Människomöte: Fika nummer tre

L sitter i solen när jag kommer till cafét. Jag är sen till vår lördagsträff eftersom jag på väg ner till centrum sprang på ett antal utbrända bilar och en äldre dam som berättade vad som hänt och som var vittne i morse. 

L är pigg, glad och solbränd och ler när han ser mig. Och som vanligt börjar vi prata om ditt och datt och självklart börjar vi med bilbränning och oroligheterna i förorterna.
"Varför tror du det händer?" Han tittar nyfiket på mig och jag känner att han verkligen vill höra vad jag tycker och tänker.
"Jag tror det finns två anledningar. Dels ett politiskt och socialt klimat som skapat en desperation och starkt missnöje. Dels är det för en del spänning och underhållning."
L håller med. Jag noterar under samtalet runt oroligheterna att han inte en enda gång pratar om invandrare eller etnicitet - tvärtom är han mycket lyhörd och på många sätt förstående.
"Jag vet hur frustration ser ut när man vill jobba göra rätt för sig men inte kan eller får en chans att göra någonting vettigt med sitt liv."

Den L som vid vårt första möte beskrev sig som rasist och nazist verkar inte finnas kvar. Jag tänker på hur rädd han verkade vara när han satte sig vid mitt bord för tre veckor sedan, hur han såg på mig med hat och misstänksamhet. Det var tre veckor sedan - idag känner jag knappt igen honom.

L frågar om jag samlar på någonting efter att han berättat att han själv samlar på frimärken. Jag tänker en liten stund.
"Jag samlar på människor", svarar jag och tittar på honom. Han förstår precis vad jag menar.
"Är jag en del av din samling?"
Jag skrattar och bekräftar.
"Så du samlar på möten med människor, sådana som jag?"
"Precis, möten med människor som lär mig saker, som har någonting att berätta eller erfarenheter att dela med sig av."
L ser glad och stolt ut över att vara en del av min samling. Jag berättar om mötet med en amerikansk äldre man som varit bland de första i land på Omaha beach på D-dagen 1944. L lyssnar intresserat med öppen mun.
"Vilket möte! Det förstår jag att du aldrig kommer glömma", utbrister han.
"Nej, det kommer jag aldrig göra. Inte vårt första möte heller" säger jag och ler. L ser lite besvärad ut och rodnar lätt.

Vi fortsätter och prata i en och en halv timme. Vi pratar om konst, resor, böcker och om vänskap.
"Jag har bara en vän", säger L och kisar mot solen. "Är du min vän nu?"
"Absolut, det vill jag gärna vara", svarar jag och känner mig glad över frågan. L blundar och vänder upp ansiktet mot solen och ler stort.
"Då har jag två!"

Vi ska fortsätta ses varje lördag och vi kommer överens om att inte bli besvikna eller arga om en av oss inte dyker upp.

Vi skiljs för idag. Han vänder sig om och vinkar en extra gång innan han försvinner bakom en husknut.
Jag kan knappt tro att det är samma L som för tre veckor sedan. Och faktiskt, jag tror inte han är det heller. Då var han snarare min ovän - nu är han min vän och jag är hans. Hans andra vän.


Läs också hur det började och fortsatte: