Slutet för the Kilted Teacher

Nu händer det på riktigt. 
Jag lägger ner läraryrket på obestämd tid. Jag har dessutom sålt alla mina kiltar. Nu finns det ingen Kilted Teacher mer. 

Det hela började den 22 december förra året. Då gjorde jag min första dag som volontär på transitboendet nära där jag bor. Samma dag ringde jag min familj och meddelade att jag inte skulle komma hem till jul - jag behövdes bland människor på flykt mer än min familj behövde mig.

Efter jul- och nyårshelgen började mitt engagemang som lärare att sakta försvinna. Det blev svårt att fokusera på att undervisa grammatik och litteratur för barn som har det så bra och som har alla möjligheter att få det bra i framtiden, när jag mött andra barn vars möjligheter är lika med noll och vars framtid ser mycket dyster ut.
  När jag långfredag 2016 satte mig på flyget till Grekland för åtta dygn tillsammans med människor på flykt i Europas mörka bakgård, visste jag hur det skulle påverka mig. Jag visste att jag skulle gråta dagligen under dagarna där och jag visste att jag skulle ha svårt att komma hem igen. Och det var det. Jag hade dagliga gråtattacker i tre veckor efteråt.

En gång i tiden hade jag ett kall och jag älskade mitt jobb som lärare. Idag är glöden borta och vårterminen har varit den uslaste termin på under hela min lärarkarriär. Att fortsätta som lärare nästa läsår är inget alternativ. Mitt kall är borta, min glöd snart släckt och mina elever är värda en lärare som brinner, som är motiverad och som har lusten. För deras skull lägger jag ner.

Resan till Grekland kostade mig mycket pengar. Jag ruinerade mig för flera månader framöver genom lånade pengar. Det tog fem veckor efter att jag kommit hem innan jag kunde sätta mig med den stora bunt kvitton från tiden i Piraeus. 15 000...20 000...25 000...30 000...35 000... Alla kvitton är från apotek och visar på inköp av solkräm, bandage, plåster, sårtvätt m.m. En del av varorna kunde jag själv se till att de kom till användning, men det mesta gav jag bort till andra volontärer och till flyktingar.
  Jag sålde min sista kilt förra veckan, för att klara månaden.

Borta är kiltarna, borta är läraren.

The Kilted Teacher has left the building. Han har checkat ut.

I stället kommer kanske inom kort en ny blogg upp:
The Human Man.

För jag har nya jobb på gång.
På boende för ensamkommande flyktingbarn.
Där finns min glöd, min energi och min motivation och mitt kall.

Och blir det en ny blogg så hoppas jag du följer även den. För den kommer handla om viktigare saker än grammatik och litteratur och undervisning.

The Kilted Teacher checkar härmed ut.
För gott.

Tack för att du följt mig och hoppas att du fortsätter med det!

Kram
Jeppe

Det är dags att verkligen fokusera på kunskap och inte hur den visas!

