Vad gör jag för fel?

På senare tid har jag fått veta av två människor som jag respekterar att jag inte riktigt gör saker och ting rätt. Att jag i min lärarroll inte fungerar, att jag bryr mig FÖR MYCKET om mina elever (smaka på den!), att jag är för personlig med mina elever och att allt detta gör att jag snarare gör skada än gör rätt. En misstänksamhet och missunnsamhet som jag aldrig mött tidigare. Och det stör mig. Oerhört mycket. Ändå respekterar jag dessa människor som av någon anledning finner det viktigt att säga sin åsikt om mig till mig. Det krävs både mod och kanske även övertygelse om att man har rätt. 

Kanske handlar det om en utveckling i svensk skola och svenskt samhälle där vi går mer mot att forma människor till självständiga individer som ska vara starka på egen hand och strunta i alla andra. Mina lärare från lågstadiet skulle således inte platsa i den skolan. Den akademiska hybrisen håller på att ta över empatiska och mänskliga värden. Frågar du mig så är det helt fel väg att gå. Med en aning dyster syn på framtiden ser jag att vi tvärt om måste börja på allvar uppfostra våra små i ett vi-tänk och inte ett jag-tänk. Att vara beroende av andra människor har för mig aldrig varit någonting negativt - tvärtom. Det tyder på symbios och bekräftar det faktum att människan är ett flockdjur. Vi behöver varandra, annars går vi under. 

Som lärare kanske jag inte faller innanför ramen för vad lärare ska göra, vara och hur de ska bemöta eleverna. Jag köper det. Jag har aldrig haft som mål att göra det annorlunda och bli som "alla andra lärare". Mitt mål är snarare tvärtom, att aldrig bli som Jan Björklund, min chef, vissa kolleger, tycker att jag ska vara. Och jag förstår att det kan sticka i ögonen och jag kan förstå att det bland vissa inte är uppskattat. 

Men jag kommer inte ändra eller förändra mig. Jag kommer fortsätta vara lärare till den dagen då jag inte älskar mitt jobb och till den dagen då jag själv ser att mina elever tar skada av det jag gör eller den jag är. Om det händer, då märker jag det.  Men jag är mycket väl förtrogen med mig själv, mina egna känslor och tillräckligt analyserande för att veta när det är dags. Och det är inte nu. Om mitt sätt att vara, undervisa, möta ungdomar är någonting du ser som negativt - då vågar jag numera påstå att det är du som har problem, inte jag. Framför allt om du har mage att säga det till mig.