Min nya hobby - att hjälpa mina medmänniskor

För något år sedan befann jag mig på centralstationen i Stockholm och väntade på att resa söderut. Jag sitter på en bänk vid rulltrappan som leder upp mot Klarabergsviadukten och läser metro. Det är lördag och stationen är full av stressande människor som krockar, tappar, svär, stressar och missar.

I ögonvrån ser jag hur en dam faller i rulltrappan och fortsätter resan ner på rygg, sprattlandes med ben och armar. Jag var garanterat inte den enda som ser henne men jag var den enda som sprang fram. Hon blödde från ett sår i armen och var mycket omtumlad. Jag hjälpte henne upp, gav henne papper att torka sig med, frågade om jag skulle hämta hjälp eller ringa någon. Förutom att hon var liten chockad och hade ont i armen mådde hon bra och jag såg till att hon fick med sig sin väska och erbjöd mig att följa henne dit hon skulle. Hon tackade ödmjukt nej och innan vi skiljdes tittade hon mig i ögonen och sa:
- Se så mycket människor det är här runt omkring, så många, men ändå var det bara du som kom för att hjälpa mig. Tack.

Efter det åker jag fortfarande till centralstationen, någon gång i månaden, någon eller ett par timmar. Och så sitter jag där, går runt och tittar efter situationer där jag kan göra någonting för någon annan. Jag vet inte hur många väskor och barnvagnar jag burit och lyft upp för trapporna, hur många vantar och mössor jag plockat upp från marken och jagat efter ägarna eller turister jag hjälpte att hitta.

Det får mig att må bra.