Jazzjeppe om att vara lärare

Läraryrket - kanske det mest nedvärderade yrket som finns just nu. Jag läser ständigt hur yrket förlorar status, hur vi som lever för andra, inte längre betyder speciellt mycket. Det är vår förbannelse. Det är vad som gör oss unika.

För tänk dig en värld där
- ingen vill ta hand om dina barn
- ingen vill lära dina barn att bli läkare, ingenjörer, doktorer, akademiker
- ingen vill uppfostra dina barn eftersom du inte har tid då du tänker mer på din egen karriär än dina barns
- ingen vill lära dina barn om rätt och fel
- ingen vill säga ifrån när ditt barn faller i frestelsen att börja ta droger och dricka alohol
- ingen vill stötta ditt barns utbildning så att hen kan bli det du/hen (ditt barn) vill

Lärare gör det möjligt. Lärare offrar inte bara sitt liv, sin tid, sin omtanke om ditt barn, för att framtidens Sverige ska bli så bra som möjligt. Medan du går till jobbet kl.06 och kommer hem kl.18, är vi de som tillbringar tiden med ditt barn - nog vill du att de som gör det ska vara nöjda, glada och ta sitt uppdrag på allvar?

Men det är ok. Jag förstår hur du tänker. Jag förstår att du kanske tänker att det inte är viktigt. Jag förstår att vi lever i en ny tid. En tid då andra bryr sig mer än du. Och det är anledning nog att uppskatta, ombesörja och satsa på det jobb vi gör.

För det handlar om framtiden. Din, dina barns och alla de som  satsar på det som är viktigt.

Eller?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar