En gång i tiden var jag ung och orädd. Jag kastade mig ut för de brantaste pisterna, jag tittade på de läskigaste filmerna och jag älskade fart och kraft. Även om jag inte var i närheten att kallas för extrem, så vågade jag ändå bra mycket mer då än jag vågar idag. En bilolycka satte stopp för min kärlek till fart och kraft, en veckas mardrömmar får mig idag att stänga av ljudet när det blir för läskigt. När jag satte mig i den stora gummiflotte som skulle ta mig ned längs en fors i Smoky Mountains, Tennessee, var det alltså en liten seger.
Har man aldrig varit i Tennessee är det så klart inte så lätt att veta att förutom vidsträckta fält och vackra pittoreska småstäder, finns även en bergskedja strax sydöst om Knoxville. Det ser helt knasigt ut om man tänker efter - här kommer man och kör i det amerikanska platta söderlandskapet och plötsligt går det uppåt, uppåt och mer uppåt. Vägarna kantas av tät barrskog som blir tätare ju högre upp man kommer. Nord Amerika är fullt av dylika överraskningar. Här finns också vad som känns som tusentals olika fritidsanläggningar och just river rafting verkar vara det som toppar listan över aktiviteter i detta område. Det har så klart att göra med det faktum att det faktiskt finns en ganska trevlig liten fors just här, The Big Pigeon River. Den går från toppen av bergskedjan till lite längre ned och turen vi väljer tar runt en timme.
Innan vi sex flottrännare sätter oss i den gula gigantiska flotten av hårt gummi, får vi en snabblektion i hur man gör. Alltid en hand längst ut på paddeln och flytvästen ska sitta hårdare än hårdast. Om man mot förmodan ramlar i vattnet ska man se till att man flyter med fötterna först längs forsen och aldrig försöka att sätta ned dem i någon sorts botten. Lätt som en plätt helt enkelt och jag känner att till och med en fegis som jag kommer fixa det utan några problem. Runt om mig ser jag hur pensionärer med kryckor får sina flytvästar åtdragna, små barn sätter på sig hjälmar och alla skrattar och är glada. Inga problem, det här fixar till och med jag.
En kort busstur upp på berget och vi är framme vid statsgränsen. En tjugometer lång springsession och jag står med en fot i Tennessee och en i North Carolina. Vi hoppar i flotten, skvätter kallt bergsvatten på varandra och skrattar hjärtligt. Och så bär det iväg ned längs forsen. Vår guide, Mike, är ung och kan inte vara ett år över 16. Det visar sig att han är 19, men ändå en skillad forsrännare. Han guidar oss mellan olika passager som benämns efter svårighetsgrad. Hela gruppen av vuxna människor tjuter förtjust när vi tar oss igenom en grade 4 passage.
Någonstans halvvägs ned i forsen vill Mike att vi ska vända flotten och styra in oss i ett gap av forsande och hårt strömmande flodhål. Han vrålar sina instruktioner och vi kämpar med våra åror. Någon skrattar högt, någon annan skriker. Sen blir det svart. När jag finner mig igen befinner jag mig under vatten och jag börjar tänka och fundera. Hur gör jag nu? Vi har uppenbarligen vält. Upp med benen, det kommer jag ihåg. Var är min paddel? Var är ytan? Jag försöker ta det lugnt och tänker på alla program jag sett på Discovery om hur man hittar upp till ytan. Så jag fokuserar, letar efter bubblor att följa upp mot luft och frihet. Men jag ser ingenting. Inte en enda bubbla.
