Hur det ligger till - varför jag lämnar mitt jobb

Rubriken kanske förvirrar. Jag lämnar inte läraryrket - tvärt om. Det är "det enda jag tror jag är bra på". Någorlunda bra på åtminstone. Att jag efter tre år lämnar skolan som jag trivdes på efter en ett par dagar, fantastiska kolleger och helt underbara elever, har inte med det faktum att göra att jag pendlar 4-5 timmar per dag. Jag hade gärna pendlat flera år till. 

Därmed är det sagt. Därmed förstår man om man läser mellan raderna att det inte, aldrig, var min önskan att sluta. Alla mail som skickats till skolledningen (som inte brytt sig om att svara på dem) har uppenbarligen inte spelat någon roll. Jag får gå av en anledning jag inte är riktigt säker på. Kanske har det att göra med att jag inte har legitimation, att jag behöver ta några fjuttiga skitpoäng om saker som jag tror jag lärt mig under 12 år som lärare. Eller så är det någonting annat. Jag kan bara spekulera. För en sak är klar: jag är inte sämre lärare än någon annan. Det vet jag. 

Därmed är det sagt. Och nu när jag om någon dag lämnar in mina nycklar så är det med tungt hjärta och tämligen ofrivilligt. En semester behövs för att ladda om, för att göra lika bra jobb - om inte bättre!- på den nya skolan och arbetsplatsen den 13:e augusti. Men idag tänker jag inte på det. Idag kämpar jag för att den tro på mig själv, på det jag gör och åstadkommit på jobbet, inte ska försvinna helt. 

Och frågetecknen är många. Svaren få. 

Jag förlorar inte. Jag har fått och får lätt ett nytt jobb. Så jävla bra är jag. De som förlorar är mina elever. 
Tyvärr har de fått vänja sig vid att vara förlorare under hela deras skolgång - åsidosatta i kommunprioriteringar, av skolledare, av samhället. 

Men inte av mig. De betyder allt. Är mitt allt.

Det borde räcka för att jag ska få fortsatt förtroende. 

Icke. 

Svar? Ja tack.