Idag har jag gått omkring med tankar och funderingar om språk. Har förmodligen mycket att göra med att jag uppmärksammar Shakespeare och att det är 400 år sedan hans bortgång och att mina elever i engelska faktiskt börjar så smått finna koderna till hur man ska läsa och förstå Shakespeares poetiska språk (inte "gammalt" - Shakespeare är en del av tidig modern engelska).
Men samtidigt sätter det andra saker på sin spets. Som att ju högre upp i utbildningen, desto viktigare blir skriftspråket och förmågan att kunna förstå och producera samma språk. Och inte kunskap.
För vi lever, har alltid gjort för det är så språk utvecklas och förändras, i en tid där våra unga introducerat logogram i vårt västerländska alfabet - genom att kombinera skiljetecken (smileys).
Jag har alltid stört mig på att akademisk utbildning fokuserar på förmågor som handlar om och verkar fokusera på förmågan på det formella - språket - snarare än själva kunskapen. Och jag tror faktiskt att det vi ser och läser om idag när universitetslärare och akademiker uttrycker en slags desperation för hur dåliga dagens studenter är på att uttrycka sig och förstå, det man behandlar på den här nivån, egentligen borde vara ett uppvaknande.
För det finns ett glapp mellan grundskolan och högre utbildning, där jag som grundskollärare verkligen söker, hjälper och bidrar till mina elevers förmåga att redovisa kunskap och att högre utbildning fortfarande är så hopplöst fokuserade på text och stil och kanske inte alltid på kunskap.
Om grundskolan är 40 år efter i utvecklingen så är högskolan och universitet det dubbla antal år efter i utvecklingen. Och självklart kommer det bli problem när jag som grundskollärare fokuserar på helt andra kunskapsgrundande förmågor än vad mina elever kommer mötas av under högre studier. Jag får nästan lust att ta ordet "paradigmskifte" i min mun och det är nog första gången jag gör det.
Jag har en fd elev med grav dyslexi som studerar på KTH. Han blir underkänd på tenta efter tenta för att han inte kan redovisa sin kunskap i text och dessutom i en text som ställer stora krav på språkliga förmågor och som tydligen inte bryr sig om studentens kunskap. Han underkänns för hur han tvingas redovisa den. Och på KTH, av alla ställen, tvingas han 2016, att skriva för hand. Ursäkta? Som grundskollärare anpassar jag ständigt, finner nya vägar för mina elever att redovisa sin kunskap.
Ursäkta? Förlåt? Lägg av! För jag kan snart inte försvara mitt jobb att få mina elever att fortsätta att utbilda sig och utveckla sig, om mina insatser framöver, kommer grusa deras drömmar om karriär.
Min idé och tanke om kunskap är att den ska vara tillgänglig för alla.
Den är inte det idag. Det finns ett glapp. Och samma kunskap och mänsklig rättighet till utbildning, stöter på patrull så fort vi snackar om det, som vi alla vet är socialt och samhällsklassigt (?), problematiskt på väldigt många områden.
För när blev kunskap ett verktyg för att sortera agnarna från vetet?

Det är en kunskapstradition som behöver förändras. Helt enkelt.

Empati, demokrati, humanitet - en del av skollag och läroplan

För ett tag sedan satt jag och funderade över hur SD skulle vilja att skolan uppfostrade deras barn. Jag tog till rödpennan och ändrade lite i Lgr11.

Förra veckan hade vi en tema-dag runt mänskliga rättigheter. Vi tvingades diskutera huruvida det kunde uppfattas som politiskt eller om det är en del av skolans värdegrund. För vi behövde utgå från att 20% av våra elever skulle kunna se det som ett politiskt ställningstagande, vilket skolan inte får ta.
Hur som helst bakades det, sjöngs det och dagen efter besökte en stor grupp elever ett närliggande asylboende för att hälsa välkommen till Sverige genom musik och godsaker.
Jag är stolt över att vi fullföljde en viktig del i den svenska skollagen och läroplanen.

4 sjukskrivningar, 8 skolor, 12 år - nu räcker det

Jag har jobbat som lärare i tolv år och jag har älskat varje dag på jobbet. Dessvärre har jag jobbat som obehörig och olegitimerad lärare (fy!) i tolv år, men jag har ändå älskat varje dag på jobbet. Men nu måste jag för min egen och mina elevers skull, byta yrke. Mina elever är värda bättre.



 Efter ett besök hos läkaren för ett par dagar sedan, konstaterade man att jag är farligt nära utmattning (den berömda väggen). Symptom fanns där. Allt från att vissa arbetsdagar dra mig undan en kort stund mellan lektioner för att gråta, dämpa panikångestattacker och finna energi för att orka spela en roll igen, till att vissa mornar inte kunna ta sig ur sängen.

 Jag blev sjukskriven på 100% i två veckor. Att jag blev sjukskriven "för att vara farligt nära" försöker jag se som någonting positivt. För saken är den att jag har krockat med väggen tre gånger tidigare - under 12 år!


