Året utan sommar

Jag läste på SVD.se en recension av en bok, "Året utan sommar" av Erika Fatland. Jag sprang ned till mitt bibliotek och tro det eller ej, men den stod där bland "Nyinkommet". Jag läste hundra sidor direkt där jag satt i vårsolen. Boken handlar om tragedin i Oslo och Utöja 2011. Och jag minns precis var jag var då.
  Av en ren tillfällighet satte jag på teven. Kinesisk teve är ingenting jag tittar på när jag är där eftersom jag inte kan kinesiska. Men just då visades det bilder från ett sargat Oslo. Intervjuer, människor som talade ett språk jag förstod. Genast förstod jag att någonting hade hänt. Min första tanke då var "Må det inte vara muslimska terrorister". Då var klockan natt. Jag var förmodligen ensam vaken i den studentkorridor på Beijing Science and Technology University där jag och 20-talet ungdomar från norden höll till.
  Jag minns att jag följde nyheterna på kinesiska CCTV, någonting annt kunde jag inte se. Samtidigt höll jag mig uppdaterad via internet och nyheterna på DN och Aftonbladet samt norsk media. Jag funderade på vad jag skulle göra - ett par rum längre bort hade jag fyra unga norska studenter som låg och sov.
  Det slutade med att vi satt i mitt rum hela natten, följde nyheterna, surfade på nätet, kollade Facebook, chattade med vänner i Norge.

  Det som slår mig hårdast och starkast är hur unga människor kan uppvisa sådan styrka även när man varit med om det värsta man kan tänka sig. Och så tittar jag på Youtube och en dokumentär "Livet efter Utöja" och får det bekräftat. Medan utrikesministern i Norge samtalar med en ung norrman som fått halva sitt huvud nästan bortskjutet, så är det pojken som ler, skrattar och uppvisar styrka och mod medan utrikesministern har svårt att finna sig. Och så är det, barn och ungdomar är långt starkare än vad vi vuxna är. Och jag undrar vad det är som händer när man växer upp. När man förlorar många av de där ursprungliga egenskaperna som är så fina och värdefulla. Barn är rena, oskyldiga och tydliga. De ser saker som de är och tar dem för vad dem är.
 
Jag beundrar dem så. Och jag blir full av hopp för framtiden.

För så är det, om framtiden ska bli ljus så måste vi som lever i den åtminstone tro att den kommer bli bättre och ljusare. Den dagen vi inte gör det, då är det slut.