Vad vet jag om krig? Inget.


Det är länge sedan nu. 11 år sedan för att vara exakt. Det är lång tid nu för tiden och det mesta som hände under mina resor i England har börjat falla i glömska. Men det finns berättelser, människor och öden som jag aldrig kommer att glömma och som känns lika påtagliga idag som det gjorde då. Det här är berättelsen om en Steven Spielberg-film, en 70 årig pensionerad amerikansk officer och en 14 årig somalisk pojke och vad de har gemensamt.
Jag befinner mig i Bristol och har just checkat in på vandrarhemmet. Jag bor där gratis eftersom jag jobbar inom YHA England and Wales i Salisbury, nästan tre timmars bussresa söder om stan. Klockan är två på eftermiddagen och jag har just köpt en biljett till den tidiga premiärvisningen av Steven Spielbergs film "Rädda Menige Ryan". De tjugo första minuterna ska tydligen vara någonting alldeles extra, har jag hört. 

Jag är först in i salongen. Ur högtalarna strömmar dämpad klassisk musik och salongen är i stort sett helt tom förutom ett äldre par som sitter några rader bakom mig. Jag tittar mot dem och undrar om de inte har gått fel - det här kan väl aldrig vara en film för en gamla gubbar och tanter. Fler människor kommer in i salongen och snart går det upp för mig: jag är yngst. Bredvid mig sätter sig en äldre herre iklädd en slags uniformsjacka. Snett framför sitter ytterligare tre äldre herrar, de också iklädda samma sorts uniformsjacka. Jag förstår ingenting.

Men så släcks ljuset och på filmduken rullar landstigningen på Omaha beach igång - det är intensivt, det är otäckt. Någonstans mitt i detta helvete sneglar jag åt de tre äldre männen framför mig. En har begravt sitt ansikte i sina händer, en håller handen för munnen och en tittar med gapande mun. Den äldre herren bredvid mig snyftar i mörkret. Och det är då jag förstår, det är då det går upp för mig: alla de här äldre människorna som sitter i samma salong som jag, sitter här för att minnas, inte för att underhållas. För mig resulterade den här upplevelsen i ett helt nytt perspektiv. Mer om det senare.

Nu tänker jag på Ben. Han är en kort man i 75 årsåldern och han kommer in i receptionen på vandrarhemmet i Salisbury en tidig eftermiddag. Han har ljusa jeans, en blåvitrandig t-shirt, en jeansjacka och en lite söt seglarhatt på huvudet. Och en svart liten skinnväska som innehåller allt han behöver. Jag får senare veta av mina kolleger att Ben har kommit till vandrarhemmet varje år sedan början på 80-talet som ett stopp på hans årliga Europa-resa. Han åker samma rutt: flyg till London från USA, Salisbury - Portsmouth - Paris - USA.

Ben väcker en nyfikenhet i mig som bara växer sig starkare för varje dag och jag bestämmer mig för att jag måste prata med honom. Så en tidig kväll söker jag Ben i restaurangen och ber om att hålla honom sällskap. Han blir glad och vi hälsar på varandra och kall pratar lite. Och så sätter han igång och berättar om hans resor till Europa och hur det började på 60-talet någon gång. Hur han har tagit samma resrutt sedan dess, samma rutt som han tog 1944-1945 som officer i amerikanska infanteriet. Ben berättar om hur han landsteg i den andra vågen på en av stränderna i Normandie den 6 juni 1944. Han berättar hur han kom till Paris och hur han blev mottagen där mot slutet av kriget. Jag frågar om han varit tillbaka i Normandie och då tittar han på mig och jag ser hur hans ögon vattnas och så säger han:

- No, never. I have been in most places in Europe again after the war, but not Normandie. I have been there once and I have no desire to go back there. I had to leave too many friends on that beach and I don't think I could face them again. It would be too difficult. 

Ben fortsätter att berätta och snart har har timmarna gått och det börjar bli dags att skiljas för kvällen. Ben stannar på vandrarhemmet ett par dagar till och han åker utan att jag kan säga farväl. Men jag glömmer aldrig Ben eller de där rödgråtna ögonen. 

Och så har vi Abbe, en 14-årig pojke som är född i Somalia och som bott i Sverige i sex år. Han är en av de gladaste och trevligaste elever som jag har nöjet att undervisa nu i år. Vi pratar mycket, Abbe och jag och han berättade att han och hans familj flydde från inbördeskriget för i Somalia. Än har han inte sagt så mycket mer, men ändå påverkade det mig. Abbes unga liv och det han har varit med om har mycket gemensamt med 75-årige Ben. De har båda upplevt och varit med om krig.

För en som är uppvuxen i trygga Sverige, ett land som inte varit i krig på drygt 200 år, är det svårt att riktigt greppa. Vi går till biograferna och tittar på krigsfilm och blir underhållna. De 20 första minuterna i "Rädda Menige Ryan" är coola och häftiga. För andra är det flashbacks till verkliga händelser som framkallar svåra minnen och tankar. Vi glömmer att vi svenskar är unika med vår ringa krigshistoria. Vi är unika i Europa. Om vi åker väster ut till Norge, öster ut till Finland eller söder ut till Danmark - då träffar vi människor som har klara och tydliga minnen om en tid där släkt, familj och vänner fick sätta livet till. 

Jag vet ingenting om krig för jag har tack och lov aldrig behövt uppleva det. Men Abbe, Ben och en Hollywood-rulle har fått mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag gör mitt bästa att ta lärdom av dessa människor och möten och tänker minsann fortsätta med det så länge jag lever. Jag tror nämligen att människor och möten är det som kan förändra oss till det bättre om vi bara vågar att ta dem till oss.