga A vill jag svara: idrott på elitnivå har i största grad med det här att göra. Även i ett land som Sverige så är det medialt laddat och stort när en elitidrottare kommer ut som homosexuell. Vem minns inte Anjas sommarprogram eller Hyséns steg ut ur garderoben för inte alls så länge sedan? När elitidrottare kommet ut skrivs det kilometerlånga texter om det och nu för tiden i goda ordalag. Men så har det inte alltid varit. Och definitivt inte i Ryssland.
Internationella tillställningar är politik vare sig vi vill eller inte. Eurovision Song Contest har blivit allt mer politik de senaste årtionden, fotbolls-EM och VM likaså. De Olympiska Spelen kanske mer än någon annan tävling. Det måste bli politik när värdlandet mer eller mindre satsar sitt lands förmögenhet på spelen, något annat finns inte. Den idrottsman eller idrottsintresserade som inte ser det är ute och cyklar. Hur mycket vi gärna vill att det "bara ska vara idrott" är det inte det. Därför har det här ytterst mycket med idrott att göra. Framför allt eftersom det kan påverka, förändra och förbättra.
Hur märkligt det än förefaller för mig att någon spenderar sitt liv på att springa fortare och hoppa högre, så är det många som finner något sorts nöje i det och det är tydligt att en elitidrottare idag följs av miljoner människor som delar dennes framgångar och motgångar likt en rockstjärna eller filmstjärna. Länge känns det som om idrottsstjärnor dock har särbehandlas, att samma krav på dem som andra offentliga personer inte riktigt ställts. Jag kan tycka att det måste bli ändring på det. En individ eller ett lag med så många fans och som slår an en känslomässig sträng hos så många, behöver börja ta sitt ansvar. Och det fyra års hård träning till trots.
Så ja, jag respekterar människor hårda arbete men på samma sätt som jag arbetar hårt för att utbilda mig under fem år, skaffa ett jobb att försörja mig på skulle jag inte ställa upp på vad som helst. Jag med min etik och moral och värderingar skulle så långt som möjligt undvika att kränka och diskriminera andra människor och ta alla chanser att göra gott. Och det skulle begäras av mig.
Återigen tror jag inte på bojkott. Jag tror på människor och att det är dags att elitidrott och elitidrottare börjar se att det handlar även om andra saker än den egna prestationen och därmed också skaffar sig lite större perspektiv. Önskvärt vore att elitidrottare som vet vad det handlar om att bli kränkt och diskriminerad på grund av sin sexuella läggning kanske är först ut med att ta avstånd och sedan för samman idrottskåren att göra en gemensam sak. En bojkott skulle kunna skada, medan ett gemensamt modigt beslut skulle påverka en hel värld och framförallt, visa vad Sverige står och att vi värnar om mänskliga rättigheter.

Men visst, om bojkott är sista utvägen - ja tack. Miljoner människors mänskliga rättigheter är mer värda en en ensam persons individuella drömmar om att åka snabbare skidor.