Skolan och näthatet

Att bli så där drabbar av någonting att man har svårt att släppa det. Att tänka, stöta och blöta för att finna en lösning. Att känna en sådan stor sorg och vanmakt att man ilskan övergår i förtvivlan.
Ungefär så reagerade jag på Uppdrag Granskning härom dagen som behandlade det svåra och lika otroliga ämnet “näthat”. En företeelse, ett fenomen, som är relativt nytt och som vi på tok för sent börjar ta på allvar. 


 Jag tar det på allvar och jag funderar på hur jag som lärare och hur skolan kan arbeta för att få ett stopp på det. Vad man än tycker om lärarens allt större ansvar i samhället, så är det här någonting som jag anser faller utanför ramen av vad vi ska och inte göra. Det är självklart att skolan ska, kan och måste arbeta aktivt för att förändra tonen på nätet. Vi har möjligheten och chansen att göra någonting och här vill jag ge några förslag och några reflektioner runt skolans arbete mot näthatet.
 Min personliga åsikt om näthat måste också sägas, något kortfattat:
- Näthat är inte och får aldrig vara ett problem som handlar om kvinnan. Det är mannen som är boven och roten till hatet och därför måste männen vara i fokus och det är männen som måste förändras.

Tjejgrupper i skolan
 På flera skolor runt om i landet och även på de jag har arbetat på, bedriver man tjejgrupper där tjejer träffas, pratar och umgås. Det finns någonting som heter Disa-metoden som går ut på att stärka unga tjejers självkänsla. Jag är kritisk till detta och hur det går till och har pratat med många tjejer som deltagit på dessa träffar som ger en bild av att man snarare mår sämre än när man började. Fokus verkar alltså ligga på tjejernas dåliga självförtroende redan från början och det är också det man säger när man bjuder in till träffarna. “Ni tjejer har så dåligt självförtroende och ni måste få träffas och prata ut om det.” Inte nog med att man direkt stämplar tjejerna, det kvinnliga könet som svaga med dåligt självförtroende, så låter man även killarna få veta det.
“Varför får de gå på Disa, vi vill också!”
“För att tjejer behöver få prata och bygga upp sitt självförtroende.
Här förmedlas en bild till unga killar om att tjejer är svaga och behöver hjälpas.

Hjälpas, undrar jag. Stärkas, undrar jag. För vad? För livet som kvinna i ett ojämställt samhälle där män utan att tveka kan häva ur sig sexistiska kommentarer, hot om våldtäkt och mord och nedsättande påhopp? För att stålsätta dem för vad som komma skall? Frågar du mig så är det helt och fullt uppåt väggarna och inte rätt väg att gå. Det är som att lägga över ansvaret på kvinnan. Men vem äger egentligen problemet?

Killgrupper i skolan
 Som en reaktion mot Disa-metoden startade jag för något år sedan en “Gentlemannaskola” med killarna i min klass. Vi pratade om vad som är manligt och kvinnligt, vilka egenskaper som är goda hos respektive kön och vad vi uppskattar hos varandra. Vi lärde oss duka bord, servera en middag, vika servetter, skriva dikter och knyta slipsar. Vi hade en massageinstruktör på besök som visade hur man kan få en stressad och spänd tjej att slappna av genom att massera. Vi lärde oss hur man ger komplimanger och att våga visa känslor och bemöta tjejer med respekt och vördnad.
 Jag vet inte om det är svaret på frågan, men jag tycker mig att killarna som “genomgick” den här lilla kursen kom ut på andra sidan med en mjukare framtoning och större respekt gentemot det motsatta könet.

 Visst kan tjejer behöva sitta i grupp, men om syftet är att bryta ned för att sedan försöka bygga upp, är jag mycket tveksam. Däremot, tvärt om, är det pojkar och killar som behöver arbetas med. Det är de som vi måste lägga fokus på och förändra synen på de båda könen och könsroller. För som jag skrev inledningsvis så anser jag att problemet inte är kvinnorna - utan männen. I min värld är det där vi måste lägga kraft, tid och resurser.

Språkundervisning
 När jag pratar med ungdomar om språkbruk, vilket jag gör ofta utifrån ett språkmedvetenhetsperspektiv, är det mycket tydligt att språket och hur vi använder det spelar stor roll. Framför allt idag när vi i större utsträckning kommunicerar i text. Det är nämligen på tiden att vi inser att ord i skrift inte skiljer sig från när vi säger det. Vidare försvåras texten eftersom text lätt kan missuppfattas och misstolkas. När unga killar säger till varandra “Jävla bög” så menar man helt enkelt inte “Du din dumma homosexuella man” utan snarare “Du är ju knäpp”. Ofta samma sak när de kallar tjejer för hora - det handlar inte om en kvinna som säljer sin kropp för pengar.
 Mottagaren är den som står för tolkningen av det som skrivs och sägs och hur mottagaren väljer att tolka det, måste alltid respekteras och vara det som gäller. Skriver man “Jävla hora, hoppas du blir våldtagen!” på Facebook så finns det inte en enda ursäkt som kan ses som godtagbar. Att säga att man inte menade det ordagrant eller att det var tänkt som ett skämt är aldrig en godtagbar ursäkt.
 Språkundervisningen bör därför i större utsträckning jobba med språkmedvetenhet och tidigt låta eleverna bli medvetna om språkets makt och funktion.

Kön och sexualitet
 Skolan kan och bör arbeta aktivt för att bryta ned förlegade könsroller och det tror jag man gör bäst genom att helt enkelt i ännu större utsträckning våga utmana eleverna. Det är ingen hemlighet att killar lever med stora krav på att framhålla en könsroll på som är manlig och detta kan ge olika uttryck. De flesta lärare vet vad det handlar om, vi har alla sett hur förnärmade och sårade killar kan bli när de tycker att de får för lite uppmärksamhet eller när man försöker att ta fram deras emotionella sidor. Men man får aldrig glömma att den könsroll som läggs på killar kan vara nog så tung att bära och därför måste vi börja arbeta tidigt med att bryta ned dessa könsroller.

Etik och moral
 Jag kan reagera ibland på att när vi undervisar hållbar utveckling fokuserar vi ofta på miljö och energi, medan den kanske viktigaste och mest akuta biten handlar om människans egna etik och moral. Det är i slutändan den som påverkar hur mycket ansvar vi känner för vårt samhälle och våra medmänniskor och den kan alltid och bör alltid förbättras och stärkas. Därför tror jag också att vi behöver arbeta mer med dessa frågor. Med ansvarskännande, empati och kunskap kommer också viljan att göra rätt, hjälpa och förbättra.


Avslutningsvis har jag inget svar på frågan hur vi i skolan kan stävja näthatet. Men jag är övertygad om att vi kan påverka genom att arbeta fokuserat med pojkar och flickor i tidig ålder. Det är en ny tid nu där kommunikation inte sköts på samma sätt som för bara tio år sedan. Våra unga killar kommer en dag bli fullvuxna män och vill vi ha fler fullvuxna män som näthatar kvinnor? Om inte, så är det dags att börja nu.

Jag har börjat.