Mitt folk. Mitt land. Ditt paradis.

Jag vet inte riktigt om jag är hemma. Om jag har något hem. Och vad det skulle vara för hem. Det är inte i Lidköping där jag är uppvuxen. Det är inte i Thailand där jag är född och det är inte i Stockholm där jag bor nu. Jag undrar om man vet när man känner sig hemma? 

När jag fyllde 18 år åkte pappa och jag till Thailand för en två veckor lång semester. Det var första gången jag var tillbaka sedan jag adopterades och det var med blandade känslor jag åkte dit. Även om jag aldrig har tillåtit mig att tänka allt för mycket på mitt ursprung eller ens haft behov av det, så var det självklart att jag inte skulle kunna resa dit utan att beröras. Och det är framför allt fyra händelser som fortfarande sitter kvar i mig djupt i själen från dessa två veckor.

  När vi checkade in på hotellet i Bangkok ville vakten på hotellet inte släppa in mig i hissen. Han började dividera med pappa som blev allt mer upprörd. Diskussionen flyttades till receptionsdisken där fler blandades in i diskussionen. Men så fick vi klartecken och vi kunde åka upp i hissen tillsammans till vårt rum.        Det tog en stund innan jag riktigt förstod vad det var som hade hänt. Vakten ville inte släppa in mig eftersom han trodde att jag var en thailändsk pojke. Och pappa en västerländsk man. Inte far och son. Tillslut efter att noggrant tittat på mitt pass bad man om ursäkt. Men jag glömde aldrig den händelsen.

Under vår Bangkok-vistelse hade vi en thailändsk kvinnlig guide under två dagar. Hon såg mitt pass och såg mitt thailändska namn. Och bestämde sig för att kalla mig för just det, Chai-Anon. Och så blev det - när hon talade till mig gjorde hon det med att adressera mig vid mitt thailändska namn och jag, jag svarade på det som om det vore det mest naturliga i hela världen.

I Phuket gick jag vilse en kväll och hamnade på en bargata. Det här var 1993, då var Phuket relativt litet och inhemskt och de stora turistinvasionerna var långt borta. Men det jag såg där på bargatan etsades fast i mitt minne och väcker fortfarande ilska i mig. Tjocka feta män med unga vackra thailändska flickor och pojkar som sällskap. Mina landsmän. Mina bröder och systrar.

  På flyget på vägen hem från Thailand kom tårarna. Och känslan av att åka bort. Inte hem. I Thailand hade det varit pappa som var den som stack ut i folkmängden, det var han som var annorlunda, inte jag. Och jag grät när jag såg mitt hemland försvinna bland molnen under mig.

Kanske var Thailand hemma för mig under två veckor. Kanske inte. Vår tolk sade vid ett tillfälle att "jag klär mig som en västerlänning, jag rör mig som en västerlänning men i mina ådror flyter thailändskt blod". När jag kom tillbaka till Sverige var det framför allt med en stolthet över att vara thailändare och svensk på en och samma gång - det bästa från två världar. Men idag upprörs jag över den exploatering av landet. Mitt hemland. Jag upprörs över alla tusentals svenskar som åker till Thailand utan att se, eller som väljer att inte se, vad det är för land de reser till. Ett land med djupa sår och konflikter och militärdiktatur som blir rikare och rikare på sex- och slavturism och droghandel.
  Men jag säger inte att man ska sluta att resa dit. Jag säger att man ska resa dit men också lära sig någonting och inte bara äta, sola och bada i flera veckor. Res dit, reflektera över livet, reflektera över var dina pengar går någonstans, reflektera över hur människorna lever och har det när du har åkt hem. Gör det för allt i världen och glöm det inte.

Jag skrev om det en gång på Vagabond.se och fick till svar att jag förstörde för "oss svenskar som bara vill resa till solen och stränderna ett tag". Jag var en glädjedödare och därför skulle jag hålla käften. Det sårade mig.

Så känner jag och jag gör det eftersom jag vet att jag kunde varit en av de som satt i knät på en av de stora feta tyskarna och svenskarna på bargatan. Jag känner så för att jag vet att jag finns till som ett resultat av hela den här industrin som vinner på att västerlänningar inte reser dit med öppna ögon. Så känner jag för att det handlar om mitt folk och mitt land. Mitt hem.