Möte med en överlevare

80-åriga Malcolm från USA. En kort, tunn man som sedan 50-talet rest runt i Europa på den amerikanska militärens bekostnad. Som veteran kunde han resa gratis med militärflyg. Jag träffar Malcolm på ett vandrarhem i södra England där jag jobbade. Han kom in i receptionen iklädd en vit och blå-randig tröja, jeans och en jeansjacka. I handen höll han en brun sliten liten skinnväska. Det var allt, det var hela hans packning. Mer behövdes inte, förklarade han senare, han var ju inte ute efter att flirta med kvinnor ändå så då spelade det ingen roll hur han klädde sig eller hur ofta han bytte kallingar.




Malcolm och jag satt en kväll i vandrarhemmets matsal och pratade. Han pratade och jag lyssnade. Den 6 juni 1944 hade han lämnat Portsmouth tillsammans med tusentals andra. Senare på morgonen hade han sprungit för sitt liv från vattenbrynet på Omaha Beach, klivit över döda kamrater, krypt genom taggtråd och bråte och tillslut kommit i skydd för tyskarnas eld. När Malcolm berättar det här, gråter han. Jag gråter också. Och så fortsätter han berätta hur han kom till Paris och Berlin. Hur han kom hem till USA, gifte sig, fick barn och sedan slutet på 50-talet började en slags pilgrimsresa runt om i Europa för att försäkra sig om att han aldrig skulle glömma.
- Men Omaha Beach åker jag aldrig till. Jag har för många döda kamrater kvar på den där stranden...

Malcolm stannar på vandrarhemmet ett par dagar, sedan reser han vidare till Portsmouth. Det här var 1998 och jag tänker fortfarande på honom. Han var pigg redan då och jag tänker att han fortfarande reser runt i Europa, varje år, samma resa. Ett par veckor senare reser jag själv ner till Portsmouth och det D-day-museum som finns där. Jag bläddrar i en gästbok vid entrén och läser några rader som har stannat hos mig sedan dess: “I survived the first world war, I survived the second world war. Someone must really love me!” Jag tänkte att det kanske var Malcolm, även om det inte riktigt skulle fungera med hans ålder, så tänkte jag ändå att det var han. Malcolm var en av de där få människorna som under ett par timmar visade för mig så mycket livsglädje och ödmjukhet som man kanske bara får av att veta att man är en överlevare.

Ytterligare någon vecka senare sitter jag i en biosalong i Bristol för att se premiären av Steven Speilbergs film “Saving Private Ryan”. Klockan är 14 på eftermiddagen och jag är yngst i hela den slutsålda salongen. Runt om mig sitter äldre människor, män och kvinnor. Några har militäruniform på sig, andra bär pins och veterankeps. Under filmens första blodiga och hemska 20 minuter flyttas D-dagen in i biosalongen. Den äldre mannen bredvid mig begraver sitt ansikte i sina händer och snyftar i mörkret. En kvinna hjälper en äldre man att lämna biosalongen, han haltar ut med en näsduk tryckt över ögonen. Överallt i salongen snyftas det, händer kramas hårdare och flera blundar med sänkta huvuden.

Jag tänker på Malcolm. Jag tänker på alla gråtande människor i biosalongen. Och så tänker jag på vad de har lärt mig om livet, om ondska och om död. Men de har också lärt mig att bli mer ödmjuk inför människor. Därför kommer mötet med människan alltid vara det som jag uppskattar mest av allt.