Att leva borta

De senaste fem somrarna har jag tillbringat på resande fot. Två resor till Beijing och två resor till Tokyo (och en resa genom USA, men det räknas inte riktigt) och varje gång jag kommer hem till Sverige efter dessa, infinner sig känslan snabbt att jag inte är hemma. Att även om jag bor och lever här och är uppväxt här, så känner jag min ändå inte hemma. Men så fort jag kommer till Kina eller Japan - ja, då är jag hemma. 
Jag funderar mycket på varför. Och jag tror det är en kombination av många saker.

En sak är att när jag är i Asien är det ingen som diskriminerar mig för mitt utseende eller kallar mig för saker som har med mitt ursprung att göra - rasistiska saker. Det är självklart att det är lätt att känna sig hemma i en sådan miljö där jag inte längre skiljer mig speciellt från mängden. 

Och så den andra saken som förmodligen också är den största och viktigaste: jag känner inte längre att jag som människa med mina värderingar och min syn på livet och mina medmänniskor passar in i det svenska samhället. Däremot stortrivs jag i Kina, Japan och i Thailand. För här är det annorlunda. 

Jag fick under årets Japan-resa frågan om vad jag skulle köpa med mig hem som jag skulle sakna mest. Jag grubblade länge på frågan. Visst, riskrydda med strimlat sjögräs och salt skulle jag definitivt köpa samt misopasta, men det är ändå inte det jag saknar mest. Det jag saknar mest går nämligen inte att köpa, men det är någonting jag ändå tar med mig hem och gör mitt bästa att försöka sprida: synen på medmänniskan.

Den östasiatiska och buddhistiska synen på livet är nämligen någonting som tilltalar mig oerhört och hela samhället är här uppbyggt runt det. I stället för att sätta sig själv i centrum för att lyckas i livet och karriären så handlar det om kontakter och samspel med andra människor. Och det märks tydligt i vardagen:
- i Tokyo är det rökförbud på gatan och rökare hänvisas utan gnäll till designerade rökrutor. Och det är som om alla rökare ser det som självklart - ingen ska behöva andas giftrök som jag sprider. 
- i tunnelbanan, på bussen och pendeltågen ber man om visad hänsyn gentemot sina medpassagerare och vädjar om att stänga av sina mobiltelefoner. Dels för att tekniken kan störa medicinsk utrustning som t.ex. pacemakers, men också för att man ska ha fokus på människorna runt omkring i stället för en liten teknisk pryl.
- hänsyn, omtanke och respekt gentemot andra är ledorden. Utifrån dessa saker kan man sedan bygga vidare. Själv är inte bäste dräng, människan mår och fungerar som bäst i harmoni med sina medmänniskor. 

Och jag tanker på hur det är en vanlig dag i Stockholm. Här debatterar vi rökning på offentlig plats och där ickerökare minsann få vara så goda att flytta på sig om man nu inte vill andas giftrök. Här äger andra problemen och här får andra anpassa sig efter mig. Om jag vill lyssna på hög musik i mina lurar är det inte mitt problem om andra tvingas lyssna på det läckande ljudet - de får vara så goda att flytta på sig. 

Det är ett omvänt tänk. Ett tänk som i det långa loppet aldrig kan föra någonting gott med sig.

Utifrån goda relationer med andra människor kan man nämligen bygga vidare. Så skapas affärskontakter, så skapas karriärsmöjligheter, så skapas ett samhälle i harmoni. Ett vi-tänk som fungerar, det är bara att se hur världen ser ut idag, vilka länder som ligger i framkant och som idag har framtiden framför sig. 

Jag tar till mig allt det här, jag suger i mig det som en svamp, fast besluten att sprida vidare hela filosofin. Jag gör mitt bästa för att visa på skillnaden och jag gör det samtidigt som jag blir allt mer medveten om att jag är på fel plats - att jag är borta. Inte hemma. På senare tid har det blivit för mig allt mer påtagligt och jag kan ibland lida av det. Jag kan ofta känna mig förtvivlad, ledsen och arg att mina medmänniskor här inte riktigt verkar ha samma syn på mig som jag har på dem. Det är en jobbig känsla som får mig att bli deprimerad. 

Men flytta då, säger någon. Ja, om det vore så lätt skulle jag gjort det för länge sedan. Eller inte. Kanske är det snarare så att jag ska stanna kvar här, borta, som en missionär som försöker omvända människor. Det är inte religion eller politik - det är bara ett tänk och en livsfilosofi som i slutändan handlar om att vårda och ta hand om människor runt omkring oss. 

Men visst, ibland så vill jag bara bort. Ofta vill jag bara bort. Fly till en del av världen där hänsyn är en självklarhet och inte en börda. Som här.