 Jag tror faktiskt att jag måste sluta vara lärare. Visserligen gick jag lärarutbildningen men har ett par kurser kvar som släpar, men ändå. Hela tiden får jag sagt till mig att jag ska se till att få tummen ur och ta de där sista sketna poängen så att jag kan få känna mig som och titulera mig som en riktigt jäkla bra lärare.  
  Men det finns ett problem. Ja, förutom att jag är inne på min fjärde sjukskrivning: jag är dessutom inne på min åttonde skola på tolv år.
  Det är så det ser ut. Jag har åtta gånger gått igenom processen att vara ny kollega på ny skola och jag har åtta gånger arbetat hårt för att vinna mina elevers tycke och respekt. Och du som är lärare vet att det inte är en dans på rosor. Du som över huvud taget jobbar och har erfarenhet av att byta jobb, vet förmodligen också vad jag pratar om. Kanske förstår du också då att tummen då sitter jäkligt långt in.


 Jag hade äran att sitta ned med en irländsk lärare på en flickskola norr om Dublin, för en massa år sedan. Hon sa någonting som jag burit med mig under mina tolv år.
- Dagen då jag inte älskar mitt jobb eller gör det bra, då måste jag sluta vara lärare. Det är jag skyldig mina elever.
 Jag älskar mitt jobb, trots olegitimerad lärare, men det faktum att jag aldrig kan få känna mig som en lärare, få följa mina elever under högstadiet och istället behöva gråtande bli avtackad, krama gråtande elever som jag vet vill ha mig kvar - det knäcker mig! Det knäcker mig för att jag vill inget hellre än att själv vara kvar! Den enda anledningen till att jag fortsätter är på grund av att jag älskar mitt jobb och det är inte jobbet som gör mig sjuk, utan allt det andra.
 Och i nuläget, efter en fjärde sjukskrivning så är jag nog skyldig mina elever, och mig själv, att sluta med det jag gör och hitta någonting annat.


 Allt prat om lärarbrist och skolkris. Eftersom jag inte räknas som riktig lärare utan någon som "fyller upp en tjänst" i statistiken, tänker jag att om jag slutar som lärare så märks det inte och ingen märker det. Men jag undrar om alla fantastiska lärare där ute som fyller upp tjänster skulle sluta med det de gör, vilken grad av lärarkris skulle vi ha då? Och jag kan inte sluta att fundera på om det finns ett samband mellan mina fyra sjukskrivningar, de åtta skolorna och det faktum att jag är olegitimerad.

Det blir med all säkerhet inte en nionde skola.

Pedagogiska snilleblixtar för bättre pedagogik

  Med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag inte varken läste eller fick lära mig någonting jag haft användning för idag på lärarutbildningen. Ändå är jag en långt mycket bättre lärare idag än  jag var när jag lämnade utbildningen och det kan ju vara intressant att ha i åtanke idag när det som avgör huruvida du är lärare eller inte, är huruvida bra student du var på lärarutbildningen. Men det är inte det den här texten handlar om. Utan den handlar om när läraren på egen hand lär sig själv. 

   Jag kan verkligen inte räkna upp alla gånger jag suttit med elever som skriver novell och försökt inspirera, ge perspektiv på handlingen eller bidra med förslag på saker "som kan hända sedan". Och saken är den att jag inte vet huruvida det har varit till hjälp alls eller om jag faktiskt bara gjorde det svårare för eleven att fortsätta skriva. Men idag hände någonting som tände flera ljus hos mig själv, men också hos många elever eftersom jag valde att bryta hela lektionen, få eleverns fokus och dela med mig av mina ljus.

  Och idag var en sådan dag. Strax efter lektionen skriver jag följande i en FB-status (pyttelite redigerad då jag skrev på mobil och i affekt av upprymdhet) och delger den här.




Min klass skriver novell och jag sitter med en tjej som totalt kört fast efter en kort inledning. Som från ingenstans börjar jag se två saker som kanske kunde hjälpa henne att komma vidare.- Du har valt att skriva i 1:a person och dessutom i presens, nutid. Testa att skriva i 3:e person och i dåtid.

Vi läser tillsammans texten, byter ut "jag" till Ellen och jag ser liksom hur det lyser till i hennes ögon.

Jag fortsätter.

- Vet du, jag tycker själv det är svårt att skriva i Jag-form när jag skriver skönlitteratur. Det är en annan sak att skriva t.ex krönika eller ett reportage för då handlar det verkligen om mig och mina erfarenheter. Du skrev som "jag", även om det inte är "du", men jag tror du plötsligt blev begränsad - just för att du ändå fastande "i dig själv, i ditt jag". Hänger du med?

Jag ser hur hon börjar le, som om en helt ny värld öppnar sig.

- När du skriver i 3:e person kan du tänka dig själv som en fluga på Ellens vägg och se allt vad hon gör från håll. Du kan börja fantisera, hitta på, använda influenser och idéer från andra håll och inspireras av andra saker - i stället för "dig", inte dina erfarenheter och tankar! Att både skriva i Jag-form och dessutom i nutid, då blir det ju ännu svårare. För du sitter ju här och svettas! Men vad gjorde Ellen igår? Hänger du med hur jag tänker?

Flickan stirrar på skärmen med stora ögon.

- Tack, nu vet jag precis vad jag ska skriva, du kan gå nu för...

Hon avslutar inte ens meningen utan börjar istället påbörja en ny mening på sin text.

Jag bryter hela lektionen, får klassens uppmärksamhet och så skriver jag två punkter på tavlan och pratar med eleverna om någonting som kan vara till hjälp i skrivprocessen.

Jag är fortfarande lite smått i extas över den här upplevelsen. Eller upplevelse, snarare en slags personlig och professionell insikt som jag dessutom själv kom fram till. Utan att ha tänkt på det tidigare.

Pedagogiska snilleblixtar kan säkert läras ut på lärarubildningen, men de blir inte verklighet för en pedagog förrän pedagogen själv upptäcker dem. Och det, tänker jag, är någonting vi har glömt i dagens kunskapssamhälle.





För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

     Ett par veckor in på terminen kommer en ny elev till min sjua. Klara började på en annan skola först i grannkommunen, men bytte efter några dagar. Hon trivdes inte på sin gamla skola utan grät mycket och ville byta till min skola - den skola hon skulle gått på från början då hon hör till upptagningsområdet. Vi får lära känna varandra i ungefär två veckor - sedan byter hon tillbaka. Till den skola hon just hade lämnat.
     På hennes sista dag kommer Klara fram till mig, överlämnar dator, några böcker och lite papper. Jag önskar henne lycka till och ger henne en stor varm kram. Hon börjar gråta och springer sedan ut. Under kort tid har jag träffat på henne i centrum två gånger. Den första gången ser hon mig på långt håll och börjar vifta och vinka och jag går så klart fram och småpratar lite, hälsar på hennes kompisar och frågar om de är klasskamrater. Den andra gången, för ett par dagar sedan, kommer Klara från ingenstans när jag är på väg in på ICA och ger mig en stor kram. Hennes kompis reagerar:
- Öh....en gammal gubbe?
- Nej, min gamla lärare, svarar Klara och skrattar. Och jag frågar som vanligt hur det är på den nya skolan. Och så måste jag säga det:
- När kommer du tillbaka till oss?
Klara skrattar och ler och svarar:
- Kanske snart, jag vet inte...

    Man får ursäkta det faktum att jag själv är barnlös och har sålunda ingen erfarenhet av att vara förälder. Jag har dock 20 års erfarenhet av att jobba med barn, som fritidsledare, kolloledare, språkreseledare och grundskolelärare. Men jag kan och jag försöker sätta mig in en förälders situation när ens barn gråter för att man saknar en kompis som bytt skola, för att barnet för stunden upplever att man inte har "några kompisar alls!" och att man för stunden är just därför väldigt ledsen. Jag skriver "för stunden" för utan erfarenhet av föräldraskap men med desto större erfarenhet av att själv ha varit ett barn som grät sig till sömns hela första veckan i åk 1 men som snart började älska skolan. Och jag har erfarenhet av att trösta barn som på kollo eller språkresa har hemlängtan och gråter sig svullna i ansiktet. Framför allt har jag erfarenhet av att det är just för stunden.

  Jag har mött elever som innan de ens börjat år 7 har bytt skola allt från 3 till 8 gånger. På riktigt. Det är sant. En före detta kollega som jag har stor respekt för än idag, fann ingen annan utväg än att under ett möte med föräldrarna säga som det är:
- Ditt barn är välkommen till oss, men det är sista gången ni byter skola och ni måste lova mig det. Eleven sökte till år 7 och hade varit runt på en si så där fem skolor. Redan. Tidigare.

  Jag har arbetat på många skolor (som den obehöriga lärare jag är), hela nio stycken faktiskt, men jag har alltid mött kompetenta, fantastiska och omtänksamma lärare. De finns överallt, på alla skolor oavsett friskola eller kommunal skola! Så lärarna kan inte vara problemet, tänker jag. Och eleverna, vi pratar barn nu, kan inte heller vara problemet, tänker jag.
  Men de som drabbas hårdast av ett fritt skolval som gått för långt, är just barnen. Att komma till ett nytt sammanhang, en ny plats, en ny organisation, nya människor - ja, det tänker jag är en del av livet. Ju tidigare man förstår det desto bättre är det. Ibland är gräset inte grönare på andra sidan och ibland behöver vi stanna upp och fråga varför vi tror det. Och framför allt så behöver vi sluta att ta de besluten åt andra - våra barn.

Så frågan är som lyder:
- För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

Och jag vet inte. Det enda jag vet är att om jag hade fått följa Klara under hennes tre år på högstadiet, så hade jag gjort allt för henne. Jag tror säkert att hennes lärare idag tänker och gör det samma och jag är så glad över det. Men det handlar inte om mig som lärare eller mina kolleger på andra skolor, utan faktiskt - om föräldrarna.

Det handlar om "för stunden". Det handlar om att "för stunden" och hur vi reagerar på det, faktiskt kan vara en björntjänst för våra barn. Det är inte jag som vuxen, som lärare eller som potential (?) förälder som drabbas hårdast - utan det är barnen. Vid varje skolbyte utsätts de nämligen för att finna nya vänner, lära känna nya lärare och att finna sin plats i ett sammanhang. Jag hoppas att det inte finns en enda vuxen därute som inte vet hur svårt och tungt det kan vara.

Så frågan är som lyder:
- För vem är det fria skolvalet - för eleverna eller föräldrarna?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag möter på tok för många barn som fått lida av det.
Barn som inte längre är i centrum.

I let my students hate me and it was fantastic!

The primary purpose of the lesson was to conduct a little experiment with the help of my students; I wanted them to reflect on the differences between colloquial and written language to determine if it could be an explanation for cyberbullying and, more importantly, if both should be considered one and the same. My intention is to use the results to see how we could work on this process in schools. The idea was to use myself (as I so often do) so I wrote some offensive things on paper that I have either had said to me, sent via text or things I believe some would say/write to me given the chance. This turned into six very personal and offensive sentences (bear with the translations as not all work in english so well):

Fucking wog(nigger) pig, go back home!

You are so fucking fat, you fatso!

Do you understand how fucking stupid you look in a skirt? Fucking gay!

Fucking nigger! Go die!

For fuck sake, you are supposed to be a man but have tits! Diet, you’re repulsive!

Nobody likes you, everybody hates you how do you not get that?









I described the exercise as clearly as possible and six of my students volunteered to stand up, receiving each a piece of paper containing of one of the sentences.
First: Each student with a sentence came forth one by one and showed what was on the paper they had received
Second: Each student got to come out to me, outside the classroom one by one, and read out what was on the paper.
Epilogue: My initial thoughts were that it would be intensely difficult but in some ways very clear, and so it was. The students thought the lesson was tough but having to read these derogatory statements to me was far more difficult than just showing me the paper!
Some of the students' feedback:
- The most difficult thing was that I had to say something I didn’t like or think.
- It was horrible because it felt like I had hurt you despite not wanting to.
- It was far easier to just show you the note than to say the words to you.
Afterwards we had a lengthy discussion about what we just did, for example, was there a difference between hiding behind the note and looking me in the eye and reading it? How come? Is it a part of the cyberbullying problem we face today? The atmosphere in the classroom was magic to say the least, vibrant! From a teacher's perspective as magical as it gets! The students contributed with mature, well thought through interjections and comments which as a teacher just warmed my heart!
I asked: “How did people hate before the internet do you think?” and told of how I, at their age, was bullied (sometimes even the bully) and that these are the biggest reasons I am a teacher today - to, in some way, repent for things I myself did as a child. I was nearly in tears, but I wasn’t the only one. Simply put an emotional yet powerful lesson for all.
What I hadn’t given any consideration to when planning the exercise was how it would affect me emotionally. I did not expect to react the way I did, even if for the students sake I wore a smile it caused a lot of pain. It was painful to read the words despite being the one who wrote them. It was unbelievably difficult to hear them from somebody else. It was not the easiest thing to express how it felt for me to the students, but it was necessary…
This lessons was one of those lessons that nobody I know has been part of or has had themselves. This lesson though was one of the biggest experiences in my teaching career - it felt important, it felt direct and it felt necessary.

(Thanks to my friend Howard for helping me translate)

En påminnelse till vuxna - våra barn är fantastiska!

Jag brukar sätta en ganska svår uppgift i händerna på nya elever för dem att fundera över. Det är lite som en variant av den den klassiska "Det här är jag"-texten, men med en liten twist. Jag får lära känna mina elever på ett helt annat sätt än var deras föräldrar heter och jobbar med eller vad de tycket om att göra på fritiden. I stället får jag veta hur de tänker och vad de tänker om ganska stora frågor som rör dem själva, deras uppväxt och framtid.

  När jag läser de texter som jag får in från 12-15-åringar blir jag alldeles varm i hjärtat och mitt jobb som lärare får plötsligt en ny både viktigare och djupare mening. Och jag har länge önskat att fler människor, lärare och vuxna, skulle få ta del av vad dessa unga tonåringar skriver när de utmanas att fundera lite extra.


 Uppgiften ger jag både på engelska och svenska, beroende på grupp, men resultaten är alltid de samma.

Välkomna att läsa, med mina elevers tillåtelse, utdrag ur texter där eleverna skriver "A letter to my unborn child!" och jag hoppas de kan påverka dig på samma sätt som de påverkar mig.

Pojke, år 9,engelska:


"Hello my unborn child, this is your father writing.


I’m writing this letter to you so  you will be prepared for all the things that will happend in your life. You can say that this will be like an early experience boost, like in video games.
    Wheen you start school a smart tip is to get a friend, or friends. Someone you can trust, someone you really like and enjoy being with. And remember that not all of your friends will remain friends with you when your’re grown up [...]


School is important and you need to do your homework etc. But you don’t need to stress out just because you think your work isn’t  good enough. This isn’t just about school, life has its difficult parts but it will get better. You can say that  life is like a video game, it has easy parts and difficult parts. But in life there’s no way to cheat or skip the hard parts, you’ll need to face it and go through it even if it seems impossible. However when your through the tough part you will discover that life is going to get a lot better."


Flicka, år 9,engelska:

"Dear child.


I’m not sure if you’re going to read this, but I really wish and want that.
Anyway, I hope that you have lived your life until now, and that you have enjoyed every moment in your whole life even if I have’nt been there for you so many times. I’m sorry.


Now when you are a little bit older, maybe you need some advice from me, your mother, to the future. With my experiences i know a lot of things that you should’nt do, that you should do and also things that you need to think about.


I don’t know if you have any friends yet, if not, go and talk to people and be kind. Listen to them, and the two almost most important things in life is to respect other people and be yourself. It’s not just important for friends, it’s for boyfriends, girlfriends or whatever you are into and all the other peoples you’re going to meet too.


Flicka, år 9,engelska:

"You are turning ten years now, big girl.


