Att vara personlig är inte samma sak som att vara privat

  Man brukar säga att skillnaden mellan att vara personlig och privat är ganska flytande och egentligen är upp till var och en och vad man är för typ av människa. Det går inte att begära att någon är det ena eller det andra. Ett tredje ord som svävar strax över dessa två är ordet "Professionell" - men det går att vara både personlig och privat och samtidigt vara professionell.
  Jag får ofta höra att jag är väldigt personlig som lärare. När eleverna säger det är det menat positivt och att de uppskattar det. När min chef eller mina kolleger säger det, är det alltid med en underton att det kanske inte är så lämpligt eller professionellt när man är lärare.
  När jag är personlig delar jag med mig av erfarenheter och delar av mitt liv som en del av min professionalism - alltså för att undervisa mina elever. Jag har alltid ett syfte när jag är personlig. Privat har jag förstått är saker som är personliga men som inte har med professionen att göra direkt, varför de inte heller har någon direkt funktion. Men när jag tar någonting privat i syfte att undervisa, blir det personligt och en del av min bild av vad som är professionellt.

  Några exempel där jag är personlig som lärare:
1) Jag använder det faktum att jag är mörkhyad, adopterad, överviktig och svartskalle för att undervisa om tolerans, acceptans och rasism. (läs också "Att våga klä av sig för andra" och "Min mamma var en thailändsk hora")
2) Jag delar med mig av händelser ur mitt liv och har alltid en slags sensmoral som slutkläm.
3) Jag kan berätta anekdoter från mina möten med människor som påverkat mitt liv

  Alla gånger jag är personlig så finns det alltså ett syfte. Eleverna uppskattar mina små anekdoter och personliga inlägg som fungerar som illustrationer för en kunskap som jag vill lära ut. Ett annat resultat som jag märker av min personliga framtoning i klassrummet är att eleverna både får förtroende för mig samt ser mig som lite mer "mjuk" och kanske också "mänsklig". Det bygger ofta en bra förutsättning för min relation med mina elever och i slutändan för min undervisning.

  Framför allt handlar det om hur jag är som människa och att jag skulle vantrivas otroligt om jag tvingades sluta vara den jag är. Då skulle jag nog se mig om efter ett nytt jobb omgående. Det är helt enkelt inte jag om jag skulle hålla mig till boken och bära ett stenansikte utan känslor eller nyanser.
  Alla lärare har sina egna sätt, sin egen lärarroll och sin egen stil och det är väl tur det. Det finns nog ingenting som säger att det ena eller det andra är mer effektivt. Men jag är stolt över min lärarstil och för mig har den fungerat så långt.