Ögon som hatar

Näthat handlar text. Ord och uttryck. Men det finns ett annat hat som förmedlas här ute i den verkliga världen och det är en blick, ett ögonkast, ett ansiktsuttryck och ett tydligt kroppsspråk. Det har inte bara hänt mig en gång utan flera. Det är minst lika obehagligt.

Våra ögon sägs vara vårt hjärtas och våra tankars fönster och de kan förmedla mer än vad man kan tro. Tillsammans med kroppsspråk kan de även bli ett uttryck för att markera ståndpunkt och känslor gentemot människor och andra företeelser. Jag skulle vilja påstå att jag har lärt mig att läsa av människor ganska väl med tiden och att jag lätt märker och ser på människor hur de mår och vad de tänker på. Kanske har jag lärt mig det efter år som lärare eller efter många år som utlandsfödd och överviktig. Eller så har jag lärt mig det av mitt genuina intresse av människor där jag tillbringar mycket tid med att observera människor i min närhet.
  Tidigare i höst satt jag på tunnelbanan mellan Skanstull och T-Centralen. Framför mig slog sig en medelålders man ned och ganska direkt kände jag hans blick på mig. En blick som under den relativt korta resan gjorde mig både ledsen, illa till mods och mycket obekväm. Hat.
  Det var en helt okänd man som satte sig framför mig, men det var en man som av någon anledning hatade mig för den jag är, utan att känna mig. Den intensiva blicken tillsammans med ett ansiktsuttryck som jag aldrig någonsin tidigare sett. Om blickar kunde döda hade jag förmodligen inte levt idag.
  Nej, jag överdriver inte. Man vet när någon tittar på en med uppskattning, kärlek, beundran - då lyser ögonen som ofta ackompanjeras av ett leende eller ett ansiktsuttryck som inte går att ta miste på. När man möter hat i en annan människa möter man kalla, intensiva ögon som borrar sig djupt in i själen och träffar där det gör som ondast.
  Jag vet än idag inte varför han hatade mig. Om det var för att jag är mörk, för att jag är tjock, för att jag har fula och omoderna kläder - eller om det var allt på en och samma gång. Att ord kan såra, i skrift eller i tal, vet vi alla. De få minuter det tog att ta sig från Skanstull till T-Centralen kan vara några av de mest smärtsamma i mitt liv och jag vill aldrig mer vara med om det. Tyvärr kommer jag aldrig glömma de där kalla, hårda, hatiska ögonen heller - de kommer finnas kvar i mig under en lång tid framöver.

Jag hatar hat. Jag kommer aldrig älska hat.