For the next coming years you will experience so many new things. All of it won’t be that fun. But you will learn and have fun, I promise you that.
Do things that feels good and make you happy. It might take a while, but please try not to care what others think. You will meet new people and you won’t be friends or like everyone, but there will be people who will like you for who you are. People will always judge you, because that’s what people do, but don’t forget that you are enough for the persons who wants to be with you. They will not judge you by the clothers you’re wearing or your looks, they will love you just for you. I can’t tell you that you’re only going to meet nice persons out there. Many of them will be cruel to you to get what they want. The true friends you will find keep them close and never let them go. You and your friends will have so much fun together. Don’t try to be like all the others, be who you are and your friends will love you for you, and you will love them because they are who they are. "


Pojke, år 9,engelska:

" Hi my child! This is a letter from me, your dad, when i was going my last year at *** school (9:th grade). I’m really looking forward to raise you and to help you accomplish your life the way you want it to be. I remember that it seemed very hard for me to know what to do with my life when i was in your age, and i suppose you will have as much questions about life as i had. Who will i be when i grow up? Where will i work and with what type of people?
Nowadays i have learned that it is a lot easier than it seems to be. As long as you do the right things you enjoy and like to do, those hard questions you might have asked yourself before will brighten and you’ll understand a lot more about life than what you used to do.
Unfortunately, sometimes you have to do things you don’t like, you didn’t count to do or even bad things you have to get through. Despite the fact life comes with setbacks, the most problems gets solved and turns into someting good. Right in that rough moment it might be hard to see, believe and follow that small little glimpse of light, but trust me, it will get better afterwords. "


Flicka, år 8,engelska:

" This is a letter for you, from me as a 13 year old girl in 8th grade. Here are some tips that you maybe gonna have some use of, when you're in my age. First of all is to be careful with your friends.
When you have a hard time you need your friends. Don't ever let yourself ruin it. Of course there's gonna be fights sometimes but don't ever do something you'll regret, you may not ever be able to fix it again. But If some things went wrong and you made a mistake that's okay. Explain everything for that person and give the person time to forgive. Just tell the person how you feel about everything and tell everything you want him/her to know. No'ne is perfect and everyone makes mistakes. But always try to do the right thing to. Remember that if you're friend made a mistake. Then you would want her/him to forgive you. Sometimes you just need to believe in forgiving, give people a second chance. Take your time but don't let your true friends go. "


Pojke, år 8, engelska:

" Hello dear son.
I’m just waiting now. Waiting for you. Waiting for your life to begin. And I will not tolerate any lie from you.


You’ll probably not goin’ to read this but here is some advice for you:
First of all, you need to focus on school to get a good job and all that kinda stuff.


I know that you probably are going to hate school but you need to do the best that can."

Sluta stirra på PISA

Jag tar alla PISA-resultat med ro. Svenska elever ligger i topp vad gäller viktiga saker som undersökningen inte tar upp - men som spelar roll ur ett större perspektiv än PISA.

Svensk skola har nämligen ett annat uppdrag som måhända just idag, är viktigare än någonsin. Och där är åtminstone jag trygg.

För teori är en sak och praktik en annan. Vi alla vet att det är vad du gör med din kunskap, är det som verkligen räknas. Och därför förstår jag inte vitsen med PISA. Om skolan har som mål att våra elever ska prestera idag och inte framöver, ja då ger jag upp.

Mät hellre hur vi är som vuxna.

Det är lätt.

Läs nyheterna.

Mobiler i klassrummet - för sista gången

En elev frågade mig idag:
- Vill du ha min mobil?
Han sneglade mot lådan som finns på katedern där det står "Mobiltelefoner" på med stora bokstäver. Jag förstod inte vad han menade så jag svarade:
- Nej tack, behåll den du. Varför frågade du?
Han blev tyst för ett par sekunder och svarade:
- Nä men våra lärare vill att vi lämnar bort dem, så jag tänkte att det vill du med...

Jag tänkte själv ett par sekunder, tänkte att tanken aldrig slagit mig och svarade:
- Mitt mål med mina lektioner är att de ska vara så intressanta, så bra och så engagerade att mina elever aldrig kommer på tanken att hellre leka med sina mobiler än att lyssna på vad jag har att säga eller ta sig an de uppgifter jag ger ut.

Han stirrade på mig.

Och jag inledde ett nytt arbete i engelska med att prata om Malala, flickan som höll på att dö för sin kamp för allas rätt till utbildning.