Det är då jag börjar tänka på döden. Mina fötter finner fast mark och jag tar sats och skjuter mig i motsatt riktning. Upp, upp, upp! Mitt huvud slår emot någonting - en vägg av gul hård gummi och jag inser att jag ligger under den stora flotten. Nu tänker jag mer på döden och jag funderar på hur mina föräldrar ska ta emot beskedet om att deras son drunknade i en fors i Tennessee. Hur ska min kropp komma hem? Kommer man berätta om det på nyheterna? Hur mycket kan man stämma företaget på, vi är ju trots allt i landet där man kan bli miljonär enkom genom att stämma folk? Medan jag ligger under flotten och slår i dess undersida och försöker hitta ut, börjar luften ta slut. Paniken sätter in. Alla dessa filmer man sett där folk sugs in under isen och i panik försöker komma fram till vaken - där är jag nu. Jag kämpar för att hitta ut, vatten börjar sippra in genom näsan, luften är snart slut och jag är säker på att jag kommer att dö. Jag dör där i en fors i Smoky Mountains, Tennessee och jag får aldrig uppleva hur det är att gifta sig, få barn, uppfostra barn, gå i pension...
Det är märkligt, men det stämmer: när man är på väg att dö så tänker man faktiskt. Man tänker på de som står en nära, man undrar hur de har det, hur de kommer att få det när man är borta. Man ser glimtar ur livet som om man vill vara säker på att de kommer med till det som kommer efteråt. Medan mina händer slår emot hård gul gummi, mina ben sparkar och kämpar och luften tar slut - då tänker jag på livet.
Jag vet inte hur länge jag låg där under flotten och kämpade för mitt liv. Ingen aning. Kanske var det bara några sekunder, kanske var det en minut. Men luften tog slut och vatten började fylla mina lungor. Som i en film känner jag i samma sekund som jag bestämmer mig för att låta de oundvikliga ske, en hand som hårt och ryckigt sliter tag i min flytväst och upp mot ytan. Först när jag kommer upp kan jag inte andas. Jag har för mycket vatten i mig. Jag hostar kraftigt och jag har kraftig smärta i bröstet. Mike står över mig och jag ser paniken i hans ögon när han greppar tag med båda händerna i min flytväst, tar spjärn med fötterna mot flottens reling och sliter in i mig i tryggheten. Det susar i öronen och jag hör någonstans hur mina medpassagerare skrattar glatt över äventyret. Jag har ont. Jag andas stötvis, hostar upp vatten och försöker få liv i min kropp som nästan är paralyserad. Jag ligger där över relingen i säkert fem minuter, innan jag kan säga någonting. De andra skrattar och skojar, någon ger mig en hård dask på rumpan, någon annan undrar hur det är med mig. "I lost my paddle...", säger jag medan jag kippar efter andan.
Resten av forsränningen får ett sken av overklighet över sig. Jag är i USA, landet där människor kan skoja i de mest allvarliga situationerna. Jag har nästan drunknat i en fors, men levererar "film-oneliners" på löpande band. Jag är i chock men tillräckligt rolig för att resten av färden nedströms ska bli riktigt rolig. "So, Mike, how much can I sue you for?", "I almost died, I am happy you wouldn't miss me and you can still laugh about it", "Since I lost my paddle, I'll just sit back and enjoy the ride".
En del av mig dog där i en fors i Smoky Mountains. Det händer att jag vaknar på nätterna efter drömmar om att drunkna. Fortfarande. Men det konstiga är att jag ändå måste säga att jag fick smak för forsränning. Det var roligt, trevligt och spännande. Att glida fram i en gummiflotte längs en ibland lugn och stilla fors, höra fåglar sjunga, se rådjur dricka längs forsstränderna och låta solen värma efter ett ofrivilligt bad i det kyliga bergsvattnet. Det är helande för kropp och själ. Så kanske, var det någonting som dog i den där forsen, var det kanske den del av mig som jag så länge föraktat. Den fega jag. Den som aldrig vågar göra saker som är lite farliga. Idag vågar jag se på skräckfilmer utan att stänga av ljudet. Idag är jag inte lika rädd när det går för fort på motorvägen. Dör jag, så dör jag och det finns ingenting jag kan göra åt det.
- Again, let's go again!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar