Bästa flygresan

Kathy

"Det skedde en liten dubbelbokning", fick jag veta när jag boardade flyget från Peking till Frankfurt. "Går det bra att sitta här i stället?". Jag blir visad till en två-rad längst fram vid den tunna väggen som delar första och andra klass. 

"Absolut", tänker jag och njuter av tanken att kunna sträcka ut benen lite extra. 

   Strax där efter kommer en mamma med ett barn och slår sig ned bredvid mig. Flickan börjar direkt gråta och inte ens när personalen placerar barnsängen på den utfällbara ställningen i väggen, blir hon tyst. "Så mycket för extra benutrymme och en lugn resa hem", tänker jag irriterat för mig själv och förstår att jag har 8 timmar av barnskrik framför mig. Och då menar jag framför mig - barnsängen hamnar mer eller mindre i mitt knä.

  Den kinesiska mamman med den lilla flickan är synligt besvärad av hela situationen och försöker få tyst på flickan. Tjugo minuter efter att vi lyft, gråter flickan fortfarande. Ohejdat och ilsket. Det är då jag kommer ihåg att jag in mitt handbagage har en liten pandanalle som jag köpt till min systerdotter. Genast plockar jag upp den och ställer den på barnsängskanten och börjar vicka lite på den fram och tillbaka. Flickan tystnar och tittar på mig, på nallen och tillbaka på mig med sina stora rödgråtna ögon. Och så börjar hon skratta. Och så börjar hon klappa pandanallen. Och så börjar hon leka med den. Och så blir hon helt lugn.

  Så där fortsätter det i ett par timmar. Flickan och jag blir bästa vänner och vi leker tillsammans. Hon hoppar från barnsängen ned i min famn, jag lyfter upp henne tillbaka i barnsängen - och så hoppar hon igen. Efter ett par timmar så blir hon trött, lägger sig för att sova. Och jag sitter där och tittar på henne och väntar på att hon ska vakna igen. Efter en timme så vaknar hon och tittar upp mot mig på nytt. Och så leker vi igen.

  När hon sedan sitter där i mitt knä, sträcker hon ut en hand mot min kind, klappar mig och tittar mig djupt in i ögonen och säger "Baba". Då är det någonting som brister inom mig. Fast det brister inte av smärta eller sorg, utan snarare av kärlek. Mamman bredvid mig tycker det är pinsamt, säger någonting på kinesiska till flickan, som på nytt klappar mig på kinden. 

  När vi landar får jag en bild på oss tre tillsammans. Jag får veta att hon är 20 månader gammal och heter "Kathy". Tror jag. Jag lyssnade inte så noga utan plågades snarare av en slags separationsångest. Vi skiljs åt inne i terminalen och jag känner mig mycket ledsen och tung i hjärtat. När flickan vinkar farväl till mig är tårarna inte långt borta. Jag springer fram till henne, ger henne pandanallen. Hon tar den i sin famn och kramar den hårt. Sedan försvinner hon in bakom passkontrollen. Och jag känner mig så ensam. Så ensam.

  Än idag, två år efter, undrar jag om hon har kvar min pandanalle. Om mamman påminner henne om flygresan och den roliga killen som gav den till henne. Jag undrar om hon mår bra. Ibland tittar jag på bilder som jag har av henne när hon leker och kan fortfarande bli alldeles varm i hjärta.

Det som kunde blivit min värsta flygresa någonsin, förvandlades till den bästa - tack vare en 20 månader gammal kinesisk